När krisade ni som värst efter otrohet

Jag önskar ofta att jag kunde leva som jag lär. Jag sitter helt fast i ett stadie av det som hänt, som jag inte kan ta mig ur. Lider varje dag av vad min fru har gjort, ligger sömnlös, hatar, är vansinnig, blir allt mer en sämre och sämre pappa osv. Ligger ofta och planerar hur jag ska förstöra för honom, som inte kan hålla sig borta från min fru, som han vet är gift (det är han också...).

Jag kanske egentligen är helt fel människa att skriva detta till dig, eftersom jag inte själv kan intala mig att göra samma sak. Men det finns en något kosmisk logik i det och jag hoppas att du kan ta det till dig;

Om din man, sökte sig till henne och blev kär i henne för att hon är snygg och smart, så vet du vad som triggar honom. Han är fortfarande gift med dig. I min hjärna betyder det att DU är snygg och smart, annars hade ni kanske inte blivit ett par från början.

Jag gissar att det var nåt helt annat som triggade honom till att inleda ett förhållande med henne. Vad det var, är egentligen oviktigt. Men att han gjorde det bakom din rygg och så länge, det är svinigt. Men det beror varken på dig eller den andra tjejen. Det är för att han är egoist i ordets sanna bemärkelse. Han har övertygat sig själv om att han står över all andra och får göra som han vill. Han har överlagt med sig själv och kommit fram till att vad detta än orsakar, så är det värt det. Han "löser det" när/om det uppdagas. För han "behöver" detta. Han har inte ägnat en enda tanke på hur detta skadar dig, era ev. barn, ert liv eller något annat. Han vill ha och "behöver" nåt, och då är det ok att göra som han vill för att få det. Jag kan nästan svära på att han hemma, också brukar säga att han gör så mycket för alla, ställer alltid upp, tänker aldrig på sig själv utan bara på andra. Men att det är få som någonsin tänker på hans behov? Eller har jag fel?

Hur svårt det än är, så vänd inte skulden mot dig själv. Det finns INGENTING du kan ha gjort eller gör, som rättfärdigar det han har gjort. Kände han som han uppenbarligen gör, skulle han lyft det med dig först. Hade ni inte klarat ut det, skulle han brutit med dig först och sen gått vidare. Då först och aldrig annars, hade han tänkt på nån annan än sig själv. Och det är rimligtvis när detta går upp för den otrogne (om det någonsin gör det) som man som par ens kan börja prata om att gå vidare och lösa det.

Jag förstår dig och känner exakt samma sak. Min fru säger dock att "där aldrig var känslor inblandade" utan det var nåt annat. Vad vet jag inte. Hon får gärna försöka skylla på bekräftelsebehov. Med de texter som jag har sett de skriva till varandra och som jag har sett i hennes egna anteckningar, så är det bara en ren och skär undanflykt, en dålig hitte-på-ursäkt. Texterna som handlar om känslor, lämnar inget åt fantasin och kan inte misstolkas.

Jag förstår vad du menar med att tiden inte riktigt räcker till. Jag känner också så. Men efter detta året av tystnad mellan mig och min fru, kan jag bara säga en sak;

Det är bara ett av våra sätt att sticka huvudet i sanden. Att ta tag i detta är sååå tungt, skrämmande och svårt. Känns som att det aldrig kommer ta slut, vi vet inte vad som finns på andra sidan av en eventuell separation, vem vi är utan den här personen osv.

Egentligen har jag nog inte rätten att skriva detta till dig men jag använder mig av mina egna erfarenheter och gör det ändå;

Det finns ingen tid som är mer rätt än NU. Ju längre du väntar, desto svårare kommer det att bli. Jag har väntat på att min fru ska ta upp det i snart ett år men det kommer aldrig att hända. Någonsin! Jag har intalat mig själv att efter semestern, efter födelsedagen, efter julen, efter resan etc etc.

Det kommer hela tiden ett "efter", men det är bara vi som skjuter upp det för att vi tycker att det är jobbigt. Och ju längre tid det går, desto mer går vi under. DE gör ju inte det. De trallar vidare, nöjda med att deras fuckup förblir undanstoppat och de slipper stå till svars för det de gjort.

För mig har det gått så långt, att när min fru pratar om känslor (som inte har med otroheten att göra alls) så mår jag bara illa. Där ska jag sitta och lyssna på när hon mår dåligt och vara ett stöd, när hon inte ens har frågat mig en enda gång om hur jag mår efter det hon gjort. Hon har inte ens försökt visa mig att hon verkligen har brutit upp med honom.  Såna saker är vad du har att vänta, om du inte tar tag i det. Och det är till syvende och sist, inte värt det.

Jag funderar på att lämna nu på allvar!

Det funkar inte att gå varenda dag som jag gör med detta i huvudet.

Som nån annan skrev här så ser jag rött idag för saker som jag tidigare "accepterade" som en del av henne. Små egoistiska saker som jag tyckte var tråkigt men som jag bara köpte och mådde lite dåligt över. Främst för att jag själv tänker på andra först och mig själv sist. Man är väl olika som personer såklart men jag har insett att man ändå är olika och vissa prioriterar sig själv först hela tiden.

Jag är så jävla less nu. Hennes själviska egoism börjar smyga in sig mer och mer igen.

Och ändå så stannar både hon, du, jag och min man med varandra. Det måste väl ändå betyda att vi vill leva med varandra?

Det har som sagt gått 6 mån för oss och han säger att de inte har kontakt. Jag införde regler när han berättade, regler som begränsar han fritid. Vi bor i en halvstor stad, risken att de springer på varandra är stor. Känner att det kan jag åtminstone kontrollera.

Åå, vet inte längre vad jag svarar på. Allt är så förvirrat.

Det kan, när man skriver av sig i forum, lätt bli förvirrande. Många människor engagerar sig i ens situation, kommer med råd och med sina tankar och frågor. Ibland flyter alla inläggen ihop och man tappar vem som är vem, vad man har svarat och svarat på. Men ta en stund och läs igenom dem när du ör själv. Det brukar reda upp förvirringen.

Jag har också tänkt som du. Här har hon gått och haft ihop det med honom men hon valde första gången att stanna med mig. Ett tecken på att hon kanske förstod vad hon gjort och verkligen ångrade sig, tänkte jag. Lite ?en gång -ingen gång?-tänk från min sida.

Men 8 år senare, kommer jag på henne med det på nytt och då har de haft sitt i 3,5år. Vi lever tillsammans fortfarande men nu vet jag inte varför längre. Hon har ju cementerat helt, att det är nån annan hon vill ha i sitt liv. Nu har det gått upp för mig att det spelar ingen roll hur mycket hon lever med mig och säger att det är det hon vill. Hon har ju visat, under en längre tid, att det inte är sant. Om hon inte talat sanning innan, om hon inte respekterat mig och vårt förhållande och inte brytt sig, vad är det då som säger att det är sant nu bara för att hon säger det?

Jag känner mig lite dom djävulens advokat nu. Allt jag skriver till dig, är av negativ och bitter natur. Att det inte är lönt. Det är inte min mening. Jag hoppas innerligt att du och din make reder ut detta. Att det han säger nu, är sant och ni kan gå vidare.

Fråga dig själv detta: Spelar det nån roll vad han säger nu? Kan du lita på det? Kan du känns dig trygg med det i framtiden?

Om ja, kämpa då. För kung och fosterland. Ställ dina krav och begär allt du känner att du behöver.

Om nej, då tror jag att du har förstått på många av oss här, hur det riskerar att bli.