När krisade ni som värst efter otrohet

Mitt ex var otrogen med 3 olika tjejer, jag har fortsatt träffa honom fram tills nu.

Det går inte, jag blev helt ?sjuk? efter hans otrohet, varje gpng han tar upp mobilen så blir jag orolig, varje gpng han skrattar till med mobilen i handen frågar jag?vad ler du åt? Vem skriver du med??. Varje gång jag är med honom mår jag dåligt för att jag inte vet vad han gör men mår lika dåligt i hans närhet då jag har så frustration och irritation gentemot honom efter hans otrohet.

Han har ju fortsatta prata med andra tjejer på Fb och insta.

Så det bästa är att lämna för din egen skull.

Det håller inte i längden att må så dåligt och som jag,gå och vara orolig och arg på hobom hela tiden.

Som många har skrivit så är tilliten ett stort problem. Det är snart tre år sedan jag började misstänka att något inte stod rätt till och nästan 2½ år sedan jag avslöjade min frus otrohet. Vad jag har lärt mig under den här tiden är att direkt sticker tilliten till en nivå som aldrig tidigare funnits i förhållandet, inte ens i början av förhållandet och det är viktigt att båda verkligen jobbar för att bygga upp tilliten igen. Den bedragna måste lära sig att skilja på sina hjärnspöken och faktiska "hot" mot förhållandet och den otrogna måste inse att det inte är intentionen i vad de gör som är det viktiga utan hur det ser ut hos den andra parten.

Att ta med sig telefonen när man går ut med soporna kan synas vara rätt så oskyldigt, men kan mycket väl uppfattas av den bedragna som att man kommunicerar med någon hemlig.

Beroende på omständigheterna kring otroheten kan en övernattningskonferens med jobbet vara både ett hjärnspöke och ett reellt tillitsproblem. Om otroheten var med en kollega eller ett äkta fylleknull är oron befogad, men om gubben satt på grannfrun under ett par års tid så är konferensen ett hjärnspöke.

Jag har märkt att mina hjärnspöken ploppar upp när jag är trött/utmattad och måste då tygla mig för att inte omsätta dessa till en onödig konflikt som inte är konstruktiv för varken mig eller vår relation. Sedan får jag ju hoppas att jag inte avfärdar något reellt hot som hjärnspöke, men det kan jag aldrig veta förrän efteråt.

Har ni varit ett par länge? Är barnen små? <3

Det är också skillnad på otrohet och otrohet, i alla fall när man tänker på följderna och att försöka komma över det. Om partnern haft känslor för någon annan är det nog svårt att glömma, likaså om otroheten pågått under en längre tid eller med flera olika personer. Tilliten finns ju inte där längre.

Om partnern däremot varit otrogen en enda gång med en vilt främmande människa som hen aldrig träffar igen, utan känslor inblandade, så är det en annan sak. Sånt kan man eventuellt komma över om man kämpar för det (har vi gjort i mitt förhållande) men det andra är tveksamt om man nånsin glömmer eller kan komma över.. Tyvärr.

När jag fick reda på att min dåvarande fru fortsatt vara otrogen trotts att jag gett henne en andra chans.

Hon bönade och bad på sina bara knän att jag skulle ge henne en andra chans, hon skulle aaaaaldrig göra så igen, tänk på barnen, satt och grät på familjerådgivning och skämdes så otroligt mycket. På jobbet var det helt andra toner, där knullades det friskt på toaletter och i våran gemensamma bil så fort de fick chansen.

En del av mig dog den dagen, den naiva idealistiska sidan av mig som trodde på att det fanns något gott i alla, som trodde på evig kärlek, som trodde på förlåtelse, som trodde på kompromisser dog. Men ärligt talat skulle jag inte vilja ha tillbaka den. Jag har en betydligt mer krass och realistisk syn på förhållanden och människor nu. Jag lärde mig en nyttig läxa den dagen.

Lita aldrig någonsin på någon som sviker
Människor kan vara betydligt falskare än vad man tror
Förlåt aldrig någon som inte förtjänar det

Att jag inte drog inom det första året var för att barnen mådde så dåligt och jag sa att hur dåligt jag än mår så ska inte barnen få lida för det.
Vi gick i terapi och en varsin psykolog och hon visade en helt annan sida av sig själv som jag inte trodde fanns. Hon bönade mig och svor på sina barns liv att hon aldrig skulle bli en sådan människa igen. Hon visade det även till sitt sätt och av den "gamla" egoistiska kvinnan som älskade uppmärksamhet finns faktiskt inte mycket kvar idag.

Ändå kommer jag aldrig förlåta! Det var ju dessutom med en kompis till mig det skedde och förnedrelsen i det dom gjorde gör fruktansvärt ont!

Det första 12 - 18 månaderna var fruktansvärda, och då menar jag fruktansvärda!
Efter ett par år börjar man (åtminstone jag) acceptera det på ett annat sätt.
Nu har det som sagt snart gått 3 år sen jag fick veta ( själva otroheten skedde dock flera år tidigare) och jag mår fortfarande dåligt över det. varje dag faktiskt! Men livet går vidare. Jag älskar henne fortfarande men inte alls på samma sätt längre. Mer som en partner nu. Däremot så har vi fortfarande sex flera gånger i veckan och det är fan bättre nu än det någonsin var innan jag visste!

Men kommer man kunna läka om man lämnar?

Jag tror inte det. Inte jag iaf.

Lämna!

Grattis!

Förra gången var 2013. Är man värdelös så är man.

Till anonym Kram (vet ej hur jag svarar på enskilt svar ??????)

20 år. Barnen är mellan 7 och 15.

Ser att ni är många som kämpat. Tankarna går upp och ner.

Känns som att många offrar sig själva för barnens skull. Jag vill inte våra barn ska ha skilda föräldrar. Det vill inte han heller säger han. Men vet som sagt inte om jag någonsin kan lita på honom igen.