• Anonym (Kris)

    När krisade ni som värst efter otrohet

    Min man har varit otrogen med samma tjej i över ett år. Jag har valt att fortsätta tillsammans med honom. Det har nu gått fyra månader och det går ok. Vi kan prata, ibland bra, ibland dåligt. Tilliten är totalförstörd. När var det som värst för er andra som fortsatt efter otrohet. När krisade ni som värst efter att det uppdagats. Direkt, efter några månader, något år? Älskar honom, men Vill inte kämpa i onödan om det ändå inte fungerar i slutändan. Kommer man över det? Vi har barn som dessutom vet om det och har mått dåligt. Utåt håller vi fasaden.

  • Svar på tråden När krisade ni som värst efter otrohet
  • Ensombryrsig
    Anonym (Hej) skrev 2018-02-12 13:53:47 följande:
    Är det med samma man hon var otrogen andra gången?

    Som svar på frågorna, nej, jag litar inte ett dugg på honom just nu. Så är det.
    Ja.
    Jag och min fru träffades när hon var 17 och jag var 20.
    Hon hade då, i stort sett bara haft en riktig pojkvän.
    12år, hus och ett barn senare inleddes (vad jag vet) första förhållandet och det var med sitt ex.
    Jag kom på dem efter 6-9 månader.

    Andra rundan, inleddes 5 år efter det, med samma man, ex:et.
    Då har vi två barn, hus osv. Det andra barnet är dessutom ett ivf-barn som föddes 2016. Hon har med andra ord haft sitt dubbelliv med honom, samtidigt som vi gick igenom vår ivf-resa och till sist (efter många tunga nederlag) fick vår siste lille.
    Jag kom inte på dem förrän efter 3,5 år.

    Att du inte litar på honom nu, är inget konstigt. Det kommer du inte göra på länge.
    Men frågan är om du tror att du kommer kunna göra det i framtiden. Tror du att du kommer kunna köpa historien framöver, om han vidhåller den även då och inte ändrar på den? 

    Svårt att svara på nu, det förstår jag med. Men känn efter. Jag vet i mitt hjärta, att den skitsnacks-historien min fru har gett mig, kommer jag aldrig att köpa. Hon påstår att det var inga känslor inblandade. Men hon jagade honom under de 3,5 åren med att han skulle vara mer konsekvent i hur han visade sin känslor och vad han ville. Hon skrev bl.a i sina anteckningar att varenda dag utan honom, var som tortyr för hjärta och själ och att varenda cell i hennes kropp smärtade när hon trodde att hon hade förlorat honom eller när han valde sin fru framför min fru.
    Visst kan jag lägga fram detta till min fru. Och hon kan inse att hennes urusla bortförklaring inte håller och ändra på den. Välja att nu säga "sanningen".
    Men nu inser ju jag att min fru har ljugit för mig sen 2009 (första rundan).
    Ingenting av det hon säger nu, kommer ju någonsin att vara sanningen.
    Hur ska det kunna vara det?
    Jag har aldrig velat ha en som bara säger sanningen, när de blir påkomna eller när bevis för att de ljuger, hamnar på bordet. Jag vill ha en som säger sanningen hela tiden, oavsett hur ont den kanske gör. En som inte är egoist...
  • Anonym (härdad)
    Anonym (Hej) skrev 2018-02-12 11:58:33 följande:
    Och ändå så stannar både hon, du, jag och min man med varandra. Det måste väl ändå betyda att vi vill leva med varandra?

    Det har som sagt gått 6 mån för oss och han säger att de inte har kontakt. Jag införde regler när han berättade, regler som begränsar han fritid. Vi bor i en halvstor stad, risken att de springer på varandra är stor. Känner att det kan jag åtminstone kontrollera.

    Åå, vet inte längre vad jag svarar på. Allt är så förvirrat.
    Vill och vill, många stannar för att de inte vill mista halva tiden med sina barn, ekonomisk trygghet, etc... dvs man kan absolut tänka sig leva utan sin partner med det är andra saker som man inte vill förlora och det är ju inte detsamma som att "vilja leva med varandra"

    6 månader tror jag är ganska kort tid i såna här sammanhang, tar nog minst ett år innan man är någorlunda "frisk" för att avgöra vad man vill.

    Det bästa är väl kanske att inte ta något beslut alls, utan bara låta det vara tills man är redo att ta ett beslut. Fokusera helt och hållet på sin egen återhämtning och på barnen. Beslutet att vara kvar kan man ta när man är redo för det.
  • Anonym (femår)
    Anonym (härdad) skrev 2018-02-12 15:03:46 följande:
    Det bästa är väl kanske att inte ta något beslut alls, utan bara låta det vara tills man är redo att ta ett beslut. Fokusera helt och hållet på sin egen återhämtning och på barnen. Beslutet att vara kvar kan man ta när man är redo för det.
    Fast risken är att man efter 10 år ångrar att man kastat bort de 10 åren då man hade chansen att bygga något nytt, men nu är man för gammal för det.

    Sedan går man där bitter livet ut.
  • Anonym (härdad)
    Anonym (femår) skrev 2018-02-12 15:59:19 följande:
    Fast risken är att man efter 10 år ångrar att man kastat bort de 10 åren då man hade chansen att bygga något nytt, men nu är man för gammal för det.

    Sedan går man där bitter livet ut.
    Ja riktigt så länge ska man nog inte vänta Flört

    Det jag menar är att ingen är egentligen redo att ta ett sånt beslut när man precis fått sig en smäll och gått ner för räkning. Det tar ett tag innan man gått igenom sin egen process. Det är inte förrän man kommit förbi alla faser som man egentligen är redo att ta ett sånt beslut, och det kan ta 1-2 år

    www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Att-hamna-i-kris1/

    Har det gått 10 år så har man nog redan bestämt sig för att stanna för länge sen  men är missnöjd med sitt val.
  • Ensombryrsig
    Anonym (femår) skrev 2018-02-12 15:59:19 följande:
    Fast risken är att man efter 10 år ångrar att man kastat bort de 10 åren då man hade chansen att bygga något nytt, men nu är man för gammal för det.

    Sedan går man där bitter livet ut.
    Anonym (härdad)
    Bra råd! Oavsett hur sårad man än är, så ska man nog inte rusa iväg i första känslan man har. Faktum är ju att man är så sårad för att där är många och djupa känslor inblandade. Då finns ju risken att ett förhastat beslut, orsakar mer smärta.

    Anonym (femår)
    Du har också rätt. Det är såklart högst individuellt från människa till människa. För vissa kanske 6 månader är för lång tid och för andra är 10 år mer lagom.
    Det viktigaste (tror jag) är att man känner att man kan ta ett någorlunda rätt beslut. Ett man kan leva med efteråt.
    Om man stannar, måste man jobba på sin egen bitterhet, så gott det går.
    Har man en partner som trots allt verkligen förstår och kämpar på allvar, stjälper det mer om man håller kvar vid sin bitterhet och hat. Kan man inte komma över detta, kan det kanske bero på att man inte känner att man har läkt och har svårt för det i ett fortsatt liv med den som varit otrogen. Man blir ju, på flera sätt, hela tiden påmind om sveket. I de fallen, kanske det är bäst för alla att bryta.

    Lämnar man, måste man nog komma till den insikten först, att man kommer ha det bättre utan att ha människan i sitt liv som just partner. Oavsett om där är barn och ekonomi inblandat. I de fall som jag har läst och följt, är oftast svaret från de som lämnat, att de äntligen fick tid att läka. Det gjorde ont och var skakigt en tid, men efter ett tag samlade de sig och fick efter det ett liv utan bitterhet, hat och misstänksamhet.

    Gladast blir man såklart när man läser om de par som VERKLIGEN löser det.
    Där båda parter förstår vad som behövs göras och gör det och de kommer över det på riktigt. Tyvärr verkar det vara undantagen som bryter regeln...

  • Anonym (Hej)
    Ensombryrsig skrev 2018-02-12 16:31:20 följande:

    Anonym (härdad)

    Bra råd! Oavsett hur sårad man än är, så ska man nog inte rusa iväg i första känslan man har. Faktum är ju att man är så sårad för att där är många och djupa känslor inblandade. Då finns ju risken att ett förhastat beslut, orsakar mer smärta.

    Anonym (femår)

    Du har också rätt. Det är såklart högst individuellt från människa till människa. För vissa kanske 6 månader är för lång tid och för andra är 10 år mer lagom.

    Det viktigaste (tror jag) är att man känner att man kan ta ett någorlunda rätt beslut. Ett man kan leva med efteråt.

    Om man stannar, måste man jobba på sin egen bitterhet, så gott det går.

    Har man en partner som trots allt verkligen förstår och kämpar på allvar, stjälper det mer om man håller kvar vid sin bitterhet och hat. Kan man inte komma över detta, kan det kanske bero på att man inte känner att man har läkt och har svårt för det i ett fortsatt liv med den som varit otrogen. Man blir ju, på flera sätt, hela tiden påmind om sveket. I de fallen, kanske det är bäst för alla att bryta.

    Lämnar man, måste man nog komma till den insikten först, att man kommer ha det bättre utan att ha människan i sitt liv som just partner. Oavsett om där är barn och ekonomi inblandat. I de fall som jag har läst och följt, är oftast svaret från de som lämnat, att de äntligen fick tid att läka. Det gjorde ont och var skakigt en tid, men efter ett tag samlade de sig och fick efter det ett liv utan bitterhet, hat och misstänksamhet.

    Gladast blir man såklart när man läser om de par som VERKLIGEN löser det.

    Där båda parter förstår vad som behövs göras och gör det och de kommer över det på riktigt. Tyvärr verkar det vara undantagen som bryter regeln...


    En vän till mig gav rådet att bo isär ett tag. Kanske det. Men det som känns jobbigast just nu är dock att de har sagt att de var kära. Att han planerat en framtid. Jag tror ändå att jag känner min man. Sånt säger han inte bara, tror jag. Har också hört att tjejen mår skitdåligt, allt tyder på att det var äkta känslor. Om vi bodde på varsitt håll nu skulle de kanske börja om. Jag känner mig tryggare om vi är under samma tak. Då kan jag ha mina regler och ha lite kontroll. Är jag galen som tänker så här??
  • Anonym (2015)
    Anonym (Hej) skrev 2018-02-12 20:45:53 följande:

    En vän till mig gav rådet att bo isär ett tag. Kanske det. Men det som känns jobbigast just nu är dock att de har sagt att de var kära. Att han planerat en framtid. Jag tror ändå att jag känner min man. Sånt säger han inte bara, tror jag. Har också hört att tjejen mår skitdåligt, allt tyder på att det var äkta känslor. Om vi bodde på varsitt håll nu skulle de kanske börja om. Jag känner mig tryggare om vi är under samma tak. Då kan jag ha mina regler och ha lite kontroll. Är jag galen som tänker så här??


    Du kan inte vinna. Vill han ha henne så kommer han träffa henne ändå. Du kan aldrig övervaka varje steg. Jag hade hellre velat att mannen valde mig för att han ville och inte för att han inte fick chansen att ta henne. Å väljer han att träffa henne när ni är särbo så har du hans känslor svart på vitt.
  • Anonym (Kris)

    Dålig dag idag. Hur vet man att det talas sanning. Hur vet man om de har kontakt. Tänk om dom ringer varann? Tänk om dom mailar varann? Hur vet man? Man kan ju aldrig veta. Aldrig. Hur ska han kunna bevisa för mig att det är sant? Man ser alla som säger, jag har fri tillgång till mobil, fb, mail..han låter allt vara öppet.. .. jaha, är det en garanti? han kanske har skaffat en ny mobil? Har en mail jag ej vet om? Osv... hur vet man? :(

  • Anonym (Hej)
    Anonym (Kris) skrev 2018-02-13 12:56:35 följande:

    Dålig dag idag. Hur vet man att det talas sanning. Hur vet man om de har kontakt. Tänk om dom ringer varann? Tänk om dom mailar varann? Hur vet man? Man kan ju aldrig veta. Aldrig. Hur ska han kunna bevisa för mig att det är sant? Man ser alla som säger, jag har fri tillgång till mobil, fb, mail..han låter allt vara öppet.. .. jaha, är det en garanti? han kanske har skaffat en ny mobil? Har en mail jag ej vet om? Osv... hur vet man? :(


    Exakt mina tankar. Hur längesen är det du fick reda på otroheten?
  • Anonym (Kris)

    Fyra månader drygt. Hur släpper man den känslan, om jag nu ska välja att lita på honom så ja då måste jag släppa.. men går det? Han är ångerfull... Hur har andra gjort det? Finns dom som säger, ja han va så ångerfull, han kommer aldrig göra om det... ja vad sjutton vet man om det? Oro som gnager stt de kan ha så mkt fortsatt kontakt utan attman har en susning. De blir bara bättre på att dölja.

Svar på tråden När krisade ni som värst efter otrohet