• Anonym (Egna val kan få ödeläggande konsekvenser!)

    Varför kom min pappa aldrig tillbaka !

    För 8 år sedan gick jag o mitt ex isär, blev en lång vårdnadstvist , sluta med att jag förlorade, vann bara varannan helg med mina barn, men mitt ex hade alla ursäkter så jag fick inte träffa dom, hon fick hjälp av soc, som handlade om att barnen mådde dåligt av umgänge med mig, soc bad mig backa bort o låta mitt ex vara enda boendeförälder, ett år gick och jag fick inte träffa dom, fråga soc igen, fick till svar vi kan inte hjälpa dig, utan det är barnens vilja och bästa att vara enbart med mamman.

    Under tiden träffa jag en tjej, vi var ihop, jag berättade om att jag hade barn jag inte fick träffa, hon valde o gå, oj dömd igen, nu av en som bara gick på,att något måste vara fel på dig, förlora sina barn, finns bara dumbommar som tappar sina barn, liknande hände igen under samma år.

    Valde o flytta, behövde jag starta om livet, tror ingen vet hur det känns o ha barn man inte får träffa, väl i den nya staden berätta jag inget om barnen, utan jag flytta för arbetet. 

    Träffa min kärlek, hon vet ingenting om barnen, efter ett år får vi ett barn, nu är barnet 5 år och vi är ännu kära, jag har gjort allt för det här barnet, tog ut all min barnledighet o var hemma med barnet, nu jobbar jag bara mån-tos, ledig resten av tiden, ger mitt barn all tid o kärlek.

    Nu efter 8 år hör mina första barn av sig, gulp en klump i halsen när jag förstår vem som är på andra sidan av telefonen,först förstod jag inte även om hon presentera sig, var när dom pratade ihop bägge barnen via högtalare, jag förstod att det var dom, jag har inte hört av dom på 8 år, nu är dom 16 o 18 år.

    Dom fråga allt, varför jag försvann o flyttade, berätta att det var den äldres val,(hon valde mamma klart och tydligt, "bad" mig om att bara få bo med mamman) att jag flyttade för jag blev så illa behandlad av deras mamma, som inte lät mig träffa er, fick inte ens ringa på födelsedagar, jul afton, ingenting, bara bort struken, berätta att jag var så lessen att det inte går beskriva.

    Nu vill dom barnen träffa mig, hjälp, min nya vet ingenting om dom här barnen, ingen vet något, där jag bor nu, jag har blivit så hårt dömd för dom här barnen så jag har valt att inte berätta om dom, folk för står helt enkelt inte hur någon inte får träffa sina barn, går inte o förklara, folk förstår inte. Mina föräldrar får inte heller prata om dom med mig, dom är glad att jag har en ny familj nu, dom vet hur jag mådde tiden jag inte fick träffa dom, hur barn som är mitt eget blod inte får träffa sin pappa, jag får inte träffa dom.var ett rent helvete o ta sig igenom, men väl när den nya föddes så glömde jag allt, all fokus fanns bara på det nya barnet.

    Berättade inget om barnet för mina tidigare barn, dom vill träffas, men nu vet jag inte vem dom är, det är inte samma barn jag skildes ifrån, jag har inte sett dom på 8 år, varför ska dom dyka upp nu som gubben i lådan.
    Gav dom inget svar på om vi ska träffas, prata runt det, men sanningen så vill jag inte träffa dom nu,dom fick göra sitt val när dom var ung, soc stödde den äldres beslut, jag frågade om det verkligen var för deras bästa och soc sa att det är för deras bästa, och var bara för mig o acceptera. och det gjorde jag, med facit ihand hade jag fått vänta 8 år med andra ord, så glad jag bytte liv ,stad, allt.

    Nu gör jag allt för 5 åringen, hon har ett sparande ut över det vanliga, hon kommer ha närmare två miljoner när hon är 20 år, en bostadsrätt betald o klar när hon väl flyttar hemifrån. allt för att fördela arvet rätt, jag ser till att hon får det mesta av mitt kapital, ännu som vårdnadshavare har jag full kontroll på hennes konton,att allt betalas rätt under en längre tid, via kapital konton och allt så det inte ska förknippas senare som förskott.

    Så nej, mina tidigare barn har gjort sitt val, allt stött av rättssystemet och utvärderat av socialkontoret, två vänder dessutom, så dom kan inte ha fel, ett barn har rätt o välja, om dom mår dåligt av vv liv,mår dom dåligt av en vårdnadstvist så plockar man bort den ena föräldern även om jag bara tvistade och mitt ex bara bråkade. nej systemet har plocka bort mig för evigt, jag är inte deras pappa bara deras biologiska far.
    Kan liknas vid adoption, pappan kan vara anonym, och det väljer jag nu.
    Har tappat hela deras uppväxt, hela deras tonår, hur dom har utvecklas,alla band i mellan är borta, alla minnen, dom är främlingar nu, men en gång i tiden såra dom mig så mycket och hårt,något inget annat kan göra, nu är alla dom dörrarna stängda, nej dom får inte komma o träffa mig igen.
    Det var orden deras mamma sa till mig sista gången jag pratade med henne, försvinn ur deras liv, du får aldrig mer träffa dom, så valet är inte mitt, det var mammans.

    Så nu vet dom :

    Varför kom aldrig min pappa tillbaka.

  • Svar på tråden Varför kom min pappa aldrig tillbaka !
  • Anonym (Går igenom delvis likadant)
    Anonym (S) skrev 2018-05-24 22:15:17 följande:

    Pappa gav aldrig upp hoppet om mig, hur mycket jag än sade och skrev brev om att jag inte ville träffa honom (för att rädda mamma). Han skrev brev till mig, och när jag var 15-16 år så började vi brevväxla. När vi sågs tillslut var det bara lycka. Det var ju vad pappa velat hela tiden, så han var väldigt glad. Och jag var glad som fått min pappa tillbaka. 

    Mamma har fortfarande lika mycket hat inom sig, så jag får välja mina ord när jag pratar om pappa (hon och pappa har inte pratat med varandra eller setts sedan skilsmässan). Jag har gått mycket i terapi och lärt mig förstå varför mamma kunde göra det hon gjorde mot mig, och jag vet att inget var mitt fel. Hon mådde inte bra, och det gick ut över mig. Jag och mamma har pratat ut, och hon har bett om ursäkt och kan inte själv förstå hur hon kunde göra så. Men i nästa mening hatar hon pappa igen och inget i henne har förändrats på trettio år, hon är fortfarande full av hat. 

    Jag tror det kallas psykisk misshandel, när en förälder hotar, utpressar och sätter skräck i sitt lilla barn. Väldigt hemskt och något inget barn borde behöva vara med om.


    Tack snälle för allt hopp du ger mig i mörkret. Jag är pappan som längtar så på en historia som din om några år. Men din mammas hat, så mycket negativ energi. Hujedamig om mitt ex utvecklas så. Inte otroligt. Stackars kvinnor, så onödigt.
  • Aurora Borrealis

    Jag har varit i din 5-årings position. Önskade mig syskon hela livet. Nu har jag kontakt med min äldre bror efter att jag för ett år sedan berättat till min far att han misslyckats totalt som förälder eftersom han hade två barn som han inte hade kontakt med.

    BERÄTTA FÖR ALLA! Låt de träffa varandra. Träffa barnen som vill ses. Stå för att du spridit barn runt dig. Ta ansvaret. Var ärlig. Du kommer få mycket mycket ut av att vara ärlig! Allt kommer kännas bättre. Berätta för din fru!

    Sanningen kommer alltid fram för eller senare.

  • Anonym (S)
    molly50 skrev 2018-05-24 22:16:42 följande:
    Jag förstår det. Så hemskt att kunna hota ett litet barn på dte sättet för att få sin vilja fram.
    Har du någon kontakt med din mamma idag?

    Skönt att du och din pappa har en fin kontakt idag.

    Ja,TS verkar hellre använda sina barn som slagträn för att hämnas på sitt ex än att ta tag i saken själv.
    Han skulle t ex kunna gå till domstol.
    När man försöker förhindra umgänge så brukar man inte liga så bra till i rätten.
    Mår man så dåligt psykiskt som min mamma gjorde när hon blev lämnad, och är så full av bottenlöst hat, så kan man nog inte tänka klart. Jag är helt säker på att mamma aldrig ville skada mig, utan bara göra pappas liv till ett helvete. Men det blev ju väldigt fel ändå, när hon använde mig för att kunna komma åt honom. 

    Jag och mamma har en bra relation idag. Jag har aldrig varit arg på henne, utan enbart klandrat mig själv för att det blev som det blev. Det var ju trots allt jag som tog beslutet att bryta med pappa (i och för sig för att rädda mamma, men ändå). Jag ångrar att jag inte var starkare, såg klarare, men jag var bara åtta år. Jag såg inte hur jag kunde göra på något annat sätt. Att rädda mamma blev min livsuppgift. Nu när jag är vuxen och har gått flera år i terapi vet jag varför mamma behandlade mig som hon gjorde, och jag klandrar inte henne (eftersom hon var sjuk, och det kan man aldrig rå för).

    Jag hoppas verkligen att det löser sig för TS.
  • Anonym (S)
    Anonym (Går igenom delvis likadant) skrev 2018-05-24 22:35:04 följande:
    Tack snälle för allt hopp du ger mig i mörkret. Jag är pappan som längtar så på en historia som din om några år. Men din mammas hat, så mycket negativ energi. Hujedamig om mitt ex utvecklas så. Inte otroligt. Stackars kvinnor, så onödigt.
    Åh, fina du, jag lider med dig. Jag förstår precis vad du går igenom. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra, ge inte upp hoppet <3
  • Anonym (S)
    Aurora Borrealis skrev 2018-05-24 22:43:33 följande:

    Jag har varit i din 5-årings position. Önskade mig syskon hela livet. Nu har jag kontakt med min äldre bror efter att jag för ett år sedan berättat till min far att han misslyckats totalt som förälder eftersom han hade två barn som han inte hade kontakt med.

    BERÄTTA FÖR ALLA! Låt de träffa varandra. Träffa barnen som vill ses. Stå för att du spridit barn runt dig. Ta ansvaret. Var ärlig. Du kommer få mycket mycket ut av att vara ärlig! Allt kommer kännas bättre. Berätta för din fru!

    Sanningen kommer alltid fram för eller senare.


    Jättebra skrivet! Jag håller med om att det är detta TS bör göra.
  • Anonym (Går igenom delvis likadant)
    Anonym (S) skrev 2018-05-24 22:56:03 följande:

    Mår man så dåligt psykiskt som min mamma gjorde när hon blev lämnad, och är så full av bottenlöst hat, så kan man nog inte tänka klart. Jag är helt säker på att mamma aldrig ville skada mig, utan bara göra pappas liv till ett helvete. Men det blev ju väldigt fel ändå, när hon använde mig för att kunna komma åt honom. 

    Jag och mamma har en bra relation idag. Jag har aldrig varit arg på henne, utan enbart klandrat mig själv för att det blev som det blev. Det var ju trots allt jag som tog beslutet att bryta med pappa (i och för sig för att rädda mamma, men ändå). Jag ångrar att jag inte var starkare, såg klarare, men jag var bara åtta år. Jag såg inte hur jag kunde göra på något annat sätt. Att rädda mamma blev min livsuppgift. Nu när jag är vuxen och har gått flera år i terapi vet jag varför mamma behandlade mig som hon gjorde, och jag klandrar inte henne (eftersom hon var sjuk, och det kan man aldrig rå för).

    Jag hoppas verkligen att det löser sig för TS.


    Försoning är fint och så stort. S, inte ska du nånsin klandra dig själv. Du var ett barn som var rädd om sin mamma och en ung man som modigt tog upp kontakten med pappa. Du är en så god kille! All lycka! Jag grinar när jag läser det du skrivit. Jag hoppas så att TS läser ännu.
  • Anonym (S)
    Anonym (Går igenom delvis likadant) skrev 2018-05-24 23:07:44 följande:
    Försoning är fint och så stort. S, inte ska du nånsin klandra dig själv. Du var ett barn som var rädd om sin mamma och en ung man som modigt tog upp kontakten med pappa. Du är en så god kille! All lycka! Jag grinar när jag läser det du skrivit. Jag hoppas så att TS läser ännu.
    Oj, jag är en tjej :) Inte för att det kanske spelar någon roll i sammanhanget, men känns ändå viktigt att säga. Tack för dina fina ord <3
  • Aurora Borrealis
    Aurora Borrealis skrev 2018-05-24 22:43:33 följande:

    Jag har varit i din 5-årings position. Önskade mig syskon hela livet. Nu har jag kontakt med min äldre bror efter att jag för ett år sedan berättat till min far att han misslyckats totalt som förälder eftersom han hade två barn som han inte hade kontakt med.

    BERÄTTA FÖR ALLA! Låt de träffa varandra. Träffa barnen som vill ses. Stå för att du spridit barn runt dig. Ta ansvaret. Var ärlig. Du kommer få mycket mycket ut av att vara ärlig! Allt kommer kännas bättre. Berätta för din fru!

    Sanningen kommer alltid fram för eller senare.


    Måste bara tillägga att min pappa tog kontakt efter det jag sa till honom. Han hade tänkt på detta hela livet. Jag är mycket stolt över att honom!
  • Anonym (Egna val kan få ödeläggande konsekvenser!)
    Anonym (S) skrev 2018-05-24 22:15:17 följande:
    Pappa gav aldrig upp hoppet om mig, hur mycket jag än sade och skrev brev om att jag inte ville träffa honom (för att rädda mamma). Han skrev brev till mig, och när jag var 15-16 år så började vi brevväxla. När vi sågs tillslut var det bara lycka. Det var ju vad pappa velat hela tiden, så han var väldigt glad. Och jag var glad som fått min pappa tillbaka. 

    Mamma har fortfarande lika mycket hat inom sig, så jag får välja mina ord när jag pratar om pappa (hon och pappa har inte pratat med varandra eller setts sedan skilsmässan). Jag har gått mycket i terapi och lärt mig förstå varför mamma kunde göra det hon gjorde mot mig, och jag vet att inget var mitt fel. Hon mådde inte bra, och det gick ut över mig. Jag och mamma har pratat ut, och hon har bett om ursäkt och kan inte själv förstå hur hon kunde göra så. Men i nästa mening hatar hon pappa igen och inget i henne har förändrats på trettio år, hon är fortfarande full av hat. 

    Jag tror det kallas psykisk misshandel, när en förälder hotar, utpressar och sätter skräck i sitt lilla barn. Väldigt hemskt och något inget barn borde behöva vara med om.
    Har gått till tingsrätt, jag har gått tre vänder igenom soc, först familjerätt, vårdnadsutredning innan tingsrätt, sedan när det gick bra i tingsrätt så anmäldes nästa vända till socialtjänsten via skolan, sista vändan i soc var inte rolig.

    Precis som du berätta så försvinner aldrig hatet från mamman, dom kommer hålla på livet ut, spelar ingen roll hur man gör eller vad man gör, om man är bara trevlig och backar upp allt som dom säger, hatet är så starkt att det aldrig försvinner.Exakt som du berättar har jag upplevt med ex pappa, fast det gått 30 år så har ännu mamman hatet kvar, då ska man ändå tänka på att det aldrig existerat otrohet eller våld, utan det tog bara slut, ett helt vanlig brytning.

    Efter som jag gått igenom soc så många vändor, sista vändan blev jag anklagad för det mesta, allt var mitt fel, det var jag som var den dåliga föräldern.

    Första vårdnads utredningen hade dottern svarat att när hon var hos mig sakna hon mamman, när hon var hos mamma sakna hon mig, dom gillade bägge föräldrarna,önska vi ännu levde ihop.

    Sista soc, vändan, blev jag anklagad för allt,mitt fel hon föll i skolan, dottern hade framfört att hon bara ville bo hos mamman, att hon var rädd att jag skulle komma hämta henne från skolan, hon funderar mycket på saker som sagts,

    Efter sista vändan så har vi tvistat 1,5 år, jag ser hur allt faller ,dottern blir mer allierad,bara den yngre som inte blir det.Men soc beter sig svinigt åt, handläggaren kan ringa upp mig mellan mötena, skälla ut mig att jag ska ge mig, sista samtalet hotar hon med att hon kan se till att jag aldrig får träffa mina barn igen om jag inte backar , under tiden får jag inte träffa barnen, soc håller på i 6 månader med utredningen, 2 månader innan utredning fick jag inte heller träffa barnen, det har gått 8 månader, ska jag vidare kommer det ta 5-6 månader till,
    Nu med sista soc utredningen så är det inte säkert jag kan vinna, det finns inget våld,droger eller något sådant, nu finns det ett barns som inte mår bra i utredningen, hon mår inte bra på grund av mig!!!

    Dom barnen tog ifrån mig, förstå hur det känns, bli anklagad för allt.
    Hur vänder man och orkar fortsätta kriga?
    Man mår själv psykiskt dåligt att bli anklagad, man får inte träffa sina barn, man faller rejält, man blir helt knäckt, hur fan tror ni det går och fortsätta kriga i ett år till, nu är man själv illa där ann , skadad av allt som hänt, för att klara mig måste jag säga upp alla anställda, lägga företaget i vila, jag är helt utbränd av allt, möter mina barn som jag berättat, får inte hälsa, faller ännu mer av det, enda utvägen är och flytta från stan. flytta ifrån vänner och allt, ett framgångs rikt företag, läggs bara ner, kunder ringer i två års tid fast jag plockat bort allt, just innan jag ska lägga ner företaget ringer ett jätte företag och vill att jag tar över en stor del av deras arbeten/kunder, ja företaget jag byggt upp har strålande meriter,ett gott rykte, som jag berättat tidigare ,det folk bara hatar, ekonomin blomstrar, och speglar sig utåt, tidningar börja skriva om vad man köper för bilar osv,
    Jag kan vara ledig i 2 år när jag flyttar, jag går hos psykolog pratar igenom det som hänt,, psykologen är verkligen hjälpsam, han till och med googlar vad jag berättat gång till gång, han har aldrig hör något liknande, men som jag berätta med arv, ingen på FL förstod det ens var möjligt och göra som jag gör ,beskriver jag vårdnadstvisten förstår inte folk heller hur den kunde utföras på den nivån den gjordes på, därför googlade, både läkaren och psykologen det jag berätta.

    Vet ärligt inte ännu om jag återhämta mig riktigt efter den vårdnadstvisten, eller om jag någonsin kan återhämta mig, jag har inget förtroende för systemet något mer,har insett att systemet innerhåller bara en person o deras uppfattning som hos soc, vad en kvinna tycker ska kunna vara avgörande, att hon går och påverka, av mitt ex, precis som läraren även hon kunde påverkas av mitt ex.
    Det är som dom fått mig och tro, ja jag är en dålig människa,en riktigt dålig person.
    Jag kan skriva provocerande, har testat det på FL för något år sedan, blanda ironi med fakta på en linje som gick som hetast, fick över 2000 st anmäl på mindre än 4 min, minuten efter ,fick jag upp döskallar på skärmen och FL sidan blockera direkt, dagen efter skriver FL att jag är välkommen tillbaka, det jag skrev var inget fel ,bara massor av folk som reagera,men som sagt en känslig linje, jag blanda fakta med ironi, det tålde inte människor.

    Men åter .
    Jag kan inte fortsätta kriga för dom, dels klarar jag inte det mer, den är för avancerad, även min advokat blev överkörd av mitt ex advokat, först gick det bra, men inte när dom tog den till nästa nivå.
    Den sliter för mycket och tar för lång tid, har man just varit utbränd för en sådan så tar det år och hitta tillbaka, dom barnen är borta för lång tid framåt, som sagt ex kommer hålla borta dom tills dom är myndiga, glad att ni som skriver om verkligheten med ex mammor, verkligen bekräftar det jag skriver, hatet försvinner aldrig.
  • Anonym (Går igenom delvis likadant)

    Bra skrivet TS, jag känner igen det. En förälder (oftast modern) kan förstöra så mycket med Soc goda minne. Vi pappor knäcks och man orkar bara kämpa för umgänge och respekt i max x antal år. Sedan ger vi upp för att överleva. Vi mår så dåligt och har bara stöd av familj och vänner. Soc och Skola brister ordentligt och systematiskt i professionalitet. Fenomenet med ?angry mothers? har funnits i decennier. All den skada de gjort psykiskt - barnen, fäderna och sig själva.

    Att man med tid och förberedelser kan snuva bröstarvingar på pengar vid ens framtida har varit känt sedan antiken minst. Du får ha överseende med kunskapsnivån hos din exhustrus alla tvärsäkra men naiva medkombattanter här.

    Medkombattanderna verkar enbart triggas på genus i trådarna - alla kvinnor är goda och offer - alla män är motsatsen - oavsett vad som hänt. Skulle vi ta din tråd ovan och byta kön - oj vad du fått sympati pga av allt det onda som ditt ex gjort.

    Det är så synd att de är så säkra i korken, de där. Även Soc.

Svar på tråden Varför kom min pappa aldrig tillbaka !