Tycker inte om min sambos son

Du sitter ju bakom din skärm, lika anonym, och kastar skit på din 10-åriga bonusson! Hur du inte kan se att det är din sambo som failar utan vänder ditt agg mot ett oskyldigt barn, som inte på något sätt valt den här situationen, är för mig obegripligt.

Du är lika anonym som jag, även om du använder ditt nick. Hur menar du att vi skulle kunna identifieras? Du skriver ju själv att du stör dig på pojken, att han är bortskämd och glor på youtube hela dagarna. Var han sådan från födseln eller kan hans föräldrar ha ansvar för detta?

Min sambo har en son sen innan på 10 år. Jag har aldrig lyckats knyta än till honom. Jag blir bara irriterad på allt han gör och tar mer och mer avstånd. Men jag känner ingenting för honom och tycker mest han är i vägen. Det känns lite som att vi skulle bygga vår familj och den här pojken är en fripassagerare som bara finns där för att irritera mig. Det är konstanta saker och jag blir orimligt irriterad på allt han gör

Jag har inte VALT att känna så här. Min sambo är en jättebra pappa till vårt gemensamma barn. Han och exet gjorde slut innan pojken ens va född. Han blev till första gången de låg med varandra och hade bara känt varandra någon dag. Hon valde att behålla och dumpade sen min sambo när hon va i vecka 8. Sen när pojken föddes fick sambon va med första dagen och blev sen utsparkad från hennes hem. Han va inte välkommen för hon "ville va ifred". Sen träffar hon en karl och flyttar till Norge i över ett år. Min sambo ville hälsa på men fick inte för henne. Han knöt inte an på samma sätt som till vårat barn för att han inte FICK va delaktig. Sen har han haft sin egen problematik med sin diagnos och inte fixat att va den pappa han borde vara. Men han har mognat och är jättebra med vårat gemensamma barn. Min irritation är mest mot hans mamma och även min sambo då jag anser att pojken är ouppfostrad, lat och otacksam. Mamman till pojken är ett kapitel för sig. Extremt självisk, manipulerande, impulsiv och kan inte behålla ett jobb. Hon lägger över allt på oss och brusar upp. Hon lovar pojken massa saker och bryter löftena för det är viktigare med utseende och inredning.

Helt ärligt TS. Detta är dina egna ord. Och du tror inte pojken känner detta. Nä fy. Det är inte pojken som är problemet, det är du. Mitt råd är - sök hjälp för dig själv. Du VALDE att skaffa barn med pojkens pappa, spelar ingen roll att du inte kände till att han hade barn INNAN ni skaffade barn. Spelar ingen roll att pappan inte tagit sitt ansvar innan. Nu är det ju DU som uppenbarligen sätter stopp för deras relation. Inte mamman. Barn är ingen inkomstkälla, eller tycker din man att det viktigaste i detta är huruvida ni ska få betalt för att hans son ska vara med sin pappa varannan vecka? Du har, återigen, VALT detta. Eller börjar du gorma om att du inte får tillräckligt betalt för att försörja ert gemensamma barn också? Eller eventuellt ett syskon till?