Tycker inte om min sambos son

Vilka saker du skriver... :(

"Personligen hade jag valt att betala för sonens spel, för då hade jag sluppit honom på kuppen. Pappan verkar inte bry sig heller om att tillbringa tid med honom, så för mig hade det varit värt de pengarna".

Har du ingen känsla för ett barn som blir så lite omtyckt, även om det inte är ditt barn. Blev verkligen ledsen att läsa att man kan tycka så... Släkt eller ej.

Visst är det så, att pappan har stort ansvar för att pojken ska säga tack och naturligtvis är det han som ska säga till och INTE TS. Men nu handlar ju tråden om att TS inte tycker om sin bonusson och utifrån vad hon skrivit ser jag inte att hon själv anser att det är pappans icke-ansvar som är problemet utan bonussonens existens.

Ts valde att ingå i relation med pappan och visste vid tidpunkten för sin graviditet att sambon har barn sedan tidigare. Då blev väl TS besviken när sambon inte valde att förkasta sin relation med sin son till förmån för sin nya familj. Vilket är väldigt vanligt och OCKSÅ en anledning till att många tycker illa om sina bonusbarn. Kan man då inte förlika sig med tanken att inkludera sambons barn sedan tidigare som en jämlik i familjen har man ingenting i relationen att göra. Barnen går alltid först. Har Ts försökt att få bukt med problemet? Nej, hon skyller på att hon inte vet hur man gör och att det är svårt att prata med sonen för hon tycker illa om honom samt att hon är ärrad av sin egen uppväxt och har svårt med sociala koder. Men ändå tycker hon att bonussonen ska tacka för maten och för aktiviteter. Hon begär av honom utan att ta eget ansvar och därför tror jag många reagerar för hon är den vuxna. Men hon får ha ursäkter men ingen annan. Hon säger att hon inte visar för honom att hon inte gillar honom, men barn känner sånt. Tro mig. Jag var själv ett sånt barn.

Men jag håller med om att TS bör prata med pappan och det är DÄR hon ska ställa krav. Inte på barnet.

Det är inte så konstigt att hon blir irriterad på hans existens eftersom det verkar va hon som får betala för att ha det stora nöjet att få ha honom vv.
Sedan verkar föräldrarna, i alla fall pappan va slapp med uppfostran. Allt ligger på honom för att få hela situationen att fungera. Han kan inte bara tro att allt löser sig av sig självt, för då blir det som nu att ts härsknar över både dåligt föräldraskap och över att få betala för hans ouppfostrade unge. Det är pappans ansvar att se till att sonen tackar för maten och även när ts har bjudit honom på något. Dessutom så ska pappan själv se till att tacka ts varje gång hon gör något eller betalar för hans son.

Men min åsikt är att om inte pappan själv klarar av att uppfostra och ta hand om sonen OCH betala alla hans kostnader så får han lösa det med mamman och i så fall inte ha något umgänge förrän han har råd till det.
Jag hade kört stenhårt på separat ekonomi om jag varit ts.

Uppfostran känns ändå sekundärt här när pappan uppenbarligen inte bryr sig om sitt barn. Jag har gränser för mitt barns skärmtittande just för att jag har omtanke om honom, och vill honom väl. Hur ska pojken kunna bli uppfostrad om pappan skiter i grundläggande saker för att inte känslorna finns där?
Klart pojken känner av detta, folk är ju tragiska som påstår att ett barn inte märker om det är älskat eller ej.

Att barnet kostar ditt och datt kan man ALDRIG lasta barnet för. Alla problem i denna relation ligger på de VUXNA som inte klarat av den grundläggande omvårdnaden + det lösa det ekonomiska på ett bra sätt.
OM det drabbar barnen, gå skilda vägar för guds skull!

Det finns två barn, du tror inte det andra barnet drabbas ifall föräldrarna går skilda vägar? 
Jag håller med dig om att jag tror att pojken känner av men det är än mer viktigt att pappan går in och tar över allt ansvar. Jag vet själv för jag bor med min sambos barn och känner av dess misstänksamhet mot mig, det har varit väldigt frustrerande och i längden irriterande att leva med det. Jag har bett pappan prata med sitt barn i flera år om vad han egentligen känner och tänker men pappan ser inte problemet, så länge hans barn inte menar något illa så finns inget problem. Jag har nu helt lagt över på pappan att sköta allt kring sitt barn, det blir mycket tjat på pappan, saker han inte tänkt på att man behöver plocka upp efter sitt barn, men det fungerar bättre när han tar hand om allt. 

Jag håller med Ess om att pappan ska visa tacksamhet. Att uppfostra barnet att säga tack är en sak men man kan inte hålla en pistol mot pojkens huvud. Huvudsaken är vad pappan gör, att han anstränger sig för att upprätthålla de trivselregler som de anser sig behöva och att pappan visar tacksamhet mot ts. 

FORTFARANDE så behandlar jag inte honom det minsta illa. Det enda är att jag inte pratar jättemycket med honom. Jag är inte elak mot honom och jag fryser inte ut honom. Utan det är en KÄNSLA jag har som jag inte visar honom. Så att komma och säga både det ena och de andra om att jag är vidrig och behandlar honom illa är bajskastning. För ingen av er ser hela situationen och hur vår vardag ser ut. Ingen av er skulle komma hit och reagera på det för det är inget som syns utan något jag känner. Så jo det är bajskastning att förkasta mig för att jag känner något. Jag har aldrig någonsin behandlat honom illa.

Låter som pappan mer och mer är också ett barn som också behöver uppfostran. Inte så mycket mer mogen än tioåringen med andra ord.

Tror det lilla barnet drabbas mer av att leva i denna familj med massa "tjafs och groll" som TS uttryckte det.

Det är inte så ovanligt med pappor som behöver "uppfostras". Särskilt om de inte har varit föräldralediga, ännu eller överhuvudtaget.

Att han sitter vid datorn mesta tiden är kanske hans sätt att komma undan en jobbig hemmiljö hos mamman. Det är ju där han vistas största delen av sitt liv. Det som för föräldrarna är krånglig vardag är hans barndom, hela hans barndom.

Det är kanske ett bra drag att ha honom varannan vecka då får ni möjlighet att ge honom nya sunda vanor. När han bara är hos er varannan helg så känner han säkert att han bara är på besök hos någon som måste ta emot honom och han flyr in i datorvärlden, uppför sig illa så att han slipper var där. Ett känt helvete (hemma) är att föredra framför ett okänt.

När ni sedan haft honom varannan vecka under en tid, åtminstone några månader, då kan ni r upp detta med barnbidrag och underhåll. Det ät bara att informera FK om att barnet sedan x tid bor hos er på halvtid. Det är en tioåring som gör sitt bästa för att klara sig trots de vuxnas dåliga val, han är den som fick ta konsekvenserna.

Allas vår Astrid Lindgren sa en gång - Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.