Det går bra, oavsett hur högt olyckskorparna här kraxar. Samma känsla sitter kvar, att vi rett ut att det aldrig kan/kommer hända nåt. Vi har haft möten men det känns nånstans mer avslappnat mellan oss. Inte hörts utanför jobbet sen sist.
Vill bara säga så här till TS. Mitt beslut kanske inte passar alla, men att sitta och ångra sig resten av livet, vad beslutet än må vara är det inte värt. Känner du för mycket oro, eller ångest bör du avstå, men då till risken att du kommer ångra dig resten av livet. Men på samma sätt som du brottas med ett samvete mot din man kommer du om du avstår brottas med dina tankar om "hur det kunde vara".
Det finns inga enkla beslut att ta, men jag tycker att upplevelsen som jag fick vida överskrider den ångest eller funderingar om rätt och fel som jag hade innan.
Jag tycker du ska ta chansen med din kollega, men prata igenom det innan med honom och med dig själv.
PS, ja om min man skulle ligga med en annan kvinna av samma anledning som jag, ja, jag skulle aldrig lämna honom för det, eller älska honom mindre. Jag kanske till och med skulle unnat honom det efter alla år.
Måste bara svar Herr Orolig man, eller amatörpsykolog.
Vi har en trådstartare som efterfrågar lite hjälp, tankar, om det hänt någon där ute (som känt likadant) och hon efterfrågar inte vissa svar.
Jag försöker svara utifrån det perspektiv som jag haft på en liknande upplevelse, jag säger inte att det är moraliskt rätt, men jag talar om vad som hände och hur jag kände.
Låt oss hålla oss till hennes frågeställning och dilemma.
Dina sista påstående om jag älskar min man, om det bara är det livet, ekonomin så kan jag svara dig så här:
- Jag tjänar väldigt bra med pengar på mitt yrke. Ungefär dubbelt så mycket som min man som även han är höginkomsttagare, men vi är inte ihop pga pengar ellelr boende.
- Jag tror mig veta om jag älskar honom eller inte. Nu råkar jag veta att jag älskar honom, men jag vet också att passionen som vi hade efter 5 år eller 20 år, aldrig går att jämföra med förälskelsens tid i början då behovet att sömn eller mat totalt överskyggades av vara klistrade på varandra.
- Jag känner många som glidit ifrån sin partner med tiden, framförallt när barnen börjar flyga ut då man slutat intressera sig för allt runt omkring eller andra människor. Vi har aldrig förnekat för varandra om vi sett en snygg man eller kvinna för varandra.
- Vi hade bra sex innan, vi har ännu bättre sex nu.
- Dessutom är vi varandras bästa vänner vilket är viktigt, sex kan du inte ha 23 timmar per dygn.
Nog om mig, nu håller vi oss till TS, som står inför sitt livs val, vilken riktning det än går. Oavsett vad du kommer fram till, kommer något i dig lida lite grann framöver.
Sen en frågeställning att reflektera över:
- Psykisk otrohet är inte det lika illa som fysisk?
- Sex är ändå bara sex, en drivkraft som nästan alla människor har. Jag blev inte en annan människa, en annan mamma eller annat fru bara för att jag delade det med en annan man. Kanske lite lugnare i själen.
Jag tycker att det är intressant att höra om din upplevelse Maria!
Till er andra: För min egen del vet jag med mig att JAG inte kommer kunna leva med det om jag går över gränsen. OCH att det skulle såra min man otroligt om det kom fram, eller påverka honom genom mitt annars dåliga samvete om han ej fick veta nåt. Jag har ÖNSKAT att jag skulle kunna göra det, inte ha dåligt samvete och leva vidare men landat i att nej, det går inte.
Till (Känner Samma): Som det är nu så klarar vi absolut av att vara vänner. Vi trivs båda i varandras sällskap och ingen har ju försökt med något fysiskt alls och det har ändå gått ett år. Så jag tror faktiskt att ddt här kommer funka. Det är klart att det nog alltid kommer finnas NÅT i bakgrunden, men så länge vi håller oss på rätt sida och inte sätter oss i någon situation där det äventyras så känner jag mig lugn med det.
.