Låta barnet gråta?

Men barn i den åldern kan väl inte ha så många behov? Det bör väl bara finnas en handfull saker man kan testa? Om man testat allt utom att just lämna så kanske man i alla fall borde försöka för att se om ens barn har just det som ett av sina väldigt få behov. Om det är ens närvaro som får barnet att skrika sig röd i ansiktet så lär man ju misshandla barnet betydligt mer genom att stanna kvar och "såja såja".

Jag har på senare tid blivit nyfiken på att skaffa barn.

De flesta jag umgås med har barn och jag har sett en del av vad de går igenom.

Vanligt är att barn skriker och gråter när de är trötta, och om man har en trevlig middag så är det inte helt ovanligt att något barn skriker lite extra mycket.

Scenariot brukar alltid vara samma. Man har trevligt, barnet börjar skrika, någon av föräldrarna lyfter upp barnet, kör sin "såja såja" i allt från 15 till 45 minuter innan de säger att hen nog är trött. Då ska barnet nattas och föräldern som nattar kan försvinna allt från en halvtimme till hela kvällen.

Om föräldern är snabb och kommer tillbaka till umgänget så kan barnet ändå vakna, skrika och föräldern riskerar återigen att bli borta hela kvällen.

Detta verkar vara normalt men samtidigt lite mardrömslikt för mig. Kan man inte lägga barnet efter 5 sekunders skrik, kolla så att blöjan är ren och sen bara lämna rummet och stänga dörren?

TS, jag är en av de onda typerna.

Jag körde typ 2-minutersmetoden med mina barn eftersom att det inte gick på annat vis. För vår familj. Jag blev otålig och fick panik av att bära omkring en gallskrikande bebis. Har dessutom ryggproblem så det gick inte efter några månader. Jag klarar inte att ligga bredvid en unge som bara kravlar runt utan att bli irriterad.

Vi resonerade som att hellre att de gråter lite i spjälsängen och får regelbunden tröst av samlade föräldrar än att vi föräldrar blir irriterade och frustrerade på barnet.

Vi har inte samsovit med våra barn efter att de blev typ 1 vecka gamla. Främst för att barnen inte verkat sova bättre av det och för att vi inte sover en blund med barn i sängen = trötta och utbrända, dåliga föräldrar.

Såna är vi. Kanske borde vi inte fått skaffa barn. De är 5 och 7 nu och underbara, glada barn. Hoppas det håller i sig.

Jag har på senare tid blivit nyfiken på att skaffa barn.

De flesta jag umgås med har barn och jag har sett en del av vad de går igenom.

Vanligt är att barn skriker och gråter när de är trötta, och om man har en trevlig middag så är det inte helt ovanligt att något barn skriker lite extra mycket.

Scenariot brukar alltid vara samma. Man har trevligt, barnet börjar skrika, någon av föräldrarna lyfter upp barnet, kör sin "såja såja" i allt från 15 till 45 minuter innan de säger att hen nog är trött. Då ska barnet nattas och föräldern som nattar kan försvinna allt från en halvtimme till hela kvällen.

Om föräldern är snabb och kommer tillbaka till umgänget så kan barnet ändå vakna, skrika och föräldern riskerar återigen att bli borta hela kvällen.

Detta verkar vara normalt men samtidigt lite mardrömslikt för mig. Kan man inte lägga barnet efter 5 sekunders skrik, kolla så att blöjan är ren och sen bara lämna rummet och stänga dörren?

Tack för svar!

Någon nämnde i tråden att barnen kan ha svårt att visa känslor om man gör så du gjort. Är det något du känt av? Kommer de till er om de är ledsna? Har de svårt att prata om känslor?