honkie skrev 2018-11-11 11:12:06 följande:
Men är barnet verkligen ledset? För de säger samtidigt att gråtandet är den enda reflex barnet har när de är trötta. Jag kan ha misstolkat det helt, men det finns ju ingen anledning att vara ledsen när man är trött och barnet borde somna snabbare om den får göra det ostört.
honkie skrev 2018-11-11 14:45:55 följande:
Intressant. Jag tycker jag kan höra skillnad på gråten hos de barn jag träffar mer frekvent.
Ett av barnen kan ibland skrika i ren panik, högt, nästan som att han är på väg att explodera. Och då fattar man ju att något är fel. Men när han är trött så hör man liksom hur han anstränger sig och samlar kraft mellan ropen, och att han antagligen borde må bättre av att bara sluta skrika, om han bara försökte. Och då tänker jag ibland att det bästa kanske vore om han inte hade någon publik att gråta inför.
Du har misstolkat det helt. Du behöver förstå att barnet inte reagerar i enlighet med en vuxens logik. Bara för att barnet inte har någon faktisk anledning att vara ledsen, betyder inte att barnet inte t.ex. kan behöva tryggheten som en nära anknytningsperson kan ge det.
Visst vore det bra om barnet kunde känna sig trygg. Men så länge barnet inte känner sig trygg får du välja om du vill erbjuda den tryggheten det behöver eller låta det känna sig övergivet och frustrerat. Konsekvensen av ett otryggt barn blir en otrygg anknytning. Det kommer sedan barnet att bära med sig resten av livet, och påverka personen i stressade situationer när ankytningsmönstret går igång.
Så du får välja om du vill stå ut med skrik och jobbigheter, men ge barnet den trygghet den efterfrågar under den relativt korta perioden när anknytningen befästs eller lämna barnet och låta det få en otrygg anknytning.
En otrygg anknytning märks inte på en person vid en ytlig kontakt, utan kommer uppenbara sig när personen känner sig lite stressad och orolig. Det finns olika typer av strategier som otrygga barn kan välja, t.e.x. undvikande anknytning eller ambivalent anknytning. Vid en extrem dålig barndom kan man även utveckla en desorganiserad anknytning.
Vid undvikande anknytning kommer man att bli kylig i sin personlighet, och förskjuta sina egna känslor. Man blir kall och rationell, och man har svårt att ha kontakt med sina känslor.
Vid ambivalent anknytning uppfattas man av omgivningen som en känslomänniska. Man kan bli klängig och kräva ständig bekräftelse av ens partner och det skapar problem i relationer i livet.
Det finns test man kan göra för att ta reda på vilken anknytning man har. För barn så finns det ett berömt test som går ut på att man låter en främling träffa barnet. När sedan mamman kommer tillbaka så studerar man barnets reaktion. Ett tryggt barn springer direkt till mammans famn, och är därtill lite rädd/försiktig inför främlingen. Ett undvikande barn reagerar inte särskilt när mamman kommer tillbaka, och ett ambivalent anknutet barn kanske springer till mamman men sedan ångrar sig....
Jag har också förstått att ett tecken på att man har otrygg anknytning är att man har väldigt lite minnen från sin tidiga uppväxt. Det är därför man frågar i testet om hur ens föräldrar har varit och man ska nämna lite konkreta händelser från ens barndom.
Vill du veta mer exakt får du googla.
Problemet med otrygga anknytningar är att de riskerar att föras vidare till ens barn. D.v.s. om du som mamma har en otrygg anknytning är det sannolikt att du (om du inte jobbar med dig själv i t.ex. terapi) för vidare din otrygga anknytning till ditt barn. Så om du t.ex. instinktivt äcklas av tanken att gå runt och bära på ett barn nära intill din kropp är det möjligt att denna äckelkänsla härrör från din egen mammas känslor inför dig som spädbarn. D.v.s. det är lätt att fördöma närhet om man inte fått någon sådan själv, och inte tagit itu med den känsla av frustration som har uppstått inom en p.g.a. bristande värme och närhet som barn.
Jag uppfattar dig som att du vill ta en genväg och hitta på ett sätt att uppfostra ett barn på ett sätt som passar dig bäst. Just när det gäller små barn, säger forskning att de behöver tryggheten och det får de från närheten hos mamman. Det gäller med andra ord att ta på allvar när ett barn gråter. Det är inget man ska ignorera - utan bistå barnet med tröst och hjälp. Även om man behöver gå runt med barnet i timmar. Så dina vänner har gjort rätt som har gett barnet det de behöver, och du har haft fel i de flesta av dina antaganden om barnets behov.
