Låta barnet gråta?

Mina barn har inga som helst problem att visa känslor och uttrycker sig utmärkt kring problem och relationer. Ingen av dem har några som helst problem.

Jag tycker liksom man kan nyansera lite kring detta med att låta bebisar gråta vid nattning. Att vi låtit våra barn gråta kortare stunder själva för att vi skall samla oss är ingenting som pågått varje kväll i timmar, veckovis, månadsvis.

Det är svårt för mig att se att all vår kärlek, tid och närhet är ogjord av ett fåtal tillfällen med gråtande barn vid läggning. För till skillnad från andra familjer som hanterar skrikande barn jämt, varenda kväll i åratal, så har vi aldrig gjort det. Våra barn har sovit.

Jag tror nog att om era barn hade jagat upp sig hysteri så de kräkts, så hade ni avbrutit direkt

Det är jag helt säker på att vi hade gjort.

Men nu hände inte det. Jag tycker därför inte att man ska döma folk så himla hårt om de ens funderar på alternativ till samsovning eller nattningsrutiner som tar timmavis.

Det finns en dokumentär där de studerat just detta. Föräldrar som ger sitt barn närhet och de som helt ignorerar sina barn.

De som gav sina barn närhet och kärlek när de behövde de, när de skrek och alltid gick en trygg famn att vara i tills de lugnat sig jämfört med de som vart ignorerade var rätt stor påverkan hela livet.

De skapar en stor stress att skrika och vara ledsen vad anledning än är. Denna stress påverkar hjärnan (stress och hur d rör negativt på hjärnan finns det dock extremt många studier på)

De som ignorerade sina barns behov av närhet (de skriker liksom inte för skoj skull) skapade också barn som gjorde samma med sina barn, det visade även att de tålde stress samt press otroligt mycket sämre. Ta tonåren som exempel så var de fler som vart sjukskrivna eller måste ta antidepp, de klarade inte av pressen helt enkelt.

Jämfört med de som alltid hade sina föräldrar där var raka mostsatsen.

Den ska finnas på Netflix, minns inte namnet just nu men kan återkomma om det.

Det är farligt att dra generella slutsatser baserat på vaga bevis kring ett enstaka fall.

Om vi studerar folk som åker rattfulla, så är det en och annan som åker rattfull i flera år, utan att någon olycka inträffar. Men om man tittar statistiskt så ser man att chansen för olyckor ökar brutalt, när någon kör rattfull. Det vore dumt att ignorera detta faktum baserat på ett enda fall.

Lika tokigt är det att inte ta anknytningsforskningen på allvar baserat på ett enda fall.

Det är också ganska magstarkt att gå ut och uppmuntra andra till att köra rattfulla för att man själv gjort det och att det inte har hänt något.

Vid undvikande anknytning så har personen en tendens att vara väldigt rationell och kunna föra långa och avancerade resonemang kring saker, säkert även känslor. Att kunna resonera kring känslor och annat är därför inget tecken på trygg anknytning. De otrygga barnen uppför sig ganska lika de trygga barnen förutom när anknytningssystemet triggas.

Så frågan du borde ställa är istället hur barnet reagerar vid en stressig situation när anknytningssystemet sätts igång. Reagerar barnet med adekvat ilska/ledsamhet, eller tycks barnet vara ganska oberörd. Söker den tröst och stöd hos föräldern eller springer den iväg åt ett annat håll?

Jag tänker t.ex. på en gång när en hantverkare kom in i huset utan att mitt äldsta barn märkte det först. När barnet såg den okända mannen blev det väldigt många snabba steg fram till mamma. Ett tryggt barn söker säkerhet hos anknytningspersonen när något upplevs som farligt. Hade barnet istället varit helt känslomässigt oberört eller varit på väg mot föräldern och sedan stannat upp en bit ifrån, så skulle antagligen det kunna vara ett tecken på en otrygg anknytning. 

Jag säger inte att dina barn har otrygga anknytningar, som du säger finns det fler faktorer än just sovritualen som bestämmer anknytningen (även om anknytningssystemet är extra starkt nattetid, det är då man behöver känna sig extra trygg). Men du behöver nog kika efter andra saker än de du nämnde.

En annan förvirrande sak är att de otrygga barnen ofta kan vara ganska lydiga och självständiga på t.ex. dagis och skolan. De uppfattas ofta som exemplariska, medan många trygga barn "ställer till ett elände" och bråkar och skriker.

Förklaringen ligger ofta i att de otrygga barnen är vana vid att inte få sina behov tillfredsställda och klagar inte när mamman går, eller när de inte får bekräftelse av de vuxna. De trygga barnen är mer krävande av personalen, och accepterar inte att bli ignorerade utan kräver att få sina behov tillgodosedda. Därtill visar de tydligt och adekvat sina känslor, medan t.ex. de med undvikande anknytning ofta är kyligare och inte lika känslomässiga på samma sätt.

Väl formulerat, heja dig! 

En annan sak som många använder sig av som ett bevis för att deras barn är så trygga är att barnen låter sig tröstas av andra än föräldrarna (och/eller närmaste anknytningspersonerna), inte bryr sig om att någon annan lyfter upp dem osv. Tex om hantverkaren i ditt exempel skulle lyfta upp barnet skulle det inte bry sig nämnvärt (utåt). 

Fast du har ju inga som helst belägg för dina påståenden. Så du kan ju inte påstå att du har rätt.
Men du är väl bara ute efter att provocera.

Jag kan då informera de som är oroliga för mina (och andras barn som sover i egna sängar) att de uppvisar vare sig känslokyla, låter sig tröstas av vem som helst eller är ovanligt "lydiga". Vi har haft ett helvete med ena som varit otroligt ledsen vid lämningar på förskolan t.ex. De är inte särskilt självständiga utan ganska klängiga periodvis både på oss föräldrar och på sina kompisar.

Gråter och skriker och är jobbiga och kloka och fantastiska som helt normala barn alltså.

Ja, vad roligt om dina barn är trygga och reagerar adekvat i stressade situationer!

Men jag kan inte begripa hur du kan, utifrån ett enda exempel, dra generella slutsatser om vilka risker barn som sover själva när de är mycket små löper? Det du gör när du förordar det är i paritet med att uppmuntra folk att köra bil berusade för att ingenting hände när du gjorde det.

Om dina barn har en trygg anknytning, så har de troligtvis detta för att den kärlek och omsorg ni har visat dem har övertrumfat den otrygghet de har fått av att inte få sina ev. trygghetsbehov tillfredsställda vid sovandet. Alternativt att ni har sådana barn som har haft en medfödd fördel att känna sig trygg i sådana sammanhang. Barnen är då trygga trots att ni inte låtit de samsova. Det finns ingenting som säger att andra föräldrar skulle kunna göra likadant med sina barn utan risk för otrygg anknytning.