ex med asperger

Det är väl klart det inte är ett troll! Däremot är det populärt att påstå att alla som har minsta lilla negativ erfarenhet av att leva i en relation med någon som har asperger, är ett troll.

- Jag har själv en vän som lever med en man som troligen har asperger. Hon är fysiskt och psykiskt helt dränerad och funderar på skilsmässa. Nu står hennes sista hopp till familjeterapi. 

Därmed inte sagt att alla med asperger fungerar dåligt i relationer. Har en annan relation i min närhet där det fungerar betydligt bättre. Men den mannen är inte lika låst i sina egna uppfattningar, trots sitt funktionshinder.

De har också en ganska traditionell uppdelning av familjelivet och hushållssysslorna, och är nöjda med det. (Kvinnan jobbar ganska lite utanför hemmet, vilket hon trivs med. Mannen jobbar inte heller så mycket, men är högavlönad, så drar ändå in rätt mycket pengar. Sedan lägger han mycket tid på sin hobby, men frun är okej med det, som sagt.) 

De som har goda erfarenheter av att leva med någon med asperger brukar dock inte starta trådar om det. Varför göra det, om allt flyter på? 

Det är dock inte ovanligt att det blir problem. Och inte heller så konstigt, med tanke på de svårigheter som vanligtvis karaktäriserar åtminstone män med asperger. 

Ja, precis. Det är väl tanken.

Nej, absolut inte. Kassa förhållanden och hemska separationer behlver verkligen inte handla om diagnoser.

I mitt fall handlar det snarare om att exet INTE har en diagnos och därför inte ens vet/ser att han funkar helt förvirrande för andra. T ex: ena barnet började bli lite kraftigt. Ett barn som alltid varit lite spinkigt och aldrig tidigare varit stor i maten.

Jag nämnde till exet att vi får hålla koll på maten så det inte börjar skena iväg. Exet tar ungen direkt barnen åker till honom och säger ?du måste ut och springa med mig ikväll. Du ser tjock ut?. Eller när ett barn blivit ledset för nåt bråk med en kompis och ringer mig och gråter. Och jag ringer exet för att han ska veta om att barnet är ledset på sitt rum hemma hos honom. Efter en och en halv timma ringer barnet igen och när jag undrar varför inte exet pratar med henne så svarar exet att han skulle göra mat och lägga in en tvätt och så skulle yngsta barnet visa en rolig film som de skulle sitta och skratta åt utanför rummet där ett barn sitter och gråter men sen skulle han prata. Alltså lite som en annan tidsuppfattning och en annan syn på hur känslor funkar. Och om man då inte ser att det är udda och inte förstår varför barnen drar sig undan så blir det problem till slut.

Jag är inget troll, jag lovar. Jag har aldrig startat någon tråd om aspergare förut. Har alltid försvarat mitt ex och försökt anpassat mig, men har nu insett att det har gjort att jag har förminskat mig själv i stället. Man kan inte anpassa sig hur mycket som helst.... Jag förstår såklart att man kan ha en god relation med någon med asperger och att diagnosen inte är allt. Jag vet just nu inte om det är diagnosen, personligheten eller min personlighet eller helt enkelt relationen som är var det största hindret. Det är väl lite därför jag behöver hjälp. Att reda ut vad som var vad. 

Jag tror terapi är bra. Man får hitta ventiler i vardagen. Min personliga erfarenhet av att leva med denne man som antagligen har Aspergers var att jag trodde jag skulle bli galen till slut. Inget mam bestämt gällde mer än 2 minuter, inga ord betydde vad man kunde förvänta sig, inga beslut kunde fattas någonsin, hans rutiner styrde hela familjen. Jag trodde jag skulle gå under och är väldigt glad att jag lämnade. Kan dock säga att varannan vecka har på drt stora hela funkat men med full back up från mig. Tror ändå det är vört det för barnen hade inte haft någon relation till pappan annars. Jag har medlat såååå mycket och fått vara lite morsa även till exet. Skitjobbigt men...på det stora hela har det fungerat hjälpligt.

Var ska man få terapin då? Vårdcentralen eller annat ställe? Hur vet man var man ska söka? Finns det någon som är "expert" på asperger-relationer?

Du behöver ingen aspergerexpert utan en psykolog du kan prata med. I terapi pratar du om DIN upplevelse och dina känslor samt hur du kan arbeta med det. Terapeuten varken kan eller ska veta massa om den andra parten utan ni fokuserar på vad du behöver själv för att orka. Du behöver alltså inte rättfärdiga dina känslor genom att någon bevisar att Aspergers är på det ena eller andra sättet. Du har en upplevelse och det är den du behöver bearbeta.

Finns däremot massa amerikanska sidor om sånt här, även om narcissister och psykopater men de är inte seriösa.

Bra att du inte säger det, det vore rätt absurt att antyda med hänvisning till ett exempel där du inte ens vet om personen har Aspergers.

Klart att man får tro att det kan vara ett troll när FL har haft en person som spammar om exakt detta med olika scenarion för att promota sin egen grupp. Populärt eller inte, det är fakta.

Jag skulle verkligen rekommendera dig att gå och prata med någon. Jag har erfarenhet av att fara illa i ett förhållande och förminska sig själv. Mitt ex hade ingen diagnos men fick ibland hemska raseriutbrott vilket fick mig att tassa på tå, rädd att irritera honom.

Till slut bröt jag ihop och separerade i samband med att jag hade en djup depression. Efter separationen trodde jag att allt skulle bli bra och att jag skulle må bättre ganska snabbt. Istället fick jag själv en diagnos, haha... oh the irony of life.

Jag menar såklart inte att det är något fel på dig, och jag förstår att det är jobbigt att leva med en partner med npf. Jag tänker att du kan behöva vräka ur dig allt du bär på och älta det nu så här i början. Sedan hitta din egen väg vidare, där du funderar över hur du ska göra för att undvika att hamna i liknande sits i framtiden.