Anonym (slut)

Äldre 16 Dec 21:22

80 svar

ex med asperger

Hej!
Finns det någon här som har/haft en relation med en person med asperger där det inte varit så bra för er. Jag har barn med en aspergare och har nyligen insett att det påverkat mig väldigt negativt. Relationen är i princip slut men vi har ju fortfarande barn ihop. Känner att jag behöver hjälp att bearbeta relationen. Var får man bäst hjälp?

Anonym (slut) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 15:22

#31

Anonym (C) skrev 2018-12-20 14:46:35 följande:

Varför skaffar man barn med en energitjuv?

Problemen blev värre efter att barnen kom. Barnlängtan var för stor, jag var nog lite "blind" också. Lätt att vara efterklok. Personen har också många bra sidor såklart. Säkert lättare att se att det är fel utifrån än när man är mitt i något.

Anonym (Nim)

Äldre 20 Dec 19:02

#32

Anonym (slut) skrev 2018-12-20 15:22:45 följande:

Problemen blev värre efter att barnen kom. Barnlängtan var för stor, jag var nog lite "blind" också. Lätt att vara efterklok. Personen har också många bra sidor såklart. Säkert lättare att se att det är fel utifrån än när man är mitt i något.

Samtidigt verkar det vara en viss typ av personer som låter sig förblindas av barnlängtan och själva idén att vara ihop med något. Medan andra tar mer genomtänkta beslut. En del lär känna sig själv och mognar ganska sent, en av sakerna du har gemensamt med ditt ex :)

fornminne

Äldre 21 Dec 06:50

#33

Alla kan hamna i destruktiva relationer. Men då verkar det vara så att partnern visar en helt annan sida i början och att problemen kommer smygande. Men är det så med As-partners också, förstår jag det. Jag upplever dock att en del "ursäktar" diagnosen eller stannar i problemen i hopp om att det finns en diagnos bakom, som förklaring. Varför det? Man ska aldrig stanna i en relation där man far illa, oavsett om partnern kan hjälpa sitt beteende eller ej.

Anonym (lotus)

Äldre 21 Dec 06:58

#34

fornminne skrev 2018-12-21 06:50:06 följande:

Alla kan hamna i destruktiva relationer. Men då verkar det vara så att partnern visar en helt annan sida i början och att problemen kommer smygande. Men är det så med As-partners också, förstår jag det. Jag upplever dock att en del "ursäktar" diagnosen eller stannar i problemen i hopp om att det finns en diagnos bakom, som förklaring. Varför det? Man ska aldrig stanna i en relation där man far illa, oavsett om partnern kan hjälpa sitt beteende eller ej.

Du har helt rätt. Men som sagt, det är lätt att vara efterklok. Mitt ex hade inte heller någon diagnos och han hade många bra sidor också. Han var aldrig våldsam eller medvetet elak. Problemen var heller inte så tydliga i början. Så det var inte så att jag accepterade vad som helst. Sen när man väl sitter där med barn och hus och hela faderullan ihop, vill man inte ge upp, utan försöka lösa problemen. Det var först när jag insåg att det var lönlöst, att han aldrig skulle förändras, som jag gav upp och skilde mig. I samband med det fick han sin Asperger-diagnos. Det var en lättnad även för honom och vi har en bra relation idag, han är bra med barnen, även om han behöver en del stöd.

Anonym (Nim)

Äldre 21 Dec 09:16

#35

fornminne skrev 2018-12-21 06:50:06 följande:

Alla kan hamna i destruktiva relationer. Men då verkar det vara så att partnern visar en helt annan sida i början och att problemen kommer smygande. Men är det så med As-partners också, förstår jag det. Jag upplever dock att en del "ursäktar" diagnosen eller stannar i problemen i hopp om att det finns en diagnos bakom, som förklaring. Varför det? Man ska aldrig stanna i en relation där man far illa, oavsett om partnern kan hjälpa sitt beteende eller ej.

Huvudsaken är att man också tänker igenom vad ?fara illa? inebär och om en förklaring till problemen kan leda till ett annat sätt att hantera vardagen - som fungerar. Så att inte ?fara illa? är något man automatiskt tar till för att man föredrar att se sig själv som offer. Alltså tänka igenom möjligheter och sin egen inställning till vad det är som händer rent objektivt. För-nackdelar, precis som i alla relationer. Förutsatt att man då älskar personen och den inte är elak förstås! Kanske skiljer man sig ändå senare, kanske hittar man det stöd eller det upplägget som funkar.

fornminne

Äldre 21 Dec 09:39

#36

Anonym (Nim) skrev 2018-12-21 09:16:52 följande:

Huvudsaken är att man också tänker igenom vad fara illa inebär och om en förklaring till problemen kan leda till ett annat sätt att hantera vardagen - som fungerar. Så att inte fara illa är något man automatiskt tar till för att man föredrar att se sig själv som offer. Alltså tänka igenom möjligheter och sin egen inställning till vad det är som händer rent objektivt. För-nackdelar, precis som i alla relationer. Förutsatt att man då älskar personen och den inte är elak förstås! Kanske skiljer man sig ändå senare, kanske hittar man det stöd eller det upplägget som funkar.

Självklart, men här verkar det handla om personer som har fått ta ett orimligt stort ansvar i sina relationer och ofta dränerats på energi. Då handlar det inte bara om att ändra inställning. Ett sunt förhållande bygger på att ge och ta, att ta ansvar och att hjälpas åt. Sen har alla styrkor och svagheter, men det låter inte som att det är detta det handlar om här.

Anonym (lotus)

Äldre 21 Dec 09:53

#37

Anonym (Nim) skrev 2018-12-21 09:16:52 följande:

Huvudsaken är att man också tänker igenom vad fara illa inebär och om en förklaring till problemen kan leda till ett annat sätt att hantera vardagen - som fungerar. Så att inte fara illa är något man automatiskt tar till för att man föredrar att se sig själv som offer. Alltså tänka igenom möjligheter och sin egen inställning till vad det är som händer rent objektivt. För-nackdelar, precis som i alla relationer. Förutsatt att man då älskar personen och den inte är elak förstås! Kanske skiljer man sig ändå senare, kanske hittar man det stöd eller det upplägget som funkar.

Det finns par som det fungerar bra eller hjälpligt för, trots att den ena har Asperger. Där man ändå hjälps åt och där båda har hittat strategier som underlättar vardagen. Då finns det ingen anledning att skilja sig, i alla fall inte så länge man vill leva ihop. Men så finns det par där den ena tvingas anpassa sig totalt efter den andra, göra orimliga uppoffringar. Eller ta orimligt stort ansvar, som fornminne skriver. Så var det för oss. Jag och barnen tvingades rätta oss helt efter hans rutiner och mående för att han inte skulle braka ihop. Våra behov fick ständigt stå tillbaka. Han skadade aldrig barnen, men föräldraskap handlar om mer än så. Först i samband med skilsmässan såg han sin egen del och sökte hjälp. Idag fungerar han bättre och är en bra pappa. Han har hintat om att han vill att vi ska försöka igen, men det är helt uteslutet från min sida. Jag har inga sådana känslor kvar alls, de sista åren tillsammans dödade dem.

Anonym (Sanna)

Äldre 21 Dec 10:03

#38

fornminne skrev 2018-12-21 09:39:43 följande:

Självklart, men här verkar det handla om personer som har fått ta ett orimligt stort ansvar i sina relationer och ofta dränerats på energi. Då handlar det inte bara om att ändra inställning. Ett sunt förhållande bygger på att ge och ta, att ta ansvar och att hjälpas åt. Sen har alla styrkor och svagheter, men det låter inte som att det är detta det handlar om här.

Tja, inte handlar det om att man frivilligt väljer att leva ett dränerande och hemskt liv. Snarare kommer det smygande - och vad gäller Aspergers så kan det också förvärras med åren. Mitt ex var udda men kul när jag träffade honom och han var jättekär i mig och jag i honom. Det gjorde att svårigheterna inte blev så tydliga. När vi fick barn förändrades han och jag har i efterhand förstått att han helt enkelt inte KAN fokusera på två saker samtidigt. Följaktligen kunde vi inte längre prata med varandra efter barnen kom - alltså verkligen INGET utöver ?skicka saltet? och även det kunde vara irriterande för honom. För han hade fokus på barnen. Varje kväll tog han en runda genom lägenheten och samlade ihop barnens leksaker osv. Snart började rundan även innefatta mina saker som han tyckte låg och skräpade. Det kunde vara saker som min handväska som hängde på en krok i hallen, mitt läppstift på badrumshyllan boken jag höll på att läsa. Han placerade en korg vid min sida av sängen där han kastade ner mina personliga tillhörigheter. Ungefär som man har en leksakskorg med barnens grejer. Det var ju helt sjukt men det kom så smygande att jag vande mig. Och hans behov av att städa bort allt som störde hans sinnesfrid (som t ex alla mina personliga tillhörigheter) var så stort att jag började ifrågasätta om det inte var jag som hade fel och att detta var normalt.

Har man en medvetenhet om att man har en diagnos kan man jobba runt det på ett annat sätt men han har ingen diagnos. Därför finns det ingen insikt alls än idag om att han fungerar annorlunda.

Anonym (lotus)

Äldre 21 Dec 10:26

#39

Anonym (Sanna) skrev 2018-12-21 10:03:07 följande:

Tja, inte handlar det om att man frivilligt väljer att leva ett dränerande och hemskt liv. Snarare kommer det smygande - och vad gäller Aspergers så kan det också förvärras med åren. Mitt ex var udda men kul när jag träffade honom och han var jättekär i mig och jag i honom. Det gjorde att svårigheterna inte blev så tydliga. När vi fick barn förändrades han och jag har i efterhand förstått att han helt enkelt inte KAN fokusera på två saker samtidigt. Följaktligen kunde vi inte längre prata med varandra efter barnen kom - alltså verkligen INGET utöver skicka saltet och även det kunde vara irriterande för honom. För han hade fokus på barnen. Varje kväll tog han en runda genom lägenheten och samlade ihop barnens leksaker osv. Snart började rundan även innefatta mina saker som han tyckte låg och skräpade. Det kunde vara saker som min handväska som hängde på en krok i hallen, mitt läppstift på badrumshyllan boken jag höll på att läsa. Han placerade en korg vid min sida av sängen där han kastade ner mina personliga tillhörigheter. Ungefär som man har en leksakskorg med barnens grejer. Det var ju helt sjukt men det kom så smygande att jag vande mig. Och hans behov av att städa bort allt som störde hans sinnesfrid (som t ex alla mina personliga tillhörigheter) var så stort att jag började ifrågasätta om det inte var jag som hade fel och att detta var normalt. Har man en medvetenhet om att man har en diagnos kan man jobba runt det på ett annat sätt men han har ingen diagnos. Därför finns det ingen insikt alls än idag om att han fungerar annorlunda.

Så där gjorde mitt ex också. Nästan inget fick ligga framme och allt skulle vara på hans sätt. Jag accepterade det till en viss gräns, ordning och reda är ju bra. Men när det gick för långt sa jag ifrån, vilket ledde till kaos. Det var en av många anledningar till skilsmässan. Men precis som i ditt fall var mitt ex inte så "extrem" de första åren. Det blev värre när barnen kom. Vi hade aldrig konflikter om det innan. Han hade sina egenheter, men det var inte mer än så, och han lät oftast mina grejer och vanor vara. Då funkar det. Men inte som det blev sen. Jag tror han fick för mycket ångest och blev deprimerad. Innan kunde han hålla ihop det. Men han förnekade ändå in i det längsta att han hade problem.

Anonym (Sanna)

Äldre 21 Dec 10:39

#40

Anonym (lotus) skrev 2018-12-21 10:26:31 följande:

Så där gjorde mitt ex också. Nästan inget fick ligga framme och allt skulle vara på hans sätt. Jag accepterade det till en viss gräns, ordning och reda är ju bra. Men när det gick för långt sa jag ifrån, vilket ledde till kaos. Det var en av många anledningar till skilsmässan. Men precis som i ditt fall var mitt ex inte så "extrem" de första åren. Det blev värre när barnen kom. Vi hade aldrig konflikter om det innan. Han hade sina egenheter, men det var inte mer än så, och han lät oftast mina grejer och vanor vara. Då funkar det. Men inte som det blev sen. Jag tror han fick för mycket ångest och blev deprimerad. Innan kunde han hålla ihop det. Men han förnekade ändå in i det längsta att han hade problem.

Min första reaktion efter att se honom förändras efter några år som barnfamilj var just den - är du deprimerad? Han uppvisade så många deprimerade drag och var så grinig och bister jämt så det var vad jag trodde. I efterhand har jag förstått att många med AS uppfattas just som deprimerade.

Det tog förresten flera år efter separationen innan jag på allvar började fundera över om han inte hade AS. Efter ett besök hos en familjeterapeut (vi hade kört fast helt i vår kommunikation efter separationen) blev det väldigt tydligt dock - terapeuten sa öppet till mig att ?han har någon form av autism och det kommer aldrig förändras. Du får dra tyngsta lasset och det är lika bra du accepterar det?. Det var rätt bra att höra. Men också tungt att inse att jag kämpat så för att han skulle vara delaktig och inte bli överkörd av mig samtidigt som det visade sig vara direkt dåligt för alla, särskilt för barnen eftersom han helt enkelt inte kunde ta vuxna beslut. En annan sak terapeuten frågade var om han verkligen hade velat leva med mig. Exet nämnde att han önskade träffa någon som var lätt att förstå sig på, som aldrig gjorde något oväntat och som tyckte om att han var tråkig (hans egna ord). Det blev så himla tydligt då att han inte hade intresse av att själv anpassa sig eller lära känna någon. Utan bara hitta någon som anpassade sig efter honom och inte gjorde något som för honom var oväntat. Och då blev det också tydligt att nej. Han ville aldrig leva med mig, men han hoppades nog att jag skulle bli en han kunde leva med.

ex med asperger

INNEHÅLL