ex med asperger

Min första reaktion efter att se honom förändras efter några år som barnfamilj var just den - är du deprimerad? Han uppvisade så många deprimerade drag och var så grinig och bister jämt så det var vad jag trodde. I efterhand har jag förstått att många med AS uppfattas just som deprimerade.

Det tog förresten flera år efter separationen innan jag på allvar började fundera över om han inte hade AS. Efter ett besök hos en familjeterapeut (vi hade kört fast helt i vår kommunikation efter separationen) blev det väldigt tydligt dock - terapeuten sa öppet till mig att ?han har någon form av autism och det kommer aldrig förändras. Du får dra tyngsta lasset och det är lika bra du accepterar det?. Det var rätt bra att höra. Men också tungt att inse att jag kämpat så för att han skulle vara delaktig och inte bli överkörd av mig samtidigt som det visade sig vara direkt dåligt för alla, särskilt för barnen eftersom han helt enkelt inte kunde ta vuxna beslut. En annan sak terapeuten frågade var om han verkligen hade velat leva med mig. Exet nämnde att han önskade träffa någon som var lätt att förstå sig på, som aldrig gjorde något oväntat och som tyckte om att han var tråkig (hans egna ord). Det blev så himla tydligt då att han inte hade intresse av att själv anpassa sig eller lära känna någon. Utan bara hitta någon som anpassade sig efter honom och inte gjorde något som för honom var oväntat. Och då blev det också tydligt att nej. Han ville aldrig leva med mig, men han hoppades nog att jag skulle bli en han kunde leva med.

Min första reaktion efter att se honom förändras efter några år som barnfamilj var just den - är du deprimerad? Han uppvisade så många deprimerade drag och var så grinig och bister jämt så det var vad jag trodde. I efterhand har jag förstått att många med AS uppfattas just som deprimerade. Det tog förresten flera år efter separationen innan jag på allvar började fundera över om han inte hade AS. Efter ett besök hos en familjeterapeut (vi hade kört fast helt i vår kommunikation efter separationen) blev det väldigt tydligt dock - terapeuten sa öppet till mig att han har någon form av autism och det kommer aldrig förändras. Du får dra tyngsta lasset och det är lika bra du accepterar det. Det var rätt bra att höra. Men också tungt att inse att jag kämpat så för att han skulle vara delaktig och inte bli överkörd av mig samtidigt som det visade sig vara direkt dåligt för alla, särskilt för barnen eftersom han helt enkelt inte kunde ta vuxna beslut. En annan sak terapeuten frågade var om han verkligen hade velat leva med mig. Exet nämnde att han önskade träffa någon som var lätt att förstå sig på, som aldrig gjorde något oväntat och som tyckte om att han var tråkig (hans egna ord). Det blev så himla tydligt då att han inte hade intresse av att själv anpassa sig eller lära känna någon. Utan bara hitta någon som anpassade sig efter honom och inte gjorde något som för honom var oväntat. Och då blev det också tydligt att nej. Han ville aldrig leva med mig, men han hoppades nog att jag skulle bli en han kunde leva med.

Tja, inte handlar det om att man frivilligt väljer att leva ett dränerande och hemskt liv. Snarare kommer det smygande - och vad gäller Aspergers så kan det också förvärras med åren. Mitt ex var udda men kul när jag träffade honom och han var jättekär i mig och jag i honom. Det gjorde att svårigheterna inte blev så tydliga. När vi fick barn förändrades han och jag har i efterhand förstått att han helt enkelt inte KAN fokusera på två saker samtidigt. Följaktligen kunde vi inte längre prata med varandra efter barnen kom - alltså verkligen INGET utöver ?skicka saltet? och även det kunde vara irriterande för honom. För han hade fokus på barnen. Varje kväll tog han en runda genom lägenheten och samlade ihop barnens leksaker osv. Snart började rundan även innefatta mina saker som han tyckte låg och skräpade. Det kunde vara saker som min handväska som hängde på en krok i hallen, mitt läppstift på badrumshyllan boken jag höll på att läsa. Han placerade en korg vid min sida av sängen där han kastade ner mina personliga tillhörigheter. Ungefär som man har en leksakskorg med barnens grejer. Det var ju helt sjukt men det kom så smygande att jag vande mig. Och hans behov av att städa bort allt som störde hans sinnesfrid (som t ex alla mina personliga tillhörigheter) var så stort att jag började ifrågasätta om det inte var jag som hade fel och att detta var normalt.

Har man en medvetenhet om att man har en diagnos kan man jobba runt det på ett annat sätt men han har ingen diagnos. Därför finns det ingen insikt alls än idag om att han fungerar annorlunda.

Så ni gick båda och önskade och hoppades att den andre magiskt skulle bli en annan, inte bara han? Han kanske precis som de flesta andra helst skulle ha haft någon som var mer lik honom på just de punkterna, så att vardagen gick lätt, så som du själv önskade. Att han inte tillhör normen på vissa sätt är en ful anledning att döma honom efter en påhittad moralisk måttstock.

Så ni gick båda och önskade och hoppades att den andre magiskt skulle bli en annan, inte bara han? Han kanske precis som de flesta andra helst skulle ha haft någon som var mer lik honom på just de punkterna, så att vardagen gick lätt, så som du själv önskade. Att han inte tillhör normen på vissa sätt är en ful anledning att döma honom efter en påhittad moralisk måttstock.

Jag förstår inte hur du menar att ni inte kunde prata med varandra efter att barnen kom? Men din beskrivning låter som min man för övrigt. Han kan inte heller göra två saker samtidigt. Och man brukar ju säga att det gäller just MÄN. Min man har ingen Asperger, men jag har. Jag kan göra många saker samtidigt. Så jag tror att du sorterar in fel egenskaper bland Asperger där. Hur ordentligt man vill ha det hemma - det är så individuellt. Jag har träffat folk med och utan Asperger som alla var så olika när det gäller ordning. Det brukar snarare vara folk med ADHD som kan vara extrem noga eller extremt stökiga när det gäller ordning.

För mig var det så att han inte visste om sin diagnos förrän efter flera år. I början när man är förälskad så ser man inte problemen. Så småningom uppenbaras vissa problem. Kanske jag trodde det skulle bli bättre, jag tog på mig skulden m.m. Barnlängtan var större än att göra något åt problemen. Sen bara står man ut..... det blir liksom "normalt" tills man av någon anledning "vaknar upp" och inser vad man levt i.

Min (begränsade) erfarenhet är att kvinnor med Asperger inte har lika stora svårigheter eller är lika "extrema", som män med Asperger. För männen är problemen ofta mer uttalade, även om en del uppenbarligen lyckas dölja omfattningen i början av en relation.

Asperger är en jobbig diagnos/handikapp. För bägge. För anhöriga som ska leva med den personen är det inte lätt. Jag kan inte tala för alla, jag har  erfarenhet av EN person med Asperger och den personen dränerar mig på energi och tålamod. Jag skulle inte orka leva ihop med denne person. Inget fungerar i vardagen. 
Min vän hade en vän med Asperger och hon blev totalt galen till sist och kastade ut honom.
Som sagt, en ganska osynlig diagnos som inte märks direkt förrän efter ett tag.