ex med asperger

Ja, som sagt så var det inget som märktes innan barnen kom.

Jag märker att du konstant i tråden ifrågasätter våra berättelser. Får jag fråga om det är för att du tycker synd om exen eller för att du tror att man hittar på en diagnos som en ursäkt i efterhand? Du verkar märkligt irriterad över något som du rimligen inte kan veta något om.

men kan inte du bara lämna tråden, din dömande tönt.

nån gång gör även du ett misstag, lovar dig. då kan du fundera på hur det känns att omgivningen sitter med pekpinnar, precis som du gör nu. 

Jag tror dig och TS och jag vet hur det är!

På Familjeliv verkar många med Asperger hänga, så bäst är att inte nämna diagnosen i trådar, eller stålsätta sig på att 50% av kommentarerna kommer vara dömande.

KRAM!

Jag tror att det är en fråga om genus. Det är inte helt ovanligt med kufiga, lite udda män, som träffar kvinnor som har stor acceptans och som drar tyngsta lasset vad gäller hem, planering osv. Det är liksom vad som förväntas av en.

Kvinnor tvingas modifiera sig själva mycket mer - det finns få män som är beredda att dra samma lass.

Jag ser det i min bekantskapskrets där jag har flera personer med psykisk ohälsa. Männen träffar någon som tar hand om dem. Kvinnorna blir ensamma och odlar mycket självförakt, trots att de många gånger är mycket mer fungerande än våra manliga bekanta.

Det handlar inte om en moralisk måttstock. Inte heller om personlighetsdrag. Alla är olika och alla försöker väl anpassa sig lite efter den andre men vill inte anpassa sig för mycket. Att enda chansen för en relation att lyckas är att den ena persone t ex inte har några personliga ägodelar synliga är att kräva lite väl mycket.

Jag har inte heller dömt honom. Jag har helt enkelt konstaterat att han var väldigt svår att leva med. Varför blir du arg för det? Att AS är ett funktionshinder är väl inget att ens diskutera så varför ifrågasätta att det kan he hinder i samspel med andra? Och varför lägga allt ansvar på partnern - personen med AS kan ju också hitta någon som den passar bättre ihop med?

Jag menar bokstavligt talat inte kunna prata med varandra. Vid middagen pratade min man med barnen som då var små och samtalet var därefter. Den ena ville t ex räkna mattetal och då rabblade exet olika tal HELA middagen. Om jag sa ?skicka saltet? så blev han irriterad för att jag störde deras räknande. När jag kom hem från jobbet så drog han samma ramsa varje dag som lät så här ?nä men man åkte väl till jobbet och var framme strax efter åtta och sen pysslade man väl lite och sen var det dags för lunch sen pysslade man lite till med lite olika grejer och sen var det dags att åka?. Det var alltså ordagrant samma opersonliga och händelselösa redogörelse varje dag. Sen var det liksom klart. Då hade vi pratat färdigt för dagen. Sen pratade han bara med barnen och tittade inte ens på mig på hela kvällen. Det var inte taskig simultanförmåga utan total oförmåga att byta samtalsämne en enda gång under en hel kväll.

Annat exempel var att om han lekte med ett barn och andra barnet slog sig så fortsatte han bara att leka och sjunga med första barnet. Högre så att det överröstade skriken från det barnet som slagit sig. Han menade att jag tog ju ändå hand om barnet som slagit sig så varför avbryta aktiviteten. Spelade ingen roll om ingen slagit sig i huvudet och blödde från ett sår och man börjar fundera på att åka till akuten. Han kunde helt enkelt inte ställa om, allting skulle göras ?klart? först.

Det finns ju en allmänt spridd men felaktig uppfattning att människor med Aspergers är mer intelligenta. Tror det ställer till det för många - är man övertygad om att man är högintelligent och omgivningen också tror det så blir det nog lätt så att man aldrig ifrågasätter sin egen ?rationella? ståndpunkt. Mitt ex är den mest känslostyrda människa jag vet men han menar på allvar att han ALDRIG fattat ett beslut baserat på känsla. Vilket ju rimligen borde vara omänskligt...

Var ska man få terapin då? Vårdcentralen eller annat ställe? Hur vet man var man ska söka? Finns det någon som är "expert" på asperger-relationer?

Då är det ju bara att vara uppmärksam nästa gång när du träffar en potentiell partner. Såna egenskaper ser man definitivt redan innan man skaffar barn. Antagligen har du bortförklarat dem för dig själv. Du är inte ensam om det. Många gör misstag där. Men det gäller att lära sig av dessa misstag.

Precis som jag gjorde med mitt ex som aldrig gav svar på frågor, dvs. han svarade med "jag vet inte" eller "kanske" eller "får se". Numera har jag i alla fall bara sonen som är likadan. Han har nyligen utreds för att han fick depression. Ingen Asperger där, kom de fram till.

Visst. Han kunde också ha hittat någon som passar bättre. Och han förstod inte heller att ni var för olika. Men lösningen är ju då bara att gå isär och hitta någon som passar? Och att lära sig av erfarenheten och ha bättre koll på vilken typ av partner passar?

Men jag tycker fortfarande inte att det är typiskt för AS. Och jag har träffat på folk som funkar jättebra med en partner med AS. Min man har även tidigare haft någon tjej med antagligen AS. När folk har ganska svår AS, då är det definitivt ett funktionshinder. Och de brukar inte få till det med en relation heller.

Oavsett - även om det vore helt hans fel, även om han hade AS - hjälper det dig att gå vidare? Tvärtom! Jag har också haft två tidigare partners som jag tyckte var omöjliga att leva med. Framför allt när det gäller den senaste, så kom jag verkligen vidare i att bearbeta det hela och att gå vidare, när jag insåg att det inte bara var hans fel. Han var otroligt knepig, men det fanns tecken från början. Jag såg dem när jag läste igenom gamla brev.

Poängen är ju att du först kan vara lugn inför en ny relation när du vet vilken slags man du ska välja nästa gång. För DET kan du göra något åt - partnervalet. Det är det enda här som du kan påverka.

men kan inte du bara lämna tråden, din dömande tönt.

nån gång gör även du ett misstag, lovar dig. då kan du fundera på hur det känns att omgivningen sitter med pekpinnar, precis som du gör nu. 

När jag försökte mig förstå mitt ex som mest så hängde jag en hel del på olika aspererforum. Övergav det dock efter ett tag eftersom nästan samtliga där var som Nim.

Det handlade i alla relationstrådar uteslutande om att andra inte anpassade sig tillräckligt, att andra inte var så smarta och rationella, att andra inte förstod hur smarta de var, att andra var jobbiga osv osv osv. Absolut noll insikt om att ställer man vissa krav så får man också själv leva upp till andras krav. Det var en obehaglig incel-stämning (långt innan incel var en grej) där snubbar satt och klagade på att inte massa snygga tjejer ville vara deras hushållerskor.

Jag såg inga tjejer hålla på så. Det är ett manligt beteende att kräva att alla andra utom man själv ska anpassa sig samt ifrågasätta att andra ens har rätt att ha en avvikande åsikt. Män med Aspergers är inget undantag.

Jag tror du förväxlar mig med TS. Jag har inga problem med att gå vidare och det var länge sedan jag lämnade mitt ex. Jag har en fungerande och fin relation med en man jag träffade några år efter separationen.

Sen tror jag ändå du har en poäng i att man någonstans har gjort ett omedvetet val. Jag jar vuxit upp med en pappa (som jag dock inte träffade mycket) som antagligen hade AS och en bror som fick diagnosen när han var 18. Jag tror att jag helt enkelt var van vid att så är män, och att visa hänsyn och förståelse för detta. In absurdum. Om man är van vid att ens egna väldigt normala behov får stå åt sidan så är antagligen ens radar lite trasig sen när man ska bilda familj.

Känns som det blir rundgång i diskussionen. Det är svårt att vara uppmärksam på saker man inte känner till, särskilt inte när vissa drag framkommer efter hand. Jag lever i en relation sedan flera år tillbaka till skillnad från mitt ex som lever isolerad och nästan helt gått upp i sin hobby. Och jag tror han är lycklig med det.

Varför man ska skuldbelägga någon som beskriver svårigheter i en relation som avslutades för många år sedan förstår jag inte. Jag kunde varit uppmärksam...tja, det kunde jag säkert. Men det kunde väl han också? Det är detta jag menar med att man när man talar om AS ofta hamnar i att alla andra ska anpassa sig. Det går väl precis lika bra för personen mes AS att vara tydlig med att man t ex inte kan leva med någon som inte gömmer sin handväska varje kväll?

Det finns ju en allmänt spridd men felaktig uppfattning att människor med Aspergers är mer intelligenta. Tror det ställer till det för många - är man övertygad om att man är högintelligent och omgivningen också tror det så blir det nog lätt så att man aldrig ifrågasätter sin egen ?rationella? ståndpunkt. Mitt ex är den mest känslostyrda människa jag vet men han menar på allvar att han ALDRIG fattat ett beslut baserat på känsla. Vilket ju rimligen borde vara omänskligt...

Problemet är att folk har för lite kunskap om autism och asperger. Bara för att vi ser "normala," ut så fungerar vi inte "normalt. Jag blir oftast misstrodd när jag berättar om min diagnos med. Det gör ju knappast saken bättre att folk förväntar sig att man ska fungera " normalt. "

Så man bör läsa på om diagnosen innan man ger sig in i ett förhållande med en aspie. Sen finns det säkert aspies som döljer diagnosen vilket såklart inte är rätt.

Som svar på ts frågeställning så är väl en psykolog det bästa att vända sig till.

Fast ligger det inte också på personen med AS att själv lägga på korten på bordet och vara tydlig om vilka svårigheter diagnosen kan innebära i relationen?