ex med asperger

Jag förstår inte hur du menar att ni inte kunde prata med varandra efter att barnen kom? Men din beskrivning låter som min man för övrigt. Han kan inte heller göra två saker samtidigt. Och man brukar ju säga att det gäller just MÄN. Min man har ingen Asperger, men jag har. Jag kan göra många saker samtidigt. Så jag tror att du sorterar in fel egenskaper bland Asperger där.

Hur ordentligt man vill ha det hemma - det är så individuellt. Jag har träffat folk med och utan Asperger som alla var så olika när det gäller ordning. Det brukar snarare vara folk med ADHD som kan vara extrem noga eller extremt stökiga när det gäller ordning.

Hej!
Finns det någon här som har/haft en relation med en person med asperger där det inte varit så bra för er. Jag har barn med en aspergare och har nyligen insett att det påverkat mig väldigt negativt. Relationen är i princip slut men vi har ju fortfarande barn ihop. Känner att jag behöver hjälp att bearbeta relationen. Var får man bäst hjälp?

Visst, ofta är det så. Inte alltid, men ofta. Men i dessa tråder som dyker upp med jämna mellanrum här på forum ger kvinnor (eller EN kvinna?) beskrivningar av män som antigen är ganska genomsnittliga män (utan tydliga tecken på Asperger) eller så är det psykopater eller åtminstone ?. svin på nåt sätt (som kan ha tecken på Asperger, men mycket annat också).

Och om nu männen med Asperger har så uttalade problem - och de inte heller kan dölja dessa eftersom de inte har bra sociala färdigheter - hur det sig då att kvinnor går på dem utan att märka någonting? Jag känner själv män med Asperger som har uttalade problem. Där märks det första gången man träffar dem. Visst, det finns också de som har mindre uttalade problem. Men ifall de har egenskaper som skulle vara ett problem för en relation, så skulle man ändå se det väldigt snart. Det är inte verkligen "osynligt", eftersom de i regel inte har förmågan att lura folk. Jag skulle inte heller kunna låtsas vara en vanlig, social genomsnittlig kvinna. Det har jag försökt göra i många år - vid ytliga kontakter, för att inte sticka ut, menar jag nu. Det funkar inte.

Hur kan du tolka det så? Han ville ha någon som anpassade sig efter honom och som inte hade någon egen personlighet. Då förtjänar man inget förhållande. Mitt ex ville också ha någon som var "enkel". Dvs foglig och tråkig, utan egen vilja. Han var inte dominant, men han förstod aldrig att båda måste anpassa sig. Att man måste kompromissa i ett förhållande.

Jag menar bokstavligt talat inte kunna prata med varandra. Vid middagen pratade min man med barnen som då var små och samtalet var därefter. Den ena ville t ex räkna mattetal och då rabblade exet olika tal HELA middagen. Om jag sa ?skicka saltet? så blev han irriterad för att jag störde deras räknande. När jag kom hem från jobbet så drog han samma ramsa varje dag som lät så här ?nä men man åkte väl till jobbet och var framme strax efter åtta och sen pysslade man väl lite och sen var det dags för lunch sen pysslade man lite till med lite olika grejer och sen var det dags att åka?. Det var alltså ordagrant samma opersonliga och händelselösa redogörelse varje dag. Sen var det liksom klart. Då hade vi pratat färdigt för dagen. Sen pratade han bara med barnen och tittade inte ens på mig på hela kvällen. Det var inte taskig simultanförmåga utan total oförmåga att byta samtalsämne en enda gång under en hel kväll.

Annat exempel var att om han lekte med ett barn och andra barnet slog sig så fortsatte han bara att leka och sjunga med första barnet. Högre så att det överröstade skriken från det barnet som slagit sig. Han menade att jag tog ju ändå hand om barnet som slagit sig så varför avbryta aktiviteten. Spelade ingen roll om ingen slagit sig i huvudet och blödde från ett sår och man börjar fundera på att åka till akuten. Han kunde helt enkelt inte ställa om, allting skulle göras ?klart? först.

Eh, och det här lyckas man missa att se innan man väljer att bilda familj?