Otrohet - vad tycker du?

Njae, jag drog mer min slutsats från att du trotts allt lever på ett sätt som inte är norm, dvs ditt sätt att leva är i stark minoritet (ingen kritik bara ett konstaterande), Men av det drog du slutsatsen att ditt sätt att leva är "rätt" och "naturligt" och majoritetens sätt att leva är konstigt. Hur kom du fram till den slutsatsen?

om man då är udda, dvs bryter av från normen men ändå tycker att ens sätt att leva är det rätta, är det då inte lätt att anta att man då försöker göra om verkligheten så att det blir tvärtom, ens eget sätt att leva är det naturliga (trotts att man är i minoritet) och alla andras sätt att leva är onaturligt (trotts att de är i majoritet)?

OBS! Jag är inte ute efter att nedvärdera dig, utan försöker förklara hur jag kom fram till det jag skrev.

Då anmäler jag mig som "någon":
Som jag redogjort för på andra ställen finns det många exempel på att en utomäktenskaplig relation faktiskt också har lett fram till något positivt. Både att personen i fråga mår bättre och blir en bättre make, älskare och/eller familjemedlem, blir bättre i sitt arbete och många fler positiva följder. Självfallet kan detta även medföra positiva följder för t ex familjen och maken, t ex ett bättre sexliv inom äktenskapet.
T ex så har TS vittnat om det i sitt eget fall (om jag inte misstar mig?).
Jag själv kan vittna om positiva följder för mig själv och även för min dåvarande hustru och vår familj.
Jag kan tom vittna om en av mina tidigare sambos. Hon hade sex med en annan man, utan min vetskap, och det medförde en tydligt ökad sexuell lust hos henne även i umgänget med mig. Just den delen var mycket positiv.
Jag har en nära släkting och också ett par nära vänner som vittnat om positiva effekter.
Med det inte sagt att otrohet generellt skulle var mer positivt än negativt. Men att påstå att det är absolut omöjligt att något positivt skulle kunna komma ut av det är en grov lögn.

Föreslog gjorde jag väl inte direkt, mer frågade på ett generellt plan om HAN hellre skulle leva i ett öppet förhållande. Jo, han säger att han gärna skulle tillåta det fast helst inte bakom hans rygg..men jag tror att det kanske är nåt han säger för att döva sitt samvete mest. Och det finns inget intresse för det hos mig, även om det säkert skulle kunna va nice för stunden:) Men det strider mot vad jag tycker är rätt utifrån hur jag vill leva och löser absolut inga problem! Det är som att dricka med alkoholisten liksom.

Vissa saker har jag sett bevis för utan att söka speciellt mkt, men när saker kommer till mig så kollar jag självklart upp!! Jag har fått förlika mig med att man aldrig kan kontrollera vad ens partner gör, eftersom man inte äger nån annan, och jag hade inga som helst kontrollbehov när vi träffades eftersom jag är en allmänt godtrogen människa samt att han var väl inte i nån aktiv fas, eller slutade när vi träffades. Så det tog 2-3 år innan jag såg vissa tendenser.. Och då sökte han hjälp eftersom jag sa att om det är mig du vill leva med så söker du hjälp för ljugandet. Men grejen är väl den att missbruket kommer först och lögnerna sen... Men det förstod inte jag då och def inte han.. Men nu gör jag det och han har insett att han har ägnat sig åt ett slags missbruk i perioder. Till viss del öppnat sig mer men mest om grejer i det förflutna, men inte det som är jobbigt nu.

Han säger att om att han inte hade träffat mig så hade han nog blivit alkoholist och däri ligger väl en del av problemet. I hans värld så är väl jag perfekt i mångt och mkt, vilket ingen människa är!! Men jag är väääldigt ärlig och har svårt att dra en oskyldig vit lögn tom. Och det dödar väl hans självkänsla ännu mer tyvärr. Jag har sagt att jag älskar honom som han är (hans friska jag) men att han har ett problem som han behöver hjälp med. Och att jag inte orkar mer. Det blir väldigt destruktivt och jag vill att vi ska va lyckliga!

Det jag har bevis för har jag självklart konfronterat honom med!! Och det handlar inte så mkt om att reda ut... Utan att nån gång gå till grunden med sina problem och det är väl dit jag har kommit nu. Har inte heller förstått till fullo vad det eg handlar om förrän nu då vi haft flera bra år. Det känns som flera saker i mitt liv fallit.. eller börja falla på plats. Men vad resultatet av allt blir, det vet jag inte än.

Jag älskar honom genuint och på djupet, men han har sårat mig något fruktansvärt och verkligen tagit mig för givet!! Han har, liksom du själv skriver att du också har, en missbrukspersonlighet, så han har en frisk och en sjuk sida. I hans värld så hoppas han väl och tror att det aldrig kommer hända igen, men jag tror inte på det! Jag har sett mönstret. Jag har för den delen också goda kunskaper inom området missbruk och beroende fast då inom området alkohol och drogmissbruk, men kan inte va min partners kurator eller behandlare.

Jag har inget förtroende kvar så jag har ställt ultimatum att antingen söker han och vi hjälp eller också får vi gå isär. Han får välja väg helt enkelt! Men jag inser att det är jag som kommer få boka tiden och bildligt talat släpa honom dit och det tar enormt mkt energi.. Det är ju liksom rätt många saker man ska ha koll på för övrigt i vardagen med barn och så.

Mitt i allt detta känslomässiga kaos har vi tre barn att tänka på varav den minsta är så liten så om vi skulle gå isär nu, så skulle det sabba relationen/anknytningen mellan den lilla och hans pappa. Som en dålig film. Jag försöker leva lite mer i nuet men är rätt dålig på att stänga av känslor. I vardagen funkar det ok då vi känner varann ganska väl och kan fortfarande skratta och ge varann närhet... Men känslor kan också va starka och går inte alltid att hålla ifrån sig. Så det gäller väl att försöka ha fokus men vissa stunder är det jävligt jobbigt och svårt.... Det går upp och ner och jag kämpar för att hålla mig över ytan.

Jag tror att "rosa töcken på någon psykologimottagning" var riktat till mig, inlägget du citerar var riktat till mig, och jag upplever det som ett försök att håna, nedvärdera och/eller förminska mina inlägg, mina åsikter eller kanske tom mig som person?
Jag är man och jag har varit helt öppen med att jag har gått i terapi och att jag har haft stor nytta av det i livet och rekommenderar terapi, till de flesta (kanske särskilt till FYI?). 
Jag var också rädd (för terapi) innan jag hade mod att börja gå i terapi.
Jag har t ex haft nytta av terapi när det gäller relationer och kärlek likväl som gällande min yrkesutövning.
För att nämna två exempel har det gett mig förbättrad ekonomi och mera kärlek och sex.
Det finns nog fler goda exempel men dessa tycker jag är både talande och borde vara lätta för alla att begripa?

Men den som vill kan självfallet göra ett eget val att (av rädsla?) tala om det i nedsättande termer, som "ett rosa töcken på någon psykologimottagning..."

Nu frågar jag bara av ren nyfikenhet. 

Är ett bra sexliv så mycket värt att man kan tillåta otrohet för att få det? För mig känns det viktigare att veta partnern älskar (bara) mig. Jag skulle tänka att han låg och tänkte på den andra kvinnan medan han hade sex med mig (att det är enda orsaken till det bättre sexlivet), och därför skulle det inte vara värt det.

Jag tänker så här kring det du skriver om att äga sina känslor, eftersom det är något jag också lärt mig på sistone och funderat mycket över. 

Från början tänkte jag nämligen som du, att det handlar om att välja sina känslor inför olika saker osv. 
Men nu är min inställning snarare att man accepterar alla känslor men man väljer vilka man agerar på.

Tex om en person sårar mig försöker jag inte styra mina känslor till att inte känna mig sårad, men heller inte till att bli onödigt emotionell och få ett utbrott, skälla ut personen, börja gråta osv. Utan i lugn och ro tänka över hur personen får mig att känna mig och vad jag kan göra åt det, tex sluta umgås, ta ett snack med personen och förklara så får den chansen att ändra sitt beteende osv 

Det är naturligtvis en lögn att sexlivet skulle bli bättre av otrohet!! 

Tack...Du tolkade mitt inlägg helt rätt.
Måste dock förtydliga...Jag har inget emot psykoterapi utan detta ingick som svar i till den det riktades mot.
Mindre lyckat...

Han misstar sig grov, för hela hans argument bygger på att det är ok att göra saker MOT andras vilja och det är i allra högsta grad fel.

Det är som att påstå att det är ok att jag pissar i någon annans kaffe varje morgon, vem vet personen kanske tycker det smakar godare än vanligt kaffe, och då kan man ju inte påstå att det alltid är fel att pissa i andras kaffe.

Det är en väldigt sjuk logik som man oftast ser hon människor med empatistörningar. 

En högst relevant fråga som jag också ställde tidigare och givetvis skulle inte de flesta svara ja om de fick göra ett aktivt val. Hela det resonemanget bygger på att man går bakom ryggen på ens partner för att det sedan skulle kunna resultera i ett bättre sexliv. Eller i att man separerar.