Otrohet - vad tycker du?

???
Det fanns mer du glömde att bemöta...

Vad är det som är så svårt att förstå att folk inte gillar att deras partner bryter sina löften/överenskommelser?

Ett förhållande grundar sig på att man kan lita på varandra, det gäller inte bara parförhållande utan alla slags förhållanden, även öppna förhållanden. I ett exklusivt förhållande så har BÅDA medvetet valt att ha det så. Så ditt påstående om att det är orimligt att förvänta sig exklusivitet stämmer inte. För om BÅDA valt det från första början så är det väl ganska självklart att det är precis det man förväntas sig av varandra. Och det är absolut ingen fix idé, det är en överenskommelse BÅDA gjort.

Om den ene då ensidigt bryter mot vad han/hon själv valt och kommit överens med sin partner om så är det ju rätt självklart att den andra kommer känna sig lurad och det är då ganska givet att det kommer påverka förhållandet, för vem vill leva med någon som luras och ljuger?

Jag förmodar att du lever i ett öppet förhållande och har därför svårt att förstå dig på monogami, med det du lever i är inte så annorlunda som du tror, det är fortfarande något ni BÅDA kommit överens om och något ni BÅDA förväntar er att båda håller. Den enda skillnaden är att ni kommit överens om att man får ha sex med andra där monogama par kommit överens om att man inte får det. Och om din partner ensidigt skulle fullkomligen skita i vad ni kommit överens om och göra som han vill så skulle nog även du känna dig lurad.

Problemet med otrohet har egentligen inte så mycket med sex att göra utan med att ens partner bryter det man kommit överens om. Om man inte vill leva monogamt så ska man väl i så fall inte självmant ge sig in i ett monogamt förhållande? Varför väljer man medvetet ett monogamt förhållande där man vet att exklusivitet förväntas om man inte vill leva så? Och har man själv valt det så kan man väl sen inte komma och skylla på att förväntningarna är orimliga för det visste man väl redan från första början och kunde ha valt ett öppet förhållande istället?

Fast problemet är ju att majoriteten trots allt anser att man ska vara monogam, och att det inte är ok att ha sex med nån annan vid sidan om. Sannolikheten att man lyckas träffa nån som har samma inställning som man själv är alltså ganska liten... Och vad gör man då om man har träffat sitt livs kärlek och vill leva med den människan i resten av sitt liv, men den råkar vara monogam? Om den människan dessutom älskar en lika mycket tillbaka; om man har ett fantastiskt liv ihop; om man inte kan tänka sig livet utan den... ska verkligen en missriktad syn på trohet få förstöra det? Sen finns det naturligtvis massor av fall med otrohet i förhållanden där den ena partnern bara tröttnat, men där den av olika anledningar inte kan eller vill skiljas, och det är ju ytterligare en diskussion... :)

Ur ett krasst evolutionspsykologiskt perspektiv ser jag på det så här:

Om jag som man har en kvinna som ligger med någon annan och hon blir gravid, så riskerar jag att lägga energi på att föra andra gener än mina egna vidare, dvs ta hand om hennes barn som jag inte är far till. Därför har naturen gjort så att det känns dåligt att försätta sig i den situationen, eftersom jag vill vara säker på att jag lägger min tid och energi på mina egna barn/gener

Om jag som kvinna har en man som ligger med andra kvinnor riskerar jag att de blir på smällen och han kommer att dela sin tid och energi med dem, dvs lägga energi på gener/barn som inte är mina. 

Av dessa anledningar är vi helt enkelt programmerade att tycka illa om otrohet och välja bort sådana partners. 
Sedan är det naturligtvis stora individuella variationer, vi är ju mycket mer än bara reproduktionsmaskiner nuförtiden, men jag tror ändå det här är väldigt basala instinkter hos de allra flesta. 

Man kan med absolut säkerhet älska sin partner, äkta djup, ärlig och innerlig kärlek, men ändå ha sex med en annan person.
Du kan alltså med fog tro att din man älskar dig och bara dig, men att han trots detta kan ha sex med en annan, utan att det på något enda litet sätt påverkar hans äkta kärlek till dig. Otrohet måste inte alls hänga ihop med kärlek eller på något sätt påverka kärleken.

Dock tycker jag att det är trevligt om en sexuell upplevelse också hänger samman med vissa känslor, t ex en tillfällig förälskelse. För många kvinnor tror jag detta nästan är en förutsättning om sexet ska bli bra.
Men en tillfällig förälskelse behöver ju inte på något sätt påverka kärleken till min partner.

Sedan har jag förståelse för att en s k otrohet kan leda fram till negativa känslor hos dig. Jag har själv upplevt motsvarande tidigare i livet. Men rent krasst och faktabaserat är det ju känslor som du själv skapar och som du tillåter dig själv att känna.
Precis som för andra människor i dina andra exempel.

Om jag har kommit till insikt om detta och väljer ett annat synsätt, att jag aktivt väljer att inte låta mina egna känslor spela mig ett spratt, så innebär det alls inte att rycka på axlarna och inte bry sig.
För mig handlar det snarare om att äga mina egna känslor och att äga min egen situation.
Jag väljer medvetet att inte tillåta mig bli ett offer för omständigheterna.
Man har alltid ett eget val att göra om man blir utsatt för otrohet som blir uppdagad. För mig personligen är det allra bästa om jag slipper göra ett val, alltså; det jag inte vet mår jag inte dåligt av.

Om s k otrohet inte uppdagas behöver vare sig du eller jag göra något val, vi vet inte och det medför inga konsekvenser överhuvudtaget.
Om det uppdagas finns ingen självklar lösning som gäller för alla. Här på FL är väl det vanliga rådet alltid att lämna.
Men i verkligheten tyder allt på att de flesta klarar av att inte lämna och i stället väljer att gå vidare i livet inom sitt eget förhållande.
Min uppfattning är att flera klarar att gå vidare stärkta och på ett utomordentligt bra sätt. Utfallet tror jag att man själv har alla möjligheter att avgöra.

En fullt logisk anledning till att vara emot att ens partner har sex med andra människor är att det ofta leder till förvecklingar. Det heter gärna att man har full kontroll, kan skilja på sex och känslor osv men många gånger ser det inte ut så i realiteten. Bara här på familjeliv är det ett ständigt återkommande inslag med gifta (eller på andra sätt upptagna) kvinnor som blivit lite less på vardagen samt träffat en man, haft sex med honom och nu är stormkära samt överväger att lämna en långvarig relation bakom sig. I de fall så inte sker utvecklar sig inte sällan ett parallellt förhållande på sidan av med både emotionella och sexuella inslag. Det får flera effekter - dels påverkas det primära förhållandet ofta negativt under tiden det pågår och dels blir det betydligt svårare att reparera skadan när det väl uppdagas och partnern ställs inför ett långvarigt svek samt en mängd lögner.

När det gäller män tror jag det är vanligare att ha kortare otrohetsaffärer eller engångsligg än vad det är för kvinnor. Därmed inte sagt att det inte finns många män som är och har varit beredda att lämna hus och hem för den andra kvinnan. Poängen är att sex ofta agerar som en katalysator i det här sammanhanget. Många människor blir någon gång under livet lite intresserade av någon annan än sin partner eller ägnar sig åt "oskyldigt" flörtande vid något tillfälle. Man kanske tycker att den nya kollegan t ex är rätt snygg och verkar spännande. Det blir dock inte mer än så eftersom man inte sätter sig i en situation där man tillbringar mer tid privat med att vara väldigt intima med varandra, lära känna varandra bättre, se hur sexuellt kompatibla man är osv. 

En annan typ av förvecklingar som kan vara väldigt problematiska stavas könssjukdomar och oönskade graviditeter. Många par använder inte kondom utifrån den överenskommelsen att man är exklusiva med varandra och har varit smittfria när man gått in i förhållandet. Är din partner otrogen däremot saknar du möjlighet att kontrollera om denne har skyddat sig samt löper själv risk att omedvetet bli smittad av ev. könssjukdomar. Inte heller finns det någon garanti att otroheten inte resulterar i en graviditet (inte ens om de båda parterna vidtar åtgärder för att förhindra det vilket du återigen saknar möjlighet att kontrollera om de har gjort). 

Till syvende och sist är otrohet alltid fel därför att du bedrar din partner och frångår en överenskommelse ni haft med varandra. Du kan inte jämföra ett svek när det gäller något du vet är extremt viktigt för din partner och en grund för ert förhållande med smålögner kring saker som knappast skulle leda till att denne ville bryta upp men kanske blev arg på dig ett tag.

Om du inte vill ingå en sådan överenskommelse och tycker att det är en fix idè av din partner att kräva det står det dig fritt att bryta av eller alternativt informera din partner om att du inte tänker följa den så de får välja om de vill bryta med dig. Ljuger du istället och går bakom ryggen på din partner är det du som visar noll respekt, hänsyn eller medmänsklighet.

Trohet är en självklar och sund tanke eftersom otrohet skadar och sårar andra människor, 

3. Som jag sa först, man skadar och sviker andra. Sin partner och familjen. Man går bakom ryggen på någon, ljuger, förstör någons tillit, sårar deras känslor, slittrar sin familj. Bidrar till ett bittrare samhälle där folk har svårt att lita på varandra. Människor som får sin tillit brutalt sviken kan påverkas enormt av detta resten av livet. Vissa återhämtar sig liksom aldrig utan lever resten av livet utan att våga lita på någon igen. 

Syftar till
Det man inte vet har man inte ont av.
Men när man får reda på det.....

Om en partner bryter löfte/överenskommelse så beror det med allra största sannolikhet på att båda parter inte helt ömsesidigt känner sig ha avgivit detta löfte på samma bevekelsegrunder.
Exempel: Han kräver ett löfte, det är ett ultimativt krav från hans sida.
Hon älskar honom och vill vara tillsammans med honom och inser att en förutsättning är att hon "ställer upp" på hans krav. Kärleken och viljan är stark så hon avger ett löfte som hon sannolikt menar när hon säger det, men det är alls inte lika starkt implementerat i hela hennes väsen på samma sätt som för honom.
Omständigheter, vi känner alla till de klassiska sakerna.., vid en senare tidpunkt gör att det uttalade löftet inte alls är lika starkt och alls inte har samma innebörd.

Är ett "framtvingat" löfte lika med ett absolut 100% löfte i alla situationer?
De två nämnda personerna svarar självfallet olika på den frågan.
Vilka omständigheter krävs för att ett "framtvingat" löfte ska kunna luckras upp? Hur lång tid ska gå? Vilka vardagliga svikna löften (upplevda svikna löften) ska till för att hans stora/viktiga löfte ska vara ok att rucka på?
För mig är det absolut inte svart eller vitt utan det finns minst 50 nyanser av grått.

Jag är helt övertygad att i de alla flesta exklusiva förhållanden, eller i vilken typ av förhållande som helst, så anser sig inte båda parter ha avgivit detta löfte på absolut och exakt samma bevekelsegrunder. Hon förväntar sig inte exakt samma saker som han förväntar sig. Följaktligen har inte båda exakt samma uppfattning i frågan vid ett senare tillfälle eller när omständigheterna har förändrats.

Återigen, hur den andra väljer att känna sig avgör han själv, om man ser det lite krasst och rent faktabaserat.

Ömsesidigt och "rättvist" s k öppet förhållande tror jag för de allra flesta är en utopi. Som jag sagt tidigare så är det min bedömning att det är högst osannolikt att två individer skulle kunna se exakt lika på en sådan sak.

Hur jag ser på en bruten s k överenskommelse, kanske i någon mån "framtvingad" överenskommelse?, har jag tidigare beskrivit.
När kärlek råder och kanske framförallt när man riskerar att gå miste om den kärleken man vill ha, så kan man nog vara beredd uttala både det ena och det andra löftet. Och vid tillfället mena det. Det ser jag bara som fullt mänskligt och helt naturligt.

Lögner, orättvisor och brutna löften av alla de slag, av olika dignitet, utsätts vi alla för mer eller mindre hela tiden, oavsett vad vi tycker eller oavsett vad vi själva gör.
Vi kan själva välja hur vi tillåter oss att känna inför det och hur vi väljer att låta det påverka våra liv.
För min egen del har jag valt att aktivt jobba med låta mitt liv påverkas så lite som möjligt av känslor omkring orättvisor, lögner, avundsjuka, svartsjuka, etc.

Jag vet att många fler tycker ungefär som du och jag. Väldigt många fler än vad många vill tro!
Men de flesta vågar inte vara öppna med att de tycker så.
Om man följer med här på FL, och på många (alla?) andra ställen så förstår man lätt varför.

Om man ser det rent faktabaserat är min uppfattning att de allra flesta (alla..?) borde tycka åtminstone något ungefär som liknar det du och jag tycker.
Eller så borde åtminstone många fler kunna klara av att förstå våra synpunkter.

Den bedragne har ingen möjlighet att ändra det som redan skett medan den som anser sig tvingad till monogami har sin fulla rätt att inte acceptera.