Otrohet - vad tycker du?

Men som jag ser på saken så faller hela inlägget i alla de fall där den s k  otroheten inte uppdagas.
Och jag menar alltså att det rimligen är relativt vanligt (det vanligaste?) med s k otroheter som aldrig blir avslöjade.

Dock verkar det som att alla som har känslomässigt svårt, eller av andra orsaker har svårt, att ta till sig detta alltid måste förutsätta att alla s k otroheter blir avslöjade och medför svåra följder. Detta har blivit det allmänt vedertagna sättet att se på saken (av arv och religiösa och liknande skäl..?).

Jag menar att mycket tyder på att i verkligheten så är det mera troligt att de flesta s k otroheter inte blir avslöjade.

Hur var det med att hålla en bra ton ?

Om en partner bryter löfte/överenskommelse så beror det med allra största sannolikhet på att båda parter inte helt ömsesidigt känner sig ha avgivit detta löfte på samma bevekelsegrunder.
Exempel: Han kräver ett löfte, det är ett ultimativt krav från hans sida.
Hon älskar honom och vill vara tillsammans med honom och inser att en förutsättning är att hon "ställer upp" på hans krav. Kärleken och viljan är stark så hon avger ett löfte som hon sannolikt menar när hon säger det, men det är alls inte lika starkt implementerat i hela hennes väsen på samma sätt som för honom.
Omständigheter, vi känner alla till de klassiska sakerna.., vid en senare tidpunkt gör att det uttalade löftet inte alls är lika starkt och alls inte har samma innebörd.

Är ett "framtvingat" löfte lika med ett absolut 100% löfte i alla situationer?
De två nämnda personerna svarar självfallet olika på den frågan.
Vilka omständigheter krävs för att ett "framtvingat" löfte ska kunna luckras upp? Hur lång tid ska gå? Vilka vardagliga svikna löften (upplevda svikna löften) ska till för att hans stora/viktiga löfte ska vara ok att rucka på?
För mig är det absolut inte svart eller vitt utan det finns minst 50 nyanser av grått.

Jag är helt övertygad att i de alla flesta exklusiva förhållanden, eller i vilken typ av förhållande som helst, så anser sig inte båda parter ha avgivit detta löfte på absolut och exakt samma bevekelsegrunder. Hon förväntar sig inte exakt samma saker som han förväntar sig. Följaktligen har inte båda exakt samma uppfattning i frågan vid ett senare tillfälle eller när omständigheterna har förändrats.

Återigen, hur den andra väljer att känna sig avgör han själv, om man ser det lite krasst och rent faktabaserat.

Ömsesidigt och "rättvist" s k öppet förhållande tror jag för de allra flesta är en utopi. Som jag sagt tidigare så är det min bedömning att det är högst osannolikt att två individer skulle kunna se exakt lika på en sådan sak.

Hur jag ser på en bruten s k överenskommelse, kanske i någon mån "framtvingad" överenskommelse?, har jag tidigare beskrivit.
När kärlek råder och kanske framförallt när man riskerar att gå miste om den kärleken man vill ha, så kan man nog vara beredd uttala både det ena och det andra löftet. Och vid tillfället mena det. Det ser jag bara som fullt mänskligt och helt naturligt.

Lögner, orättvisor och brutna löften av alla de slag, av olika dignitet, utsätts vi alla för mer eller mindre hela tiden, oavsett vad vi tycker eller oavsett vad vi själva gör.
Vi kan själva välja hur vi tillåter oss att känna inför det och hur vi väljer att låta det påverka våra liv.
För min egen del har jag valt att aktivt jobba med låta mitt liv påverkas så lite som möjligt av känslor omkring orättvisor, lögner, avundsjuka, svartsjuka, etc.

"Men om det finns nån som kan ge en rimlig anledning till varför man skulle ha rätt att kräva trohet så  skulle jag jättegärna vilja höra den."

Jag vill inte ha någon könssjukdom.
Jag vill inte att han får barn med någon annan.
Jag vill inte att han får känslor för någon annan och ev lämnar mig.

Fast om du tycker att frågan är dum och värdelös så behöver du ju inte lägga din tid på att svara på den. För mig är det ingen dum eller värdelös fråga - jag tycker att den är ganska avgörande. Om man inte har nån rationell anledning till - nåt rationellt svar på - varför man tycker att monogami är viktigt så är det väl dags att omvärdera sin åsikt? På samma sätt som det alltid är dags att omvärdera åsikter som inte har en rationell grund. Om nån däremot har en rationell anledning så är det dags för mig att omvärdera min åsikt. Alltså tycker jag att frågan är viktig. 

Jag vet inte om du menar allvar med parallellen till våldtäkt, eller om den bara är ett retoriskt grepp. Om du verkligen menar allvar, och dina frågor här är seriöst menade, så ska jag försöka svara på dem - men väntar med att lägga tid på det tills jag vet om det var seriöst menat.

Men på vilket sätt menar du att inte vilja ha ett öppet förhållande är detsamma som att måla in den andra i ett hörn? Om jag ber dig göra något som är otänkbart för dig och du säger nej, innebär det per automatik att du målar in mig i ett hörn? Måste man säga ja till allt ens partner ber om även om det är sånt man absolut inte kan tänka sig göra?

Och om man nu gör det så kommer man ju bara flytta missnöjet från den ene till den andra. Den som ville leva öppet kommer bli nöjd att få leva som han/hon vill men den som inte ville leva så kommer vara missnöjd istället. 

Allt som skrivs här är väl egna åsikter. Jag har då inte sett någon vetenskaplig rapport. T.o.m. dina texter står bara för dig.

Det är det samma som att måla in i ett hörn för att man tvingar den andre till att välja mellan pest eller kolera. Om du ber mig om nåt som är rationellt och rimligt av dig att be mig, där du sätts i en omöjlig situation pga att jag vägrar, så ja, då tycker jag att jag målar in dig i ett hörn. Under förutsättning att min vägran är irrationell. För nånting kan ju vara otänkbart för mig att göra eller gå med på utan att det är rationellt. Jag tycker absolut inte att man måste säga ja till allting. Men om det är nåt som är viktigt för ens partner, där motsatsen är lika viktig för mig, då tycker jag att det är självklart att det är den som har rationellt stöd för sin ståndpunkt som ska få rätt, och den andre som får vika sig. Så ja, det är ju antingen den ena eller den andra som blir "missnöjd", men det känns rimligare att det är den som inte har någon rationell anledning till sin inställning som får ge vika. Är du med på hur jag tänker?

"Men om det finns nån som kan ge en rimlig anledning till varför man skulle ha rätt att kräva trohet så  skulle jag jättegärna vilja höra den."

Jag vill inte ha någon könssjukdom.
Jag vill inte att han får barn med någon annan.
Jag vill inte att han får känslor för någon annan och ev lämnar mig.