[quote=79947682][quote-nick]Anonym (Villmenfårinte) skrev 2019-10-07 19:32:06 följande:[/quote-nick]..och vad har det sagts på jobbet om rosa elefanter förresten? Kärlek på jobbet som man inte pratar om eller vad gick samtalet ut på?[/
Det kom uppifrån på ett möte med all personal. Tror mer det handlade om saker som man tänker men inte säger till varandra i jobbrelaterade situationer.
Längtar till dagen då jag kan skriva här att jag äntligen berättat om mina känslor för kollegan. Trist när man är så sjuk att man inte kan gå till jobbet ens. Vill så gärna träffa honom, prata, umgås...
Varför vill du att han skriver till DIG? Skriv du till honom.
Hur går det TS?
För din egen skull, berätta - bara gör det, sluta tänka! Du drar bara ut på plågan i onödan och slösar onödigt mycket energi! Tro mig, jag vet allt om det. Jag har varit i din situation, att berätta var det bästa jag någonsin kunde göra. Det fick mig att växa oerhört som människa, att finna det modet, att blotta mig fullständigt, att förklara min innerliga kärlek till en annan människa. Att kunna stå för den kärleken oavsett utgång, vilket är det man måste känna att man kan. Utan att överdriva kan jag säga att jag förmodligen levererade århundradets kärleksförklaring till den mannen. Jag kommer aldrig ångra det så länge jag lever.
Berätta att du har lite problem på hemmaplan med kärleken kanske, rådfråga honom så närmar ni er nåt kanske, oavsett borde du ta tag i det du har hemma på något vis innan du inleder nåt annat
Jag och villmenfårinte hade ju sagt hur du ska göra. Varför låta som en vilsen tonåring. Nästa gång ni sitter ensamma. Berätta det bara en ch var ärlig...Varför krångla till det och vilseleda det. Berätta vad du tycker och känner. Att du vill berätta vad du känner, sedan inväntar du samma besked. Som du berättar hur han är emot dig. Så är det Inge kompisvänskap.
Du får reda på det, visar det sig att du trott Ngt helt annat så kan ni få en fin vänskap istället. Eller har han lika starka känslor för dig.
Du är inte 15år längre. Så ta tjuren i horns och ta nästa kliv.
Annars fortsätter du som du gjort i 1år till och undrar.
Vad är det för fel med att lämna in skilsmässopappren först...Sen kan hon göra vad hon vill.
Rätt tillfälle = aldrig.
Gällande din man har du ju haft massor av tillfällen. Och du är en fri människa och har rätt att skilja dig, på dig låter det som att det är hans beslut. Du kan ta beslutet helt utan hans samtycke. Det är varken shysst mot dig själv eller din man att leva ihop när du avskyr honom. Ge varann en chans att bli lyckliga med någon annan istället.
Varför skulle det kräva en otrohet? Säg att du redan varit otrogen då? (Jag tycker att det är en dålig utväg men du verkar ju se det som den enda vägen ut)
Gällande kollegan - du kommer aldrig få ditt perfekta tillfälle. Och du är för rädd att han ska säga att han inte är intresserad för att nånsin säga nåt, inte sant?
Jag har inte läst hela tråden ska jag erkänna, men jag får känslan av att ni inte känner varandra särskilt väl. Ni har inte ens lunchat tillsammans, eller verkat hänga särskilt mycket, eller haft en relation till varandra som tyder på mer än bara kollegial vänskap. Jag skulle nog råda dig till att ta några kliv framåt innan du blottar dina känslor.
Men vet du, det är faktiskt inte så farligt att berätta vad man känner och vad man vill. Om det nu är så att du är säker på det själv. Men på det sättet du beskriver så får jag mest känslan av att du är en vilsen och förälskad tonåring, inte en person som står stadigt och som är säker på sina känslor. Det krävs mod! Och att blotta sina känslor är inget annat än tecken på styrka, att våga vara sårbar. Du framstår inte som att du vågar det, eller att du vågar stå för konsekvenserna. Ska man berätta, måste man kunna hantera konsekvenserna.
Vad utgången av mina samtal med personen i mitt liv blev tänker jag inte berätta här, för det är helt irrelevant. Men vad jag kan berätta är att vad som föranledde det hela var år av vänskap och förtrolighet, av en närhet som gick att ta på, många luncher, långa samtal, år av att befinna sig i vår egen värld, en kärlek till varandra som inte gick att missta sig på. Det finns ingen människa jag är så trygg med. Vi kunde inte och vi kan inte vara utan varandra. Vi är som en person, den manliga och den kvinnliga versionen av samma person. För mig är vi kärlek.
Det var värt allt för mig att berätta. Jag hade annars ångrat mig för resten av mitt liv. Om man känner så stark, om inga tvivel finns på de egna känslorna är det värt allt. Och det vackraste man kan ge någon är sin kärlek, sitt hjärta.
Men för att vara ärlig mot dig, det känns inte som att du är där.