Får inte kalla mig mamma?!

Men vad tycker du då? Är mamman i det här fallet "bara" en vårdnadshavare och du är så som en mamma ska vara och därför har du till skillnad från henne förtjänat den titeln. Hon råkar bara ha bistått med sin livmoder.

Ska jag tex inte borsta tänderna på barnen, bytit blöja på de när de var små etc med förklaringen jag är inte deras mamma?

I vårt samhälle är faktiskt mamma/pappa = vårdnadshavare hur skevt det än kan tyckas så går det inte att förneka utan att låta otroligt självgod och respektlös till barnets riktiga föräldrar. Förklara för mammor runt om i sverige att de inte alltid är mammor utan vårdnadshavare. När man skaffar sig barn så säger man inte äntligen är jag vårdnadshavare. Man blir då en mamma eller pappa. Det fackliga språket så visst heter det vårdnadshavare men det finns ingen förälder som använder det som titel på sig när man skaffat barn.

Jag stuntar högaktingsfullt i vad ni anser om mig som bara försöker få er att fatta att ni inte har rätt att kalla er mammor eller pappor. Jag tycker personligen att ni borde får göra det och det gör inte resonemanget oseriöst för det. Lägg inte alltid det gulliga barnets åsikter först för det är ett barn och vet inte bättre. Låt mamman och pappan komma överens om det är så viktigt vad barnet får och inte får kalla dig för mamman. Sen rättar du som bonusförälder i dig i ledet utefter vad mamman och pappan kommit överens om istället för att skapa ett problem eller skapa känslomässigt obehag för mamman. Vilken toppenmamma du är.. fullkomligt respektlös. Vill inte din sambo ta snavket med mamman så ta det du då, se om hon kan tycka som du att det är okej att barnet kallar dig för mamma. Förklara precis som du gjort här i tråden. Det är inte osunda resonemang. Men synnerligen hänsynslöst mot den riktiga mamman.

Låtsas inte vara något som du inte är. Du är en viktig vuxen för barnet. Inte en mamma. Du kan vara SOM en mamma för barnet. Men du är inte mamma per definition. Det är ju sjukt att klänga fast vid den principen att barnets okunskap väger större än barnets mammas önskan att du ger fan i titeln hon har hårt förtjänat. Annars ber du pappan söka enskild vårdnad sp att du kan söka adoptera barnet. För då blir barnet ditt och din sambos. Du blir då dess mamma på riktigt. Du är inte längre som en mamma, en bonusmamma, utan då är du mamma. Du blir inte en biologisk mamma men liksåväl barnets mamma.

Sånt här gör dig inte till en mamma.

Det gör dig till en viktig vuxen för barnet.

En granne kan göra detta, en moster, farmor, vän, älskare. De blir inte mammor eller pappor hur ofta de än gör det.

Du är en bonusmamma inte en mamma, lura inte dig själv.

Dessa tecken på visad kärlek gör ingen till mamma.

I vårt samhälle är faktiskt mamma/pappa = vårdnadshavare hur skevt det än kan tyckas så går det inte att förneka utan att låta otroligt självgod och respektlös till barnets riktiga föräldrar. Förklara för mammor runt om i sverige att de inte alltid är mammor utan vårdnadshavare. När man skaffar sig barn så säger man inte äntligen är jag vårdnadshavare. Man blir då en mamma eller pappa. Det fackliga språket så visst heter det vårdnadshavare men det finns ingen förälder som använder det som titel på sig när man skaffat barn.

Jag stuntar högaktingsfullt i vad ni anser om mig som bara försöker få er att fatta att ni inte har rätt att kalla er mammor eller pappor. Jag tycker personligen att ni borde får göra det och det gör inte resonemanget oseriöst för det. Lägg inte alltid det gulliga barnets åsikter först för det är ett barn och vet inte bättre. Låt mamman och pappan komma överens om det är så viktigt vad barnet får och inte får kalla dig för mamman. Sen rättar du som bonusförälder i dig i ledet utefter vad mamman och pappan kommit överens om istället för att skapa ett problem eller skapa känslomässigt obehag för mamman. Vilken toppenmamma du är.. fullkomligt respektlös. Vill inte din sambo ta snavket med mamman så ta det du då, se om hon kan tycka som du att det är okej att barnet kallar dig för mamma. Förklara precis som du gjort här i tråden. Det är inte osunda resonemang. Men synnerligen hänsynslöst mot den riktiga mamman.

Låtsas inte vara något som du inte är. Du är en viktig vuxen för barnet. Inte en mamma. Du kan vara SOM en mamma för barnet. Men du är inte mamma per definition. Det är ju sjukt att klänga fast vid den principen att barnets okunskap väger större än barnets mammas önskan att du ger fan i titeln hon har hårt förtjänat. Annars ber du pappan söka enskild vårdnad sp att du kan söka adoptera barnet. För då blir barnet ditt och din sambos. Du blir då dess mamma på riktigt. Du är inte längre som en mamma, en bonusmamma, utan då är du mamma. Du blir inte en biologisk mamma men liksåväl barnets mamma.

Sånt här gör dig inte till en mamma.

Det gör dig till en viktig vuxen för barnet.

En granne kan göra detta, en moster, farmor, vän, älskare. De blir inte mammor eller pappor hur ofta de än gör det.

Du är en bonusmamma inte en mamma, lura inte dig själv.

Dessa tecken på visad kärlek gör ingen till mamma.

I vårt samhälle är faktiskt mamma/pappa = vårdnadshavare hur skevt det än kan tyckas så går det inte att förneka utan att låta otroligt självgod och respektlös till barnets riktiga föräldrar. Förklara för mammor runt om i sverige att de inte alltid är mammor utan vårdnadshavare. När man skaffar sig barn så säger man inte äntligen är jag vårdnadshavare. Man blir då en mamma eller pappa. Det fackliga språket så visst heter det vårdnadshavare men det finns ingen förälder som använder det som titel på sig när man skaffat barn.

Nej hon är vårdnadshavare tillsammans med min sambo och fattar alla beslut kring barnen är båda mammor för mina bonusbarn. Tex säger jag våra barn i vissa situationer när jag pratar om dom. Och behövs det i situationen förklarar jag vidare att dom är mina bonusbarn, min sambos barn från en tidigare relation.

Jag kräver inte mamma- ordet och jag uppmuntrar inte dom att säga det, jag tror ingen bonus gör det med sina bonusbarn, och jag är fullkomligt trygg i min roll och vetskap om vem jag är i relation till dom, men jag rättar inte barnen de gånger de säger det till mig för jag vill inte bestämma hur dom känner för mig, hur dom väljer att se mig. Det valet måste de få göra själva. Första gången det hände så pratade vi om det men i deras värld så är jag helt enkelt deras andra mamma hos pappa. Så dom säger det ibland. Vad är det som är så provocerande med det?

Ska jag tex inte borsta tänderna på barnen, bytit blöja på de när de var små etc med förklaringen jag är inte deras mamma?