Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

Eftersom det finns saker som inte går att påverka får man hoppas och anta att två vuxna människor som lever tillsammans med barn kan vara de vuxna i situationen och lägga sitt rättvisetänkt åt sidan. Det gäller barn!! Som vuxna valt att sätta till världen och som alla inblandade känt till sedan tidigare. Vi ställer upp för varandra i denna värld och bryr oss om andras välmående - inte minst dem vi har närmst. Barnet är högst troligt, precis som alla andra barn, i extremt stort behov av kärlek, inte minst när ALLA vuxna omkring barnet väljer bort barnet av egoistiska skäl såsom för att förverkliga sig själv eller för att deras egna barn "påverkas negativt" av sitt syskons närvaro eftersom de vuxna måste ta hand om syskonet också är därmed får MINDRE energi till att ta hand om sina EGNA barn. 

Jag accepterar inte "men det är inte Hs problem, det är föräldrarnas ansvar". Så länge H väljer att leva under samma tak som sambon och hans barn sedan tidigare så är det Hs och sambons gemensamma och förbannade plikt att ta hand om och älska barnet. Om det inte går bör socialtjänsten kontaktas där en ansökan om placering på grund av bristande föräldraförmåga bör göras.

Betänk att du hör anonyma skräckhistorier här och att varje situation är individuell. Jag skulle inte säga att detta är normalt och även om det tidvis kan vara tålamodskrävande, frustrerande och skitjobbigt så finns det massa bra saker också. Du får dela ett eller flera extra barns liv med allt vad det innebär. Ta vara på det och du kan troligtvis utvecklas på ett sätt och få perspektiv och erfarenheter som du aldrig kunnat få annars. Att välja en partner med liknande värderingar som du, tar dig långt i detta.

Det är din uppfattning, men verkligheten är den att det är och förblir vårdnadshavarnas skyldighet. En anmälan till socialtjänsten att en ny partner inte tar något ansvar över den andras barn skulle falla platt till marken, så länge den nya inte är farlig för barnet.
Det är inte den nya partnerns plikt att vårda barnet och än mindre älska barnet, varken moraliskt eller juridiskt. Det enda som kan falla under "plikten" är att respektera barnet och behandla det väl.
Jag hade inget föräldraansvar, ett vuxenansvar, absolut, sambon och hans ex var barnets föräldrar och hade det totala vårdnadsansvaret, moraliskt och juridiskt.
Lägg till det inte heller är självklart att barnen vill ha en tredje förälder, de kan vara helt nöjda med att den nya är endast en till vuxen i barnets liv, men inte större ansvar än en moster, faster eller en nära vän till familjen 

Jag menar att man själv gör en ansökan om placering om ingen av barnets föräldrar orkar/kan/vill ta hand om barnet. Inte att någon ska anmäla H för att inte älska barnet..

Skilnaden mellan dig och H verkar ju, enligt H, vara att ingen i barnets närhet verkar vilja eller orka ta hand om barnet.

Inte ens de som verkligen behöver avlastning, med mycket krävande barn, har lätt att få en placering. Så du kan ju fortsätta att drömma om lösningar som inte finns.
Ja, det är synd om barn där vuxenvärlden sviker. Men i det här fallet så svek inte vuxenvärlden, de tog hand om barnet, men detta på bekostnad av H´s hälsa. Ändå öser du galla över H, hon gjorde mer än vad som förväntades av henne, hon "offrade" sitt eget mående för att backa upp när mamman svek, varför då?
Varför ösa galla över en som gjorde allt rätt?

De behöver inte hälsa på om det inte passar. Men eftersom vi umgås ibland så delar de troligen min åsikt, fast åt andra hållet. Man behöver inte uppskatta varandras sällskap, bara vara artig.

Man kan ansöka om stöd hos socialtjänsten och så bedömer socialtjänsten vilket behov som finns. Jag öser inte galla utan är realistisk och anser att framförallt Hs partner ska step up, oavsett vad han tycker om sin medförälders agerande. I partnerns liv ingår även H så givetvis har H en plats i detta också - men såklart inte det så kallade huvudansvaret. 

Skillnaden är ju givetvis markant beroende på om det är barn i förskole- eller skolålder eller vuxna barn.

H har faktiskt inte något ansvar alls. Ansvaret ligger helt och hållet hos föräldrarna.

Hur lägger du upp det rent praktiskt i ditt hem gällande detta? För mig veterligen är det extremt svårt att ha 0 ansvar för ett barn som man lever tillsammans med. Och högst troligt extremt dålig stämning i hemmet som ingen mår bra av.