Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

Ja, det gör jag. Det hade varit outhärdligt annars.

Går det inte att förändra situationen eller andra människors beteende så får man försöka förändra sitt eget förhållningssätt kring det så att man själv mår bättre.

Fortfarande så behöver man inte må dåligt för att man skulle önska att något var annorlunda.

Jag kan ärligt säga att det vore enlkare om mamman helt enkelt.. inte funnits.. men det kunde jag knappast göra ngt åt, eller hur?

Ja, då står man ut trots att man inte gillar situationen precis.

Nja..

Skulle säga att det är du som behöver träna på hur du vill framföra saker - om du alltså menade ngt annat än vad det framstod som.

Även att träna på att svara på frågor istället för att, ganska nedlåtande och otrevligt, försöka flytta fokus. ELLER, om du inte vill svara, framföra det på ett hövligare sätt..

Jag svarar i samma ton som frågor ställs. Jag låter aldrig andras åsikter formulera mina svar. Formulera du dina svar i den ton som passar dig och låt andra svara för sig.

Min sambos ex är en riktig skitstövel. Har lämnat deras barn på heltid hos oss trots att vi haft små barn och därpå varit nära att gå in i väggen. Svårt att ändra på detta endast genom att ändra tankesätt. Hon är en skitstövel och allt hade varit enklare om hon inte hade varit en skitstövel. Det är en sorg att upptäcka att det var så pass illa när vi redan hade skaffat gemensamma barn. Hon har utnyttjat oss och hon har manipulerat deras barn medan vi försökt göra "det rätta" och inte blanda in barnet. På vilket sätt skulle jag kunna ändra tankegång och må bättre? Är det fel att känna sorg över det här? Jag har ett bra liv med min familj, jag sörjer inte oavbrutet men det här finns någonstans i bakgrunden. Finns det människor som lever helt utan några problem i sina liv?

Tack för alla som delat med sig i tankar och funderingar. Jag själv står i valet och kvalet om jag verkligen ska ge mig in i det...

Har du inte barn själv så vänd och spring, det är inte värt alla uppoffringar man får göra för att den andre har ungar. För att inte tala om uppoffringar man förväntas göra för att man är barnlös och måste förstå att partnern naturligtvis har vetorätten eftersom hen har barn.

Låt bli. Jag lever i en kärnfamilj med min underbara make. Det är fantastiskt. Vi är en stark och trygg enhet. I vår familj så älskar alla varandra mest i världen. Vi vill varandras bästa varje dag. Innanför våra väggar är vi trygga, lugna och kan vara oss själva. Oavsett vad som händer så är vi ett team. Det är underbart.

Särkullsfamiljer har inte denna känsla. Det finns alltid andra att anpassa sig till och olika lojaliteter i familjen.