IVF hösten 2019

Jag provade att ringa imorse och kom fram. Ska börja som planerat, imorgon bitti

Tycker det har varit lite rörigt med informationen från dom. Den barnmorskan vi träffade var väldigt noga med att berätta att dom har semester stängt v 28-32 så om jag hade frågor så fick jag ringa innan dom gick eller v33. Nu gick det så bara glad över det. Slipper jag känna mig osäker om starten.

Tack för dina ord! Det värmer.

Ja tyckte hon var alldeles för hård, dessutom tog jag ett gravtest på testdagen som var negativt och då borde det väl visat positivt även fast jag slutat med tabletterna någon dag tidigare! Nu hoppas jag att undersökningen på måndag visar på något bra och att dessa blödningar slutar. Vill så gärna få en chans till!

Tack för alla era ord. Hopp om ultraljudet på måndag har jag inte, ärligt talad. Så svårt att se det positiva i det hela och jag är ännu mer irriterad på kliniken då vi redan vid försök 1 ville prova det långa protokollet men de tyckte inte det kan ge någon skillnad. Nu ville vi prova på nr 2 men de tyckte förra gången blev ju ett bra resultat med 5 ägg. Klart, ingen vet hur det kommer bli med det långa och det blir en jobbigare fas. Fram för allt om man utsätter sig för alla biverkningar och den långa behandlingsfasen och puff på bara ett ultraljud så ser man att allt var för givet. Det är svårt att acceptera våra förutsättningar.

Att det funkar för oss naturligt är osannolikt med tanke på sambons spermier. De skulle nog ändå aldrig kunna befrukta mina ägg naturligt. Och konstigt att inte ett enda ägg befruktades vid ICSI. Idag sa läkaren att mina ägg såg toppen ut och att det ju också finns en manlig faktor och tittade på sambon. Han säger aldrig någonting så snart det är prat om spermierna eller äggdonation. Jag är frustrerad. Ingen kan säga om det är äggen eller spermierna det är fel på. Men jag är nära att vela testa snart en spermadonation eller en insemination med donerade spermier. Varför är det jag, som annars har bra ägg, normal cykel osv som plötsligt ska satsa på äggdonation om vi inte ens vet om det kommer fungera med hans spermier? Problemet är att han inte verkar vara där. I acceptansen att det kan bero på honom. Med hans tidigare fru fick de inte heller barn, men i alla fall två graviditeter som ledde till tidig missfall. Hon fått däremot direkt barn med den nya partnern. Jag vet, det är bara en känsla jag har, men jag tror det är spermiernas "fel" och det är så svårt att prata om det hemma. Han gör allt han kan för att förbättra kvaliteten. Så där är han full engagerad sedan några år tillbaka men det blir inte bättre. 

Idag är det en sån mörk dag och även om det kommer ser ljusare ut om några dagar så är det svårt att acceptera att man från och med nu inte kommer så mycket längre innan det är dags för ett nytt försök om några månader. 

Suck, jag GLÖMDE sprutan ikväll!!! Sprutdag 2. Tog den två timmar efter jag skulle ha tagit den. Men det borde väl vara okej ändå?! Har ställt larm nu. Förra gången var jag supernoga men då var allt så nytt. Tycker för övrigt nålen på Bemfola känns mycket mer än den på gonal f...

Suck, jag GLÖMDE sprutan ikväll!!! Sprutdag 2. Tog den två timmar efter jag skulle ha tagit den. Men det borde väl vara okej ändå?! Har ställt larm nu. Förra gången var jag supernoga men då var allt så nytt. Tycker för övrigt nålen på Bemfola känns mycket mer än den på gonal f...

Hoppar gärna in här.

Oförklarligt barnlösa, påbörjade IVF innan sommaren med korta protokollet. Blev dock överstimulerad så blev totalfrys. Så besviken när man har ställt in sig på att få något tillbaka, men fick iaf 6 fina blastocyster till frysen.

Gjorde FET i ostimulerad cykel denna veckan och ruvar alltså just nu - så spännande! Vid återförandet utbrast embryologen "nämen titta, den har börjat kläckas också, SÅ FINT!" Känner mig hoppfull men samtidigt går man runt med en konstant oro som många av er beskriver. Inte kan det väl gå, det kommer inte bli något, varför skulle det funka på första försöket, osv...

Det som är allra jobbigast för mig är dock jobbet. Har en chef som beter sig riktigt illa och hon får mig att må så dåligt i allt det här. Hon fick mig att berätta när vi höll på med utredningen för då hade jag en rejäl dipp och blev sjukskriven för stress. I början var hon jättestöttande och ville veta allt (och jag berättade såklart, dum som jag var). Men nästan på dagen när jag började med sprutorna började hon bete sig annorlunda. Ifrågasatte mina leveranser, la mer uppgifter på mitt bord trots att vi kommit överens om ett par uppgifter jag skulle hålla mig till efter sjukskrivningen.

När jag blev överstimulerad och knappt kunde röra på mig för jag var så svullen ifrågasatte hon mina sjukdagar och tyckte jag skulle vara på kontoret för "det är bra om du syns, folk frågar efter dig". Jag blev helt knäckt, samtidigt som jag var fullpumpad med hormoner. Tog mod till mig och frågade om något har hänt, och berättade att hon får mig att må dåligt och varför. Då svarar hon - och jag citerar - "ja men jag vill ju trycka till och testa dig för att se vad du klarar av".

??? Om man vet att ens medarbetare går igenom något av det svåraste man kan gå igenom som människa, inte fan väljer man att pressa dom lite extra under en sådan period?? Känner mig helt nedbruten. Som om man inte går igenom tillräckligt redan...

Sorry för långt inlägg, ser det som någon typ av ventil att få skriva av mig. Någon som har varit i en liknande situation? Hur hanterar man en chef som beter sig såhär i samband med IVF? Känner ju att allt förtroende är borta och vill inte yttra ett ord till för henne om hur det går för oss.

Kan inte hålla mig för skratt när jag läser om din manliga chef, som beter sig typiskt manligt! En kvinnlig chef hade med största sannolikhet skickat hem dig, men män behöver ofta (ursäkta att jag generaliserar nu) ha väldigt tydligt uttalat vad man behöver för de läser inte mellan raderna! Jag tror att det kommer gå bra när du ska prata med honom, ett tips är att prata med din sambo och fråga hur han skulle ha uttryckt sig (kanske kort och koncist?) och så försöker du köra på det och inte förvänta dig någon känslomässig respons. Oavsett så har du ju "vunnit" bara genom att ha vågat öppna dig och berätta om vad ni ska göra. Det kommer säkert kännas riktigt skönt efteråt!

Det verkar vara olika från landsting till landsting. Ja, håller tummarna för att det ska gå bra, och det vore ju toppen om det blir över något ägg till frysen också så det blir lite enklare att göra fler försök. 

Hoppar gärna in här.

Oförklarligt barnlösa, påbörjade IVF innan sommaren med korta protokollet. Blev dock överstimulerad så blev totalfrys. Så besviken när man har ställt in sig på att få något tillbaka, men fick iaf 6 fina blastocyster till frysen.

Gjorde FET i ostimulerad cykel denna veckan och ruvar alltså just nu - så spännande! Vid återförandet utbrast embryologen "nämen titta, den har börjat kläckas också, SÅ FINT!" Känner mig hoppfull men samtidigt går man runt med en konstant oro som många av er beskriver. Inte kan det väl gå, det kommer inte bli något, varför skulle det funka på första försöket, osv...

Det som är allra jobbigast för mig är dock jobbet. Har en chef som beter sig riktigt illa och hon får mig att må så dåligt i allt det här. Hon fick mig att berätta när vi höll på med utredningen för då hade jag en rejäl dipp och blev sjukskriven för stress. I början var hon jättestöttande och ville veta allt (och jag berättade såklart, dum som jag var). Men nästan på dagen när jag började med sprutorna började hon bete sig annorlunda. Ifrågasatte mina leveranser, la mer uppgifter på mitt bord trots att vi kommit överens om ett par uppgifter jag skulle hålla mig till efter sjukskrivningen.

När jag blev överstimulerad och knappt kunde röra på mig för jag var så svullen ifrågasatte hon mina sjukdagar och tyckte jag skulle vara på kontoret för "det är bra om du syns, folk frågar efter dig". Jag blev helt knäckt, samtidigt som jag var fullpumpad med hormoner. Tog mod till mig och frågade om något har hänt, och berättade att hon får mig att må dåligt och varför. Då svarar hon - och jag citerar - "ja men jag vill ju trycka till och testa dig för att se vad du klarar av".

??? Om man vet att ens medarbetare går igenom något av det svåraste man kan gå igenom som människa, inte fan väljer man att pressa dom lite extra under en sådan period?? Känner mig helt nedbruten. Som om man inte går igenom tillräckligt redan...

Sorry för långt inlägg, ser det som någon typ av ventil att få skriva av mig. Någon som har varit i en liknande situation? Hur hanterar man en chef som beter sig såhär i samband med IVF? Känner ju att allt förtroende är borta och vill inte yttra ett ord till för henne om hur det går för oss.