• Anonym (Frustrerad mamma)

    När VILL barn sova i egna sängar?

    Min dotter är 9 år och vill aldrig sova i sin säng. Jämt i min. Oftast inga problem eftersom vi bor ensamma, inga syskon eller så. Ofta tycker jag såklart också, att det känns löjligt att vi ska sova i olika sängar.

    Problemet är när min pojkvän kommer, att då få bråka med henne i 5 timmar ungefär, för att få henne att gå och lägga sig i sin säng. Hon blir såklart också arg för att han kommer eftersom det gör så hon inte får sova hos mig. Har pratat med Henne såå många gånger att om det fortsätter såhär så får hon börja sova i sin säng jämt. Då säger hon att hon skall bättra sig. Händer aldrig.

    Vad skulle ni göra? Jag håller på att bli galen.

    Om vi låtsas som att jag inte hade någon pojkvän, hade ni tyckt att det var ett problem om era 9åringar sov hos er?

  • Svar på tråden När VILL barn sova i egna sängar?
  • Anonym (vilma)

    Hoppas att Zarch inte har några barn alltså! Många, många vuxna varken kan eller vill sova själva. Det är helt naturligt då vi är flockdjur. Men ett barn ska minsann skyfflas undan och dessutom pga en KILLE!!! Och JO, jag hade sagt samma om det handlat om en pappa.

  • Zarch
    Anonym (vilma) skrev 2019-08-20 13:07:55 följande:

    Jag har själv varit där!

    Föräldrar vars barn vanligen och självmant sover i sina egna rum och sängar överger såklart inte sina barn. Här talar vi om en mor som kastar ut sitt barn så fort killen kommer på besök. Dvs hon väljer honom över barnet och överger barnet som vill sova hos mamma.


    Fast det är ett tydligt tecken på att ens barn har fått fylla för ?stora skor? i brist på en kärleksrelation med det motsatta (eller samma dårå) könet. Säkert ett rätt vanligt fenomen bland vissa separerade föräldrar?!?

    Behöver inte vara så per automatik för att man samsover med sina barn men ens barn ska inte gå in och bli ens substitut till ?partner? kan jag tycka. Du hade mått betydligt bättre idag ifall din förälder hade haft tydligare direktiv från början.
  • Zarch
    Anonym (vilma) skrev 2019-08-20 13:19:57 följande:

    Hoppas att Zarch inte har några barn alltså! Många, många vuxna varken kan eller vill sova själva. Det är helt naturligt då vi är flockdjur. Men ett barn ska minsann skyfflas undan och dessutom pga en KILLE!!! Och JO, jag hade sagt samma om det handlat om en pappa.


    Jo jag har en liten vilde hemma plus en till på väg så mina kommande år kommer att ge mig väldigt många gråa hårstrån.

    Men att ha två stora barn som ska tävla om att vara mammas lilla och stora sked på heltid är något som jag inte vill ha, så nu får väl du och dina likasinnade plocka fram luktsaltet.
  • Anonym (vilma)
    Zarch skrev 2019-08-20 13:22:17 följande:

    Fast det är ett tydligt tecken på att ens barn har fått fylla för ?stora skor? i brist på en kärleksrelation med det motsatta (eller samma dårå) könet. Säkert ett rätt vanligt fenomen bland vissa separerade föräldrar?!?

    Behöver inte vara så per automatik för att man samsover med sina barn men ens barn ska inte gå in och bli ens substitut till ?partner? kan jag tycka. Du hade mått betydligt bättre idag ifall din förälder hade haft tydligare direktiv från början.


    Ett barn fått fylla för stora skor och detta genom att ha mage nog att propsa på att ens mamma tar hand om en? Wow.... hopas att du inte har några barn.

    Ja, detta är inte helt ovanligt bland separerade föräldrar. Stjärnfamilj är inte kärnfamilj. Men en vettig förälder kan sätta barnet främst även efter separation. Wow, ett barn som substitut till partner för att barnet sover hos föräldern och sätts först...bara wow. Och där bekräftade du dessutom att du skulle se din partner som viktigare och högre i rang än barnet. I barnets eget hem.

    Jag hade mått bättre idag om min pappa inte valt en kärring över mig. Jag ser detta fenomen hos många av mina vänner vars föräldrar valt en partner över sitt barn. Och du kan ju glömma att barnet och den nya får en bra relation om du överger barnet!
  • Anonym (vilma)
    Zarch skrev 2019-08-20 13:29:58 följande:

    Jo jag har en liten vilde hemma plus en till på väg så mina kommande år kommer att ge mig väldigt många gråa hårstrån.

    Men att ha två stora barn som ska tävla om att vara mammas lilla och stora sked på heltid är något som jag inte vill ha, så nu får väl du och dina likasinnade plocka fram luktsaltet.


    Gråa hårstrån var det också ja...stackars barn son tydligen är så jobbiga.... Och inte får de vara viktigast heller, nähä....

    En nioåring är inte stor och verkligen inte nästan vuxen som du skrev i ett annat inlägg! För att inte tala om den aspekten att vi är däggdjur och flockdjur.

    Du ser mönstret i tråden också va? De flesta håller inte med dig så du kanske skulle ta dig en funderare.
  • Zarch
    Anonym (vilma) skrev 2019-08-20 13:36:57 följande:

    Ett barn fått fylla för stora skor och detta genom att ha mage nog att propsa på att ens mamma tar hand om en? Wow.... hopas att du inte har några barn.

    Ja, detta är inte helt ovanligt bland separerade föräldrar. Stjärnfamilj är inte kärnfamilj. Men en vettig förälder kan sätta barnet främst även efter separation. Wow, ett barn som substitut till partner för att barnet sover hos föräldern och sätts först...bara wow. Och där bekräftade du dessutom att du skulle se din partner som viktigare och högre i rang än barnet. I barnets eget hem.

    Jag hade mått bättre idag om min pappa inte valt en kärring över mig. Jag ser detta fenomen hos många av mina vänner vars föräldrar valt en partner över sitt barn. Och du kan ju glömma att barnet och den nya får en bra relation om du överger barnet!


    Suck! Jag tar inte illa vid mig även fast jag borde göra det av det du skriver om hur hemskt det är att sådana som mig har barn för du verkar helt ha fladdrat iväg.

    Kan däremot också relatera till en uppväxt i en bonusfamilj med min pappa som gifte om sig med en fru som han var galet kär i. Nu fann väl jag det inget konstigt med att dom ville dela binge medans jag hade ett eget rum, var trygg i att den relation han hade/har med henne är en annan typ av kärleksrelation mot den han har/hade med mig som är hans dotter. Det kanske är där någonstans er relation blev lite skev? Att ramarna förälder och barn från början var lite pappas lilla fru? Jag tror att det där ouppklarade som du har med din far sträcker sig så mycket djupare än samsovning om man säger så.
  • Zarch
    Anonym (vilma) skrev 2019-08-20 13:40:50 följande:

    Gråa hårstrån var det också ja...stackars barn son tydligen är så jobbiga.... Och inte får de vara viktigast heller, nähä....

    En nioåring är inte stor och verkligen inte nästan vuxen som du skrev i ett annat inlägg! För att inte tala om den aspekten att vi är däggdjur och flockdjur.

    Du ser mönstret i tråden också va? De flesta håller inte med dig så du kanske skulle ta dig en funderare.


    Haha, jo det kan vara förbaskat tufft ibland men det ljuvliga övervinner allt. Dock lite varmt just nu med en liten snarkande ettåring liggandes på armen men jag överlever nog det med.

    Att ha ett helt forum emot mig bekommer mig inte det minsta kan jag tala om. Tror dock inte att alla här har sina nioåringar sovandes hos sig hela tiden och har dessutom inte skrivit att nioåringar är nästan vuxna. Vad får du allt ifrån?
  • Anonym (Mamma till fyra)

    Det har blivit fel redan från början. Den rätta vägen att gå är att lära barnen sova i egen säng innan en ny partner kommer in och "tvingar bort" barnet från förälderns säng.

    Min yngsta var 6 år när jag träffade min kille. Redan när vi blev seriösa med varandra tog jag upp det till diskussion med minstingen och valde att lägga fram det som så, att nu när han är en stor kille är det dags att sova i egen säng. Tog efter det flera månader innan barnen träffade min nya och ytterligare några månader innan han sov över så barnet kände sig aldrig bortvald som sovkompis för någon ny vuxen.

    Inte konstigt att din dotter går i taket över att din kille sover över. Detta påverkar med säkerhet även deras relation och hennes syn på honom och er relation negativt. I din sits skulle jag ta paus en tid från killens övernattningar och i lugn takt lära henne att sova i egen säng. Och inte låta henne sova med mig när killen inte övernattar.

  • jrockyracoon
    KlantSmurfen skrev 2019-08-20 11:05:07 följande:
    "Forskning visar att om man lämnar små barn ensamma kan stresshormonet kortisol öka i deras hjärnor."
    När de sover?

    "Barn behöver ha närhet till föräldrarna åtminstone under den första anknytningsfasen från 0 - 2 års ålder."
    Barn behöver närhet betydligt mer än bara till 2 års ålder men en ettåring kan sova i egen säng om den känner sig trygg.

    "Men offra inte din dotters trygghet för din pojkväns behov av dig."
    ligger det inget speciellt bakom så har dottern också ett behov av att lära sig att känna sig trygg i sin egna säng.
    jrockyracoon skrev 2019-08-20 08:55:30 följande: #45
    Zarch skrev 2019-08-20 08:09:30 följande:
    Du har säkert belägg för det här och givetvis kan jag hålla med dig om att de allra minsta behöver väldigt mycket närhet, det säger lite sig självt iof.

    Men sedan så tror jag faktiskt att inkonsekvens och ängsliga föräldrar skapar ängsliga barn. Vad sänder du som vuxen ut för signaler egentligen om du lite harigt får ditt barn att känna att dennes säng och egna rum är kanske lite farligt och läskigt trots allt. Du tror inte att sådant projiceras över på barn?
    Tack för att du inser det självklara - så små barn ska inte lämnas ensamma under så lång tid som en hel natt! Viktigt att vi slår fast det, så att inte någon får för sig något annat.

    Det är givetvis inte lika skadligt att t.ex. låta en 9-åring sova själv. Men alla barn är olika och har olika behov av fysisk kontakt och trygghet från föräldern.

    Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet. Samtidigt håller jag med om att en förälder som är ängslig i sin personlighet sannolikt kommer att överföra den ängsligheten till barnet. Man behöver dock inte vara ängslig för att man låter ett barn sova hos en.

    Anledningen till att man låter barnet sova hos en är knappast för att man tycker att rummet är läskigt och därmed för över denna känsla till barnet. Det är för att man ser barnets behov av närhet och vet att trygghet är en förutsättning för att barnet ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt.

    Det är absolut inget fel på  t.ex. fråga och uppmuntra 9-åringen att sova själv. Men om det visar sig att 9-åringen inte är mogen för det, ser jag inga nackdelar (för barnet) med att vänta ett tag till. Vi har inte barn under en särskilt lång tid i våra liv - ser man det i ett större perspektiv är det inte ett så stort offer att anpassa ens liv till barnens bästa under tiden de är små.

    Vad pojkvännen vill och inte vill i sammanhanget ser jag som helt arbiträrt. Barnets bästa ska man inte kompromissa bort för sex.
    "Det finns inga studier som visar att "curling" skulle vara negativt. Däremot finns det forskning som visar att curlade barn lyckas bättre och blir lyckligare än genomsnittet."
    länk?
    De studier jag har hört om tror jag inte har undersökt just cortisonhalten under sömnen i eget rum. 

    Jag har som sagt inte sett några studier som visar att barn tar skada av att sova i egen säng i samma rum som föräldrarna. Jag tror dock inte det är bra att de sover i eget rum vid 1 års ålder när föräldrarna inte är närvarande och kan tillfredsställa deras känslomässiga behov om de vaknar upp och är oroliga. Det är inte säkert att de skriker och då kan det förstås bli väldigt traumatiskt för barnet.

    Om den 9-åriga dottern känner sig mogen nog att ta steget att sova i eget rum, så har jag inga problem med att låta henne göra det. Däremot om dottern ännu inte är där, tycker jag att hennes behov av närhet går före pojkvännens önskemål.

    Angående länk om curling finns den danska studien finns här, för den som kan läsa på danska:
    pure.vive.dk/ws/files/1690775/301087_Kortl_gning_af_viden_om_opdragelse_Delnotat_1_3x.pdf

    Här finns en sammanfattning:
    hejlskov.se/aktuell-debatt/om-curlingforaldraskapets-resultat-och-konsekvenser/

     
  • jrockyracoon
    Zarch skrev 2019-08-20 10:46:19 följande:
    Jag håller med dig angående anknytningsteorin när det kommer till väldigt små barn och deras närhetsbehov men ska vi verkligen likställa den lilla 9 månaders babyn med 9 åringen? Hur långt upp i åldrarna ska vi fortsätta arbeta efter samma modell? När ska föräldrar börja utforma och utveckla sitt föräldraskap egentligen?

    Alla föräldrar vill ha trygga barn men vi kan ju inte uppnå det genom att gå runt med våra snart vuxna barn i en bärsele så att stå och stampa i samma fotspår går inte.
    För min egen del så ger jag fysisk trygghet till mina barn så länge de själva önskar. Nio år är ganska mycket, så däromkring är det iaf dags att börja undersöka förutsättningarna för att barnet kan sova själv. 

    Att tvinga ett barn att sova själv mot dess vilja och behov till förmån för en partner, ser jag inte som ett alternativ. Det är inte att sätta barnets bästa i fokus. Däremot om barnet själv går med på att pröva och man gör detta under ansvarsfulla former är det en annan sak. T.ex. om föräldrarna välkomnar barnet att sova hos dem vid mardrömmar eller vid otrygghet, och får barnet att tycka det är spännande att sova i sitt eget rum.

    Du tycks ha en grundinställning att det är föräldrarnas uppgift att bestämma vilka utvecklingssteg som barnet behöver ta. Det tror jag inte är en bra modell. Min åsikt är att barn har en inneboende individuell utvecklingskurva som de följer. De utvecklar sig själva i sin egen maximala takt så länge föräldrar erbjuder dem trygghet, kärlek och omsorg. Att försöka rycka ett barn från föräldrarnas säng innan det är moget för det riskerar att skada barnets känsla av trygghet och innebär en skenbar ytlig utveckling som i verkligheten är ett steg bakåt.
Svar på tråden När VILL barn sova i egna sängar?