Gravid och svartsjuk - nu har han fått nog

Medan du funderar på hur du ska göra, "rädda undan" sådant du är rädd om, deponera kopior på foton etc i bankfack/hos pålitlig kompis , så att de inte ryker i nästa utbrott han får. Sök bostad bäst du kan (kanske får du er gemensamma bostad i en hyrestvist men kan ni slippa en sådan är det bäst).

Att du har en sjuklig svartsjuka inser du ju själv men din sambos beteende är verkligen inget att hänga i julgranen. Att kalla sin sambo "psykfall" i parti och minut är knappast en normal relation. Kanske känner han sig instängd och trängd av situationen och osäker om han vill vara ihop med dig men det är ingen ursäkt. Kanske ville han provocera fram gräl för att få en ursäkt att dra, men det är knappast ett vuxet beteende, och absolut inte att slå sönder grejer och skrika grova elakheter.

Om du bestämmer dig för att lämna relationen tror jag tyvärr, om du är rädd för utåtagerande beteende från hans håll, att det är enklast att bara hålla med honom om din roll i det hela - "du har helt rätt, min svartsjuka gör det svårt för mig att fungera i en kärleksrelation idag, det är absolut bättre att jag jobbar på detta på egen hand". Alltså ta separationen som ett färdigt beslut som han tagit och som du inser är helt rätt.

Och TS, nu när du väljer att lämna (vilket du absolut bör göra, han är riktig skruvad), skriv INTE under på gemensam vårdnad! Vad jag utläser från din beskrivning av honom så kommer han utnyttja det och låta dig vara hemma med barnet i början, men sen vägra ta sitt ansvar och vara hemma sina föräldradagar, vilket då kommer göra att du förmodligen kommer behöva börja jobba innan barnet är ett år (beroende på hur många föräldradagar du kommer behöva ta ut). Sen kan ju jag tycka att det heller inte är lämpligt att han är hemma med barnet, om det nu skulle vara så att han faktiskt vill ta ut sina dagar, när ni inte bor ihop och han inte vet hur barnets rutiner ser ut. Du kommer att bli första anknytningsperson och att då lämna över barnet, på heltid, till en människa som barnet inte känner, är inte alls lämpligt. Förmodligen kommer ju han vilja att barnet flyttar hem till honom på heltid när han ska vara föräldraledig, vilket gör att du som primär anknytningsperson kommer att 'försvinna' ur barnets liv. Och vårdnaden har inget med umgänget att göra, vill han träffa sitt barn kan han få göra det ändå, men att du har ensam vårdnad kommer att skydda dig bättre. Visst, sen kommer han kunna stämma dig på det, men innan det är bestämt och beslutat, så har förmodligen de flesta av dagarna redan kunnat användas av dig. Kanske kan du till och med ljuga och säga att du är osäker på om det är han som är pappan, för att dra ut på processen lite mer...

OCH, dokumentera precis allt han gör! Bilder, samtal, precis allt ska du skriva ner och ta bilder på. Allt han gör mot dig, exakt allt! När har har haft utbrott och slagit sönder saker ska du ta bilder på det, försök spela in när han är elak mot dig osv. Det kan bli mycket användbart i en vårdnadstvist. 

Seriöst, tänk på ditt barn i magen! Tror du inte den lilla HÖR dina utbrott och tar till sig stressen du uttrycker?! Usch, blir ledsen för bebisens skull, du MÅSTE tygla dig!

Det är inte din pojkvän som ska vara din prioritet just nu utan bebisen, vet bara inte hur jag ska få dig att ändra fokus här! Tänk som så att det är din killes förlust om han förlorar dig för att han är otrogen. Inga raseriutbrott i världen kan ändra på om han spanar in andra tjejer eller någon stöter på honom, INGA raseriutbrott öht som du får på honom kommer ändra på det!

Och istället för att flippa ut och bara sjunka ännu längre ner i hans ögon så måste du vara den lugna, stabila flickvännen som tar jobbiga samtalsämnen med ro! Du kommer bara driva bort honom annars, vilket du redan verkar ha gjort, men förhoppningsvis är han villig att ge dig en ny chans eftersom ni väntar barn ihop...

Lycka till och kom ihåg att du måste tygla dig!

Vet hur svårt det är ska tilläggas, har själv haft liknande tendenser men jobbat mycket med mina tankar och reagerar inte så längre. Så det GÅR, ska du veta.

Hur går det TS? Håller tummarna för dig!

Måste även tillägga nu när jag läst alla dina uppdateringar att han har stora problem uppenbarligen och jag tycker du gör alldeles rätt om du lämnar. Snälla, stå fast vid det oavsett vilka påtryckningar han skulle kunna tänkas komma med, han är inget och ha.

Kram!

Tack alla, det är otroligt vilket stöd man kan få från en sån här tråd!

Jag vet inte riktigt vad som händer. Han säger att han vill att vi ska vara ihop och är snällare och kan ge mig en puss/kram och så men han tycker fortfarande att allt är mitt fel och vill fortfarande straffa mig lite för det genom att vara kall, avvisande, irriterad, höja rösten osv.

Nu är han bortrest med jobbet och jag och mitt barn har haft världens mest harmoniska härliga dag & kväll. Att inte ha honom runt mig ger mig energi, hemskt men sant.

Samtidigt - han är fantastisk med mitt barn och han är ju snäll emellanåt också vilket gör det här så svårt.

Jag känner att jag börjar klandra mig själv mer, skäms lite för att jag berättat för en vän om saker han sagt, känner att jag vill kompensera genom att vara ?perfekt? för att han ska vara glad och inte bli arg.

Jag vet just nu inte om det är mig eller honom det är fel på ärligt talat, eller båda. Men jag hoppas psykologen kan hjälpa mig att reda lite i det här så jag har allt klart för mig inför förlossning.

Även om du har problem med svartsjuka så gör han fortfarande fel!

Att han är snäll ibland väger inte upp att han tycker allt är ditt fel, kallar sig elaka saker, får stora utbrott, bidrar att till att du dom är gravid får panikångest, att han straffar sig och tror att han kan lära dig hur du borde bete dig genom det.

Klart han är lite extra snäll nu så du ska ändra dig och inte lämna. Han har dock knappast förändrats egentligen, det tror jag du egentligen vet! Klart han vill få dig att tro att hans beteende är ditt fel. Det är det inte!

Du skriver själv att du han suger energi. Du skriver att du anstränger dig för att han inte ska bli arg. Det är inte sunt. De positiva sidor han har kan inte väga upp för de negativa han uppvisar.

Du uppvisar, i alla fall i tråden, en insikt i att din svartsjuka inte är bra och du vill göra något åt detta. Av det du berättar så visar han ingen liknande insikt i att hans beteende är destruktivt.

Du förtjänar inte detta!

Inget av det här är ditt frl! Och du ska inte skämmas för att du har pratat om dte hät med en vän. Du behöver prata med någon om det här.
Bra också att du går till psykologen.
Även om du är svartsjuk så har han ingen rätt att behandla dig som han gör. han hjälper dig ju inte att bli av med din svartsjuka på det här sättet.
Snarare tvärtom.
Du skriver att du fick energi när han var bortrest. Det tycker jag talar sitt tydliga språk.
Du borde lämna honom. För din egen och för barnens skull. Du ska orka ta hand om dem också.

Kram och lycka till! Och berätta gärna hur det går.  

Läs den här raden som du skrev igen: "Samtidigt - han är fantastisk med mitt barn och han är ju snäll emellanåt vilket gör det här så svårt"

"han är ju snäll emellanåt"

Vad är han resten av tiden? Ska inte den tiden räknas? Ska du stå ut med honom för att han "är ju snäll emellanåt"? Och helt ärligt, hur tror du att det blir sen när barnet är fött? Tror du att han kommer att göra en helomvändning och plötsligt börja respektera dig? Inte skrika på dig? Inte kasta saker? Och kanske vara snäll hela tiden? 

Nej! Han kommer inte förändras!! HAN är sjuk. HAN är vrickad som går bananas på en gravid kvinna. HAN ska inte leva ihop med någon som han behandlar på det sättet. 

Idag känner jag mig stark! Tack snälla ni som ger mig power! 24 h utan honom och det är som att jag får tillbaka mig själv, inser att jag klarar mig och att jag inte behöver honom. På något sätt känner han nog av det för plötsligt är han som omvänd och skickar gulliga mess osv.

Jag känner starkt förakt mot honom nu - vad han än gör så kan han inte ändra på det faktum att han behandlade mig så illa att han drev mig till en ångestattack där jag låg på golvet och inte kunde andas. Det spelar som ni säger ingen roll hur ?jobbig? och hemsk jag själv varit, jag hade kunnat göra något mycket värre men tycker ÄNDÅ inte att man behandlar en gravid kvinna så. En gravid kvinna som bär ens barn dessutom.

Rent praktiskt vet jag inte riktigt hur det här ska lösa sig med vårdnad, samarbete, boende men just nu känner jag mig i kontroll ändå, jag vet att jag inte vill ha honom.

Han har gått med på att gå i gemensam familjerådgivning vilket jag tror är bra för framtida samarbete - men när jag bokade en tid kan han inte pga ?dejt med en kollega då?. Jag blir frustrerad att han inte kan ta sitt ansvar och prioritera det här men ger mig inte och bokar om en tid.

Sååå härligt att läsa!! Och kom ihåg den där positiva känslan du har nu, när du börjar tvivla. Tänk på hur bra du mår utan honom! Fokusera på det. Det kommer att vara en tuff period framöver, men du fixar det!! 

Jättebra! Kom nu ihåg den här känslan när du börjar tveka.
Försök ignorera hans "gulliga" sms.
Och ge dig inte förrän ni sitter där på parterapin. Den behöver ni även om du lämnar honom.

Kram och lycka till!