Vi änglamammor som vill bli gravida efter abort, MA & MF

Hej alla fina <3 jag är gravid nu och är orolig över infektioner.. vad är det för infektioner ni har drabbats av? Är det vanliga urinvägsinfektioner? Eller handlar det om andra.

All styrka och kärlek till er.

Hej alla fina <3 jag är gravid nu och är orolig över infektioner.. vad är det för infektioner ni har drabbats av? Är det vanliga urinvägsinfektioner? Eller handlar det om andra.

All styrka och kärlek till er.

Hej! Hur går det för er? Jag blev blödningsfri i några dgr och va genast igång med försök igen till bebis! Men nu har jag till å från lite blodiga flytningar så nu har jag ist lite panik att vi börjat för tidigt och att jag riskerar infektion, gah! Ngn som vet hur snabbt det kommer isf? Jag har inte ont någonstans. Tkr det är så jobbigt att man inte riktigt vet vart i cykeln man är. Kan ju lika gärna haft ÄL utan att veta om. Brukar ju alltid känna den men allt kanske blivit annorlunda efter aborten. Känner oxå att känslorna komma ifatt än och känns så otroligt otroligt tungt att man åter är där igen och håller på å försöker. Jag lägger lixom all min kraft och mina tankar på bebis! Kan inte tänka på annat!

Ja jag försöker också tänka att då länge jag inte blöder mer än lite rosa och inte har ont så är det ingen fara. Nu har jag varit helt fri i 3 dgr (woho). Men man är väldigt lyhörd på kroppen. Analyserar minsta lilla grej. Va fantastiskt att du förmodligen haft ÄL. Då får vi se om din mens kommer om ca 2 veckor (Eller kanske man får räkna med oregelbunden cykel nu till en början). Hoppas min kropp också är på g. Har lite känsla men inget märkbart, tog ÄL test igår och den var nästan lika starkt men tolkar det som att det är grav hormoner fortf. Har inte tagit gravtest mest av snålhet. Ja asså detta att man bara tänker på det. Till o med börjat äta lite kött (är vegetarian) allt för bebis! :D

Vi trodde att vi var i vecka 20 men vi blev flyttade till vecka 17 på ultraljudet. Så halva tiden hade nästan gått. Jag har inte tagit något graviditetstest efteråt, borde man det?

Samma här! Jag tänkte att trots detta ska vi hinna bli gravida i år igen. Men nu efter att dom hittade rester typ 1 1/2 månad senare så känns allt hopplöst. Nu väntar jag bara på att något mer ska hända så våra drömmar skjuts ännu längre bort. För allt känns så långt bort, vi var så nära kändes de som ;(

Ja okej då förstår jag :)

Verkligen, och sen när man ändå var inställd på att bebisen skulle komma en visst tid och det inte blir så känns det som man vill börja om direkt så det inte blir så lång väntan mellan. Alla säger ju att man måste acceptera det som hänt och inse att det inte kommer bli som man tänkt sig och så är det ju men det gör så himla ont att behöva acceptera någon man aldrig ville/vill ska hända.

Jag skäms över min stress och sorg för att jag bara är 21 år och detta skulle bli vårat första barn. Jag borde inte vara stressad för jag har hela livet framför mig. Men de känns som att min framtid är förstörd för att jag alltid kommer ha med mig detta och att jag kommer vara så orolig och rädd för eventuella framtida graviditeter. All glädje och lycka man ska känna under en graviditet känns bortblåst.

Hur gammal är du?

Ja verkligen, det känns som att alla går ut med att dom är gravida just nu när man själv mår som sämst.

Det har du rätt i, tack <3

Verkligen! Men det positiva i allt detta är ju att vården förhoppningsvis kommer ta vår oro på allvar efter det vi gått igenom och att vi kommer bli erbjudna tidigare och fler kontroller.

Hur länge sedan var det ni var tvugna att avbryta? Har du börjat jobba?

Nu ställer jag lite känsliga frågor och du får välja själv om du vill svara. Blev ni erbjuden obduktion och har ni isåfall fått svar på det? Valde ni minneslund eller något annat? Vi valde anonym minneslund men ska få ett brev hem när askan är spridd vilket vi forfarande väntar på.. gjorde avbrytandet 26/8. Jag vill ju såklart inte att mitt barn ska vara på en kyrkogård, jag vill ha bebisen kvar i min mage och att allt skulle bli som jag föreställt mig men jag måste ju inse att det inte blir så. Trots detta så längtar jag ändå på något sätt tills vi får dedär brevet så vi kan åka dit.. tända massa ljus och gråta.. varför blev det såhär..

Jag känner precis som er, så himla skönt att denna tråd finns så man inte känner sig ensammast i världen. Nästa vecka skulle jag gått halva tiden, känner mig extra ledsen idag. Min dotter fyller år och det blir så påtagligt när man tidigare gick och tänkte att när vi ska fira henne så har halva tiden gått och man längtade. Nu vill jag inte att ngn högtid el firning av ngt slag ska komma för jag hela tiden associerar det med hur jag tänkte på det innan, gravid och ovetandes. Julen klarar jag absolut inte av att tänka på. Har två nära i familjen som ska få samma månad som jag var beräknad. Vill inte ens träffa dom! Känns hemskt och självklart är man glad för deras skull men känns så otroligt tungt att det är samma månad! Min ÄL verkar inte alls va på G. Kändes som den var på gång för några dgr sen och fick lite hopp men nu känner jag ingenting! Ingen tendens alls :(. Varje kväll ligger jag och tänker på ngn slags drömscenario att jag är gravid till jul. (Självklart kommer jag inte va det när det tog 1,5 år sist att få plus), men antar det är ngn slags överlevnadsinstinkt. För att inte gå ner sig helt! Förlåt för deppigt meddelande! Hoppas morgondagen känns ljusare!

Okej, ja det håller jag med om! Jättekonstigt faktiskt men de tycker jag du gör rätt i! Jag gick som sagt nästan 1 1/2 månad med rester utan att jag visste om det tills jag började blöda klumpar. Kändes så jobbigt när man trodde att allt var över och att mensen skulle närma sig och sä kom detta. Så försök få en tid bokad om du vill så dom kan göra ett vaginalt ul eller något för att se.

Det var och är jättesvårt för mig att inse att det kommer bli lättare med tiden för så känns det verkligen inte men nu när jag tänker tillbaka till dagarna och veckorna just efter (imorgon är det 2 månader sedan) så mår jag faktiskt bättre nu även fast det är långt ifrån bra. Jag kan prata om det bättre utan att börja panikgråta och tror att jag har börjat acceptera allt som hänt. Men såklart faller man tillbaka ibland. Vilket man får göra.

Jag förstår, man minns inte så mycket av vad dom sa vissa stunder. Vi valde obduktion. Tycker att ordet låter otäckt och vill helst inte föreställa mig hur det går till för de känns bara obehagligt och hemskt men det är ju för vårat och våra framtida barns bästa. Vi har fått dom första svaren på proverna och det är att det inte var några kromosonfel och sen kunde läkaren lova att det med 200% säkerhet bara var slumpen. Det känns skönt men samtidigt gör det så himla ont varför det var just vi och just nu dendär hemska slumpen slog till.. fy.. Vi väntar fortfarande på svar från det sista. Något avancerat prov på nervsystemet om jag inte minns helt fel. Tyvärr så vet dom inte när dom svaren kommer vilket känns jobbigt men läkaren ska ringa och meddela då och sedan ska vi få en tid bokad för att prata om resultaten vilket känns skönt.

Jag håller med dig om minneslunden, det känns som att det kommer vara jobbigt den dagen men säkert skönt och fint samtidigt.

Ja precis, ryggmärgsbråck. Jag hade knappt hört talas om det innan men nu kan jag typ allt om det känns det som.. man googlar ju ihjäl sig ibland :( jag år folsyra innan men såklart så är man inte perfekt så jag missade ju nån dag här och där och började inte äta förens jag visste att jag var gravid vilket jag skuldlägger mig mycket för men när jag fått höra alla provresultat från obduktion kommer det nog kännas bättre.

Precis ju äter jag folsyra på recept och är stenhård med det. Har även köpt omega 3 från apoteket för jag läste att det skulle vara bra. Okej vad skönt att få det direkt. Då gör vi ju det vi kan för att förebygga så inget liknande ska hända igen. Äter du något mer?

Det blev ett ännu längre svar från mig, ursäkta!