En fråga till er otrogna

Pol Pot vet jag inte så mycket om, men Himmler verkar inte som att han var någon sadist, utan han såg det som att han gjorde något "nödvändigt ont". Jag har för mig att han drog någon liknelse till en skadedjursutrotare som inte njöt av vad han gjorde, för det vore omoraliskt, utan han gjorde det för att andra skulle slippa och det var nödvändigt.

Vilket gör honom ännu värre än en sadist egentligen...men en helt annan grej. 

Att ens jämföra otrogna som njuter av att bedra sin partner med Heinrich Himmler är förövrigt lite väl smaklöst. Om det ena är en etta på ondhetsskalan är det andra 97.

Trevligt... Vilket svinigt och själviskt sätt du ser det på. Lycka till i ditt liv.

Jag gör det för att relationen överhuvudtaget ska överleva.

Jag är av samma åsikt som 'Nja'. Det som beskrivs är ju snarare win-win. Hade min livspartner även velat introducera t.ex. BDSM (som absolut inte är min grej) i vår sexuella gemenskap, i ett övrigt perfekt förhållande och välgott sexliv, så hade jag accepterat att han hade det med någon annan, så länge det inte allvarligt inkräktade på vårt förhållande. Det hade varit värt priset för att rädda och få behålla vårt trygga livspartnersskap. ... Med vänlig hälsning, Pentra

Är det inte bättre stt avsluta relationen istället ?

Mmmm låter som ett jättebra förhållande och sexliv.

 Vilken bild ni målar upp, riktigt starka livskamrater. Har ni ens förhållanden? Känns som att det finns många tryffelsvin i denna skog... Med vänliga hälsningar, Co

Den här tråden vänder sig till er som är otrogna om och om och om igen, med olika partners eller en fast älskare/älskarinna, fast att ni lever i ett lyckligt förhållande, utan att få ett uns dåligt samvete.

Personligen så vet jag att om jag hade varit min partner otrogen så hade det ätit upp mig inifrån!

Många säger "sex är bara sex", men hur klarar ni av att ta emot vänlighet, ömhet och kärlek från er partner när ni vet att ni sviker dom på detta sätt?

Det här är inte menat som någon "hetstråd", jag vill bara veta hur ni tänker...hur rättfärdigar ni er otrohet? Tycker ni inte att ni skrattar er partner i ansiktet?

"Jag älskar min partner jättemycket men..." har jag läst många svarat. Men vadå? Tycker ni inte att det är omoraliskt?

Har försökt pratat med några jag känner, som gjort just så, om det här men har känslan av att jag kanske får ett rakare svar på nätet:)