Han är som ett missbruk för mig

Det är så skönt att prata med någon som förstår hur det kan vara.

Visst är det så, jag är nästan besatt av bilden jag byggt upp av honom. Den goa, charmiga och roliga killen som jag egentligen inte alls tror att han är egentligen. Vill inte skriva ut för mycket öppet men såpass många som reagerat på hur han beter sig så är han verkligen inte det som han utger sig att vara i början.

Kan också sitta och dagdrömma om honom, att han skriver något, frågar saker och bryr sig om mig såsom det var innan. Numera när jag pratar med honom är det mer som han vill kolla läget om jag fortfarande är intresserad för att sedan inte höra av sig alls. Ibland gör han det men det skall ta dagar för han är så upptagen. Men av vad? Han sitter liksom hemma ensam i sitt hus när han inte är på jobbet.

Att prata med honom gör mig dessutom enormt stressad, för att jag inte vet om han låter mig vara glad (då blir jag nästan manisk) eller om jag skall vara ledsen.

Ett tag funkade det bättre att inte tänka på honom, inte på flera månader och det var när en fd nära vän till honom berättade om hur illa han behandlat henne. Denna person är en klok och förnuftig kvinna och jag tog verkligen till mig av det hon sa. Tills nu, när jag inte träffat honom och börjar måla på min fantasibild igen...som egentligen inte finns.

Du har så rätt i att sann lycka kommer inifrån och jag kan bli så arg så jag hatar honom för att han förstörde mig så. Samtidigt så tillät och tillåter jag ju honom att göra det. Och han vet om det...vilket gör det ännu svårare

För att göra lång historia kort.

För 2 år sedan så träffade jag en kille. Varningsklockorna började ringa vara jag såg honom på bild innan det men när han då stod där kände jag att jag ju inte kunde bedöma någon utefter en bild utan faktiskt lära känna honom och se.

Han blev väldigt intresserad av mig, och det var han som drog igång allt genom att skriva på Messenger hela tiden, ville köra mig hit och dit och ha en 24/7 kontakt. I början tyckte jag mest han var lite rar men störde mig lite på hans arroganta sätt och hans utåt sett grymt stora självförtroende och höga tankar om sig själv. Jag försökte backa lite men han försökte ändå höra av sig via Messenger hela tiden.

Till sist drogs jag motvilligt in i en kontakt via Messenger 24/7 där vi pratade om allt. Sågs ibland också osv. Vi pratade om allting i smått och stort och jag kände att jag började få känslor för honom. Och att något snart skulle hända mellan oss. Men jag var inte redo för det alls... utan valde att backa lite. Sa att vi inte skulle höras på ett litet tag. Jag behövde tänka.

Hans svar på det hela var först att vara ledsen, sedan dryg förmodligen för att han kände sig avisad.

Sedan drog väl det jobbiga igång, jag ville prata med honom. Försökte förklara att jag vara velat ha lite tid att tänka osv. Han besvarade det med att först nästan håna mig för att vara kär i honom och menade på att han aldrig haft känslor för mig. Jag undrade hur han tänkte eftersom det ju varit han som drog igång allt, genom att inte ge sig utan skriva hela tiden. Det där gulliga fina med honom var nu borta. Allt han sa gick nästan ut på att antingen ignorera mig när vi sågs eller svara drygt på Messenger.

Efter det försökte vi ett kort tag vara vänner men det blev för krångligt när han hela tiden skulle trycka på med att han aldrig känt något osv. För jag är 100 procent säker på att han faktiskt var väldigt ledsen där när jag valde att backa.

Där någonstans började mitt ?missbruk?, han fick mig att må så himla bra när vi pratade. Han såg mig och upphöjde mig på alla sätt och vis... jag saknade den kicken och jag saknade honom.

Idag pratar vi sällan men jag märker hur hjärtat slår i 190 när vi gör det. Hur jag tänker på honom konstant, vad han gör hur han mår och hur vi skulle kunna prata igen. Hur jag hela tiden backar i mina egna principer och gör avkall på mig själv för att få något positivt från honom. Det är som att jag hela tiden söker den där kicken att må så bra såsom jag gjorde när vi pratade mycket.

Men det har gått nästan ett år sedan, och samma känslor finns kvar. Vissa perioder kan jag släppa honom ganska mycket men faller alltid tillbaka. Jag känner ett behov av att vara sådär viktig för honom igen, vara den han hörde av sig till hela tiden, bli så bekräftad igen.

Känner att jag nästan tappat mig själv, kolar hur ofta han är på Messenger, funderar på var han är och immuna träffat nån ny osv osv.

Så fort han skriver något är det som att kroppen blir helt galen efter denna kick... och jag inser ju att det är ganska sjukt. Att han blivit som ett missbruk, att min kropp hela tiden söker/vill ha den där fixen bara han kan ge. Och på något sätt lyckas jag inte bryta det. Jag har förlorat vänner pga jag ältat för mycket kring honom på den tiden strax efter ?brytningen?. Jag hatar mig själv för vad jag gör, hur jag tänker och hur jag känner. Men ändå söker jag den där kicken bara han kan ge mig och det känns helt sjukt.

Har någon varit i en liknande situation eller bara har nåt tips att ge?

Jag inser ju att detta kan liknas vid ett missbruk, att jag behöver kicken från honom, den där känslan han kan ge som är som ett rusmedel för mig... och jag kan inte leva så.

Tack, vilket fint svar och jätteskönt att prata med någon som varit i samma sits.

Jag vet ju i mitt fall att denna kille inte är schysst dessutom. En funtad människa slutar inte bara höra av sig, sitter och är dryg när någon är ledsen och behandlar människor som han är. Även hört av andra att han är sån att han flirtar mycket och verkligen gör allt dygnet runt för tjejen, men när han inte lyckas få till det så är hon inte vatten värd. Han blir elak, slutar att hälsa på henne osv. Nu tänkte jag för första gången inte älta honom mer bara försöka att inse att han inte är den där snälla goa jag träffade på. Hört så mycket om honom och få har något gott att säga om honom, det enda jag hör är att han är elak, pratar skit, mobbar andra, verkar vara en extremt ensam typ osv. Och om någon som kan vara så extremt charmig som han var mot mig är en ensam person så borde ju varningsklockorna ringa. Hade han varit så på riktigt och inte bara spelar så hade han haft många vänner.

Känner så igen mig i det du skriver, skriver han nåt snällt så är hela dagen fantastisk men gör han det inte så är den totalt raserad. Jag jobbar skift och har ett lugnt jobb så det är svårt att riktigt fokusera på jobbet för att inte tänka tyvärr.

Ska försöka sätta stopp för det när tankarna börjar gå in på honom, men det är jättesvårt och minsta från honom får mig att falla 10 steg tillbaka.

Samtidigt inser jag ju att han inte kan få styra mitt mående på det sättet, det är inte han som skall bestämma hur jag skall må. Han borde bara hamna på platsen som obetydlig parantes.

Men det är svårt, kicken jag får av honom är hur han höjde upp mig så totalt. Han frågade alltid hur jag mådde, var nyfiken på vem jag var och ?såg? mig 24/7. För något som är ganska utsvulten på sånt blev det väldigt härlig och jag som alltid haft dålig självkänsla blev jag lyft flera meter. Sedan slängde han mig som en bortkastad leksak.

Men det är det där just jag känner gör så ont, jag saknar hans frågor, saknar att alltid ha ett medelande från honom, att han undrar hur just jag har det och hur jag tänker.

Och allt annat blir liksom oviktigt, jag gör ändå det jag skal. Är med mina barn, träffar vänner, går till jobbet osv osv men över allt det ligger något grått... det konstiga är att när jag väl träffar honom så kunde man ju tro att fixen satt där. Men det gör den inte, jag tittar på honom och tänker att han är en ganska tragisk prick. Men på avstånd växer han istället till den där goa rara som jag minns våran tid. Jätteskumt

 

Samma mönster som med narcissister

"Jag inser ju att detta kan liknas vid ett missbruk, att jag behöver kicken från honom, den där känslan han kan ge som är som ett rusmedel för mig"

Du vill ha kicken från idealiserings fasen, har han narcissistiska drag är det inte du som blir idealiserad, det är fantasibilden han skapat av dig för att smeka sitt ego.

Artificial outelligence

Samma mönster som med narcissister

"Jag inser ju att detta kan liknas vid ett missbruk, att jag behöver kicken från honom, den där känslan han kan ge som är som ett rusmedel för mig"

Du vill ha kicken från idealiserings fasen, har han narcissistiska drag är det inte du som blir idealiserad, det är fantasibilden han skapat av dig för att smeka sitt ego.

Hjälper att höra att man inte är ensam och att fler går eller har gått igenom samma. Jag gjorde x antal inlägg här när det var som tuffast.

Du måste få ut honom ur ditt liv då han fortfarande kontaktar dig. Som du säger så är det uppenbart att han gör det bara för att hålla dig kvar men på avstånd. Jag vet att tanken tar emot och ger panik men du måste verkligen blockera honom. Du kommer aldrig att komma över honom annars. Du missar ingenting, det vet du. Antingen blockerar du honom rakt av eller skriver en förklaring men med tanke på hur du beskrivit honom skulle jag inte vara förvånad om du får ett hånfullt svar.

Lär dig av detta. Det finns mycket jag ångrar att jag gjorde och inte gjorde. Jag lät exet behandla mig på ett sätt jag faktiskt inte mådde bra av. Men jag vågade inte säga ifrån. Rädd för att göra fel och att han skulle dra, rädd för att bli en "psych bitch", rädd för att han skulle säga emot eller skratta åt mig. Jag mådde inte riktigt bra när han kom in i mitt liv och det första tre månaderna så "räddade" han mig. Vi hade så roligt ihop och han var ju så snygg!! Att en så snygg kille kunde vara intresserad av mig fattade jag inte. Men när hösten kom skolan började och vännerna var tillbaka så växlade han mellan att vara varm och kall mot mig. Det drev mig till vansinne. Hade kunnat göra allt för en kärleksfull gest från honom.

Efter hela denna resa har jag verkligen jobbat med mig själv, många youtube klipp och tedtalks om självutveckling och relationsråd. Nu ser jag på min tid med honom som något jag vill ha och annat som jag inte vill ha i en relation. Det som var bra med honom vill jag självklart hitta/få från någon annan men jag är mer medveten om varningsklockorna nu. Dem började ringa tidigt med honom men jag ville inte lyssna. Jag vet mitt egna värde idag.

Ta kontrollen nu över ditt liv. Sätt stopp för hur du tillåter honom behandla dig och blockera honom. Det är dags att stå upp för dig själv.

Där tror jag du sammanfattade allt väldigt bra. Förser är precis det jag söker. Kicken dvs känslan av hur bekräftad jag kände mig av honom. Och då var jag inte ens intresserad av honom i början.

Tyckte han verkade sliskig, överdrivet smörig. Verkade snudd på besatt om han hade fel (för det kunde han ju inte ha). Jag vet heller inte hur jag drogs med i det, jag svarade från en början kort och artigt medan han skrev konstant och hela tiden och jag tyckte han var jobbig. Sen vände det. Och jag vet inte hur.

När jag valde att bryta/backa lite försvann han helt med motiveringen att ?han behövde backa så jag inte skulle bli kär i honom för det ville han inte?. Men av det han skrev innanhav backade kan jag vara se att han var väldigt intresserad. Var den som tog initiativ jämt och tog alltid kontakt. Allt var så märkligt... jag ville ha honom som vän men det enda han gjorde var att trycka ner, slutade hälsa om vi sågs ute eller på tillställningar. När jag frågade varför var svaret att han inte alls undvek mig utan hade hjärnspöken. Och jag kände mig såklart jätteskyldig

[....]Men det är svårt, kicken jag får av honom är hur han höjde upp mig så totalt. Han frågade alltid hur jag mådde, var nyfiken på vem jag var och ?såg? mig 24/7. För något som är ganska utsvulten på sånt blev det väldigt härlig och jag som alltid haft dålig självkänsla blev jag lyft flera meter.[....]

Innan du backade, när ni hördes hela tiden, var ni alltså typ tillsammans då? Har ni haft sex etc? För det låter helt osunt att vara så här besatt av en person som du bara smsar med...