Eemmeelliiee11 skrev 2020-04-09 11:00:08 följande:
Nej, det är min nödvändigtvis så att det är ts som felar, men ts kan bara ändra på sig själv. Man kan inte ändra någon annan. Vill han uppnå romantik igen och ta ansvar för familjen och situationen så är det bästa och det enda han kan göra att jobba på sig själv, eller att splittra familjen.
Du skriver att attraktionen dalar för att det blir konpisskap, jag ser det tvärt om. Det blir kompisskap för att attraktionen dalar.
Så länge det inte är en destruktiv relation utan en fungerande familj där barnen känner trygghet så anser jag att han bör hålla ihop familjen Några år till för barnens skull. Det är inte rättvist att barnen ska behöva lida för att pappan känner ett behov av romantik, som pappa/förälder är det viktigare att se till att barnen har en trygg uppväxt.
Så tills dess att barnen är vuxna så är det bästa och enda han kan göra att jobba på sin attraktion.
Jag håller med dig om att ?det blir kompisskap för att attraktionen dalar?. En romantisk, passionerad, långvarig relation är inget man får gratis, utan kräver hårt jobb! Från båda sidor. En relation är något man behöver vårda. Det kommer inte vara passionerat eller romantiskt jämt. Man kommer inte vara på topp jämt. Förälskelse kan man längta efter men det är bara ett kemiskt rus i hjärnan som varar i max runt ett år. Dvs inget som är värt att ge upp en relation för- om det inte är så att man inte trivs i relationen och vill ha den med någon annan. En djupare kärleksrelation kan dock göra att man får känna de där förälskelse- känslorna då och då, likväl som passion och djup kärlek.
När någon blir lat och inte anstränger sig går det sakta utför. Det är ett nästan konstant arbete. Felet många gör är att sluta ?dejta?, sluta anstränga sig för varandra och sluta uppvakta. Man kan själv välja att se på någon med vänliga ögon eller kritiska ögon. Man behöver fortsätta välja den andre och relationen, jämt. Fortsätta fundera på vad man vill göra med den andre härnäst. Fortsätta fundera på vad man kan göra för att förbättra relationen. När man får barn så är det väll naturligt att det stagnerar lite men det är viktigt att ta tid till varann ändå. Och då utan underliggande krav på att sex är en motprestation. Att bara se det som att få spendera tid i hop och njuta av det. Sex kan vänta. Missförstå mig rätt, det ÄR viktigt för en relation, men det är så många andra saker som är viktigare.
Med det sagt, så tror inte jag på konceptet att stanna ihop för barnens skull. Har man kämpat och försökt, i flera år, men ändå inte är lyckliga ihop, då är det bättre att lämna, just FÖR för barnens skull. Mina föräldrar har varit ihop mer eller mindre för vår skull. Och visst, det har varit mysigt med en kärnfamilj men det är också något som har skavt. Något osynligt som man känner, men inte vetat om, som ligger och gnager. Sen, nu när jag och min bror precis nästan blivit vuxna, så ska dem skiljas. Och helt plötsligt känns det som att vi levt en lögn. Helt plötsligt ser jag min ena förälder med helt andra ögon, och känner nästan avsky. Jag ser vår familjekonstellation, speciellt mina föräldrars relation, utifrån, och vill nästan spy och förstår inte hur jag inte sätt hur saker varit förns nu. Hur jag kunnat vara så lycklig över vår familj. Kanske var jag för liten och för naiv innan. Men nej, jag anser att barn mår bättre av att se sina föräldrar lyckliga i hälsosamma relationer än att se dem i dåliga, destruktiva relationer. Hur jobbigt skiljsmässor än är. Barn gör inte som vuxna säger, utan som vuxna gör, och behöver goda förebilder när det gäller kärleksrelationer. De behöver lära sig hur en hälsosam relation ser ut, för att själv kunna ha hälsosamma relationer. Mina föräldrars relation har påverkat mig på ett negativt sätt och sätter en omedveten förebild för mina relationer. Man påverkas av sin miljö.
