Hur gör andra par när de bråkar?

Jag förstår att du blir frustrerad. Det som skulle kunna hjälpa är kanske att i stunden försöka hitta en lösning på problemet. Typ konstatera att han inte gjort mat och så inte tjafsa så mycket kring det hela just då utan bara försöka få mat på bordet och ungarna i säng. Jag blir ofta stressad i sådana situationer som du beskriver och därför blir jag arg.

Ni behöver nog hitta ert sätt att kunna reda ut saker och kunna lyssna på varandra.

Hos oss bli ibland min sambo arg och tycker jag går i försvar, vilket jag gör ibland. Jag blir nog väldigt praktisk i det läget och bara försöker lösa problemet i stunden. Han brukar ändå uppskatta när jag försöker förstå honom och låta honom avreagera sig och mest hålla med och förstå hans frustration. Sen kan det ändå upprepa sig för vi kommer kanske inte till rätta med det grundläggande problemet, typ att vi båda är ganska slarviga imellanåt. Jag har slutat se allting som att det bara är jag som orsakar problemet men i stunden måste jag lyssna på vad sambon blir arg över. Han tycker jag förnekar hans känslor annars och det är han ju snabb att påtala " jag måste ha rätt att uttycka min frustration" kan han säga. Jag och min sambo pratar mycket och när jag blir frustrerad och jätte arg för att jag tycker att han lägger sig i saker, försöker styra eller konteollera så tycker jag ändå han lyssnar på det också. Vi kan också säga till varandra att det inte var meningen att göra den andre arg, frustrerad, ledsen etc. Min sambo har ett visst kontrollbehov och tycker att saker går ut över honom hela tiden och tar ibland ansvar för saker som han inte måste ta ansvar för men har svårt att förstå det. Vi kan ju prata om saken och förstå varandra men i perioder har det tärt på oss båda på olika sätt att vi är dem vi är. Jag har tagit hjälp av lycka.se. Jag och min sambo har alltid haft en vilja till att ändå ta oss igenom jobbiga perioder.

Nej det kanske inte är en situation som andra reagerar på. Vi har dock problem, rätt ofta, med att just det barnet som tränade igår blir överhungrig och blir på oerhört dåligt humör. Så vi brukar vara snabba med mat efter träning. 

Och nej, det var inte så det var en gemensam aktivitet som de gjorde tillsammans, det var nog mer att pappan spelade tv-spel och de andra sitter med annan skärm, bara att de sitter i samma rum.

Jag skrek ju inte eller så, jag tyckte jag var tydlig med vad jag tyckte. Men det är ju det jag inte får göra, enligt honom, då blir ju han sur för att jag ens har reagerat. 

Varför stämmer ni inte av innan om tider och kvällsplaner?

Våra kvällar ser alltid likadana ut i stort (utifrån aktiviteter osv) så därför fanns det inget att stämma av, det borde bara ha flutit på som vanligt. Men var ju det jag blev irriterad av att det inte gjorde. 

Jag vet inte. Jag blir det bara. Hur gör man för att inte kroppen ska reagera med frustration och irritation som bara kliar i hela kroppen?

Problemet var ju löst när jag kom hem en halvtimma senare, då precis var maten klar och allt åt. Så jag behövde inte lösa något. Men irritationen som jag byggt upp ensam i bilen över detta fanns kvar eftersom jag inte fick prata om det ordentligt. Utan det blir att jag slänger ur mig någon kommentar om det på den nivå jag vågar - eftersom det känns som att jag går på ett minfält när jag säger något (typ "jag förstår inte hur du bara kan sätta dig och spela tv-spel istället för att laga middag när klockan är si och så") och då går han totalt i försvar och bara tycker jag gör en stor grej av det. 

Problemet hos oss är att jag är väldigt planerad och strukturerad och sällan gör slarvfel (dvs missar sällan saker eller har sönder saker osv bara av rent slarv och nonchalans). Medan han rätt ofta bara är lite lat eller slarvig och inte tänker sig för och därför går saker sönder, han missar saker osv). Och då blir han jättesur om jag påpekar det. Jag får alltså inte känna de känslor jag känner och det är det som skapar en stor frustration hos mig. Men det kanske är jag som har fel där, att det är fel hos mig att jag känner känslorna och inte bara har överseende med hans tabbar? För ja, det är klart att det inte är stora saker som går fel, två dagar senare är de ju helt betydelselösa. 

Tycker du att han har rätt att uttrycka sin frustration?