Hur gör andra par när de bråkar?

Typ såhär bråkar vi (men inte om just detta):

På telefon:

-Hej, jag är hemma snart. Har barnen ätit eller?

-Oj, nej vi spelar tv-spel. Jag tänkte att vi väntar på dig

-Jasså, men då kommer ju barnen i säng rätt sent?

-ehm, ja det blir kanske lite senare än vanligt. Jag har städat hela dagen och skulle bara sätta mig och pusta ut lite, jag tänkte väl inte på att klockan var så mycket. Nåja, det är väl inte hela världen att de lägger sig en timme senare någon gång ibland

-Jag håller inte med, men vi kan prata om det sen. Vi ses om en stund.

Senare på kvällen:

-du, angående tidigare. För mig känns det jätteviktigt att barnen har rutiner och får den sömn de behöver. Jag är nog lite överdriven med detta och du har säkert rätt i att en timme hit eller dit ibland inte spelar någon roll, men av någon anledning så känner jag väldigt starkt inför det här. Jag ser att du verkligen fått mycket gjort här idag och förstår att du behövde en stunds återhämtning när du var klar, men jag blev ändå irriterad när jag kom hem och barnen inte var redo för sängen. Är det jätteknäppt?

-nej inte alls, jag vet ju att det här är viktigt för dig. Ibland glömmer jag det eftersom jag inte är likadan själv. Så länge barnen får den sömn de behöver i genomsnitt och inte klagar över att de är hungriga så tycker jag inte att det gör något om vi äter och lägger oss lite senare ibland. Men jag vet att vi är väldigt olika där och jag är ledsen att jag gjorde dig irriterad.

-Tack. Det handlar också lite om att jag vill ha lugn och ro på kvällen. Att barnen ska gå och lägga sig så att vi får tid för för oss själva och för varandra.

- Ja, det kan jag förstå. Samtidigt så kan jag själv känna ett behov av en halvtimmes lugn och ro även om det inte är kväll. Det var därför jag satte mig och spelade.

-okej. Vi kanske kan diskutera det här mer framöver och komma fram till någon lösning som känns bra för oss båda?

-ja, jag ska fundera över detta och återkommer.

-tack!

Jag förstår att du blir irriterad! Han borde lära sig att rodda hushållet, så svårt är det inte.

Att han blir sur när du säger till honom är inte alls okej, han får lära sig ta kritik. Gå och prata med någon, det gjorde jag och min sambo och det har hjälpt oss supermycket just gällande bråk.

Jag förstår att du blir irriterad! Han borde lära sig att rodda hushållet, så svårt är det inte.

Att han blir sur när du säger till honom är inte alls okej, han får lära sig ta kritik. Gå och prata med någon, det gjorde jag och min sambo och det har hjälpt oss supermycket just gällande bråk.

Jag känner igen diskussionen ifrån min relation. Jag tycker att det är mänskligt att reagera med irritation ibland (även för skitsaker, det är ok att vara trött eller i obalans) men min man blir skitsur på mig om jag visar frustration gentemot honom. Och så är han sur LÄNGE. (Vilket jag tycker är värre, då har man ju haft många många chanser att bete sig som en vuxen och ta sig samman, det handlar inte om ETT svagt tillfälle...) Och hans surande tar då helt fokus ifrån den ursprungliga diskussionen.

För oss har det blivit lite bättre men vi har fått mötas på mitten, verkligen. Jag har fått acceptera att jag behöver lära mig att bita ihop 9ggr av tider, för oftast går det ju över efter en liten stund - och han har fått köpa att den tionde gången måste jag få fräsa till för att inte känna mig helt kvävd.

Vi har pratat mycket om det här och kan se kopplingar till våra uppväxter - hans mamma dompterade hela familjen med sina raseriutbrott medan min straffade mig med att sura och vara kall i dagar varje gång hon tyckte att jag var fel - och de erfarenheterna har påverkat mig och min man mycket i hur vi vill hantera konflikter.

Så egentligen förstår vi ju varandra men jag känner att jag fortfarande behöver påminna honom rätt ofta om hur mycket jag jobbar för att inte visa frustration och att han måste möta mig halvvägs genom att släppa det de gånger jag faktiskt blir sur. Men det bygger ju på att vi i grunden är överens om att det är mänskligt att bli arg INBLAND och likaså mänskligt att tjura ett tag IBLAND - men inte hela tiden.

Vi skriker och slår på varandra. Kastar saker i väggarna.

Sedan knullar vi.

Hej!

Orkar inte läsa alla andras kommentarer, men vill bara säga... Jag känner igen precis det du beskriver, men i mitt fall handlar det om att det är jag som inte kanske alltid har satt igång med maten. Det kan handla om att jag inte orkat, jag har börjat med något annat istället för middagen, eller att man helt enkelt blivit van att väntar man på att den andra hälften snart kommer hem och sätter igång med middagen, så vänjer man sig att det kommer att ske och då kan man ibland slippa laga mat, när man känner sig oengagerad. Kan tillägga att jag har en diagnos som gör att jag har lite svårare att bryta när jag fastnat i något och därför har min man ibland förståelse för att jag inte börjat med maten.

Jag är en snart 50 årig mamma till två tonåriga söner med ADHD. Min "man" (vi har aldrig gift oss, men left som om vi vore det hela vårt samboliv i 25 år) och jag har bråkat sedan start, så vi har god erfarenhet av att gräla.

Jag tror att det är viktigt att man har samma värderingar i allt, bland annat att man är enade om att man ska kämpa sig genom alla svårigheter tillsammans oavsett vad det handlar om. Vi har bråkat om allting genom åren. Innan barnen minns jag inte längre vad grälen handlade om, men då fanns det säkert dagar då man bara kände sig missförstådd och därför stod och skrek på varandra i onödan. Jag tror dock att det var mycket färre bråk innan vi skaffade barnen än det varit genom åren med barn.

Nuförtiden är det mycket det där att jag inte orkar ta tag i saker alltid... Han kommer hem och förväntar sig att jag som varit hemma hela eller halva dagen i alla fall ska ha börjat med maten. Ibland sitter jag och söker jobb vid datorn eller bara gör något annat meningslöst. Han känner att han inte orkar ta tag i saker efter att han jobbat hel dag, eller som nu när han kommer från renoveringsarbetet i groventrén och har skruvat i flera timmar, men jag har inte börjat med tacon. Jag måste då säga att jag lovar att jag ska sätta igång för att bråket inte ska sätta igång. Självklart förstår jag hans frustration över att han ofta måste ta tag i saker, men ibland orkar jag bara inte och måste samla krafter.

Som Lennie i Big Brother uttryckte det för ett tag sedan om att man har inte alltid samma energinivåer och det är väl inget att gräla om. Ena dagen tar man tag i det och nästa orkar man inte. Men det kan lätt bli så att om den ena parten blir van att den andra kommer och tar ansvar så löser det sig. Då ska du inte vara den som alltid gör det han skiter i. Då vänjer han sig att du är hans "mamma".

Däremot tror jag att det är viktigt att ni pratar om just det där att om du inte är hemma före klockan x, så hoppas du att han sätter igång med middagen. Om han inte har gjort det, så ska han ändå veta att du inte kommer att vara den som kommer hem och tar tag i allt, för det blir som jag sagt, man vänjer sig att den andra tar tag i allt.

Efter många gräl om arbetsfördelningen med min man, så förklarade jag för honom att det är så här jag funkar och att jag tyvärr tror att det är så många andra också fungerar. Han har kollegor med "fruar" som gör ungefär på samma vis. Efter att jag har klargjort att han ska inte alltid vara den som reser sig och tar tag i t ex disken efter middagen, så har han ibland suttit kvar vid bordet och då har jag hunnit resa mig och börja med det.

Jag tror helt enkelt att man inte alltid är på samma våglängd i förhållandet. Det är ju omöjligt även om man left ihop i ett helt liv. Var tydliga med varandra. Våga säga ifrån. Acceptera att man inte alltid orkar, när den andra orkar och istället för att starta ett bråk, när du kommer hem, säger du "Nu är jag jättetrött...jag orkar inte ställa mig och laga mat nu, men om du sätter igång kanske jag kan hjälpa dig på slutet". Det är onödigt att starta bråk, när båda är trötta, då tappar bara båda mer energi. Sen kan man ju som sagt vara överens om när middagen bör sättas igång med helst. Fast det är inte alltid vi med diagnos lyckas passa tiden. Kan tilläggas att ibland har man diagnos utan att man vet om det.

Lycka till alla ni som kämpar med ert förhållande. "Äktenskap" (även samboskap) går alltid upp och ner... Inget förhållande kan vara rosenrött jämn. Utan olycka kan inte lycka kännas, så man ska njuta när man känner glädje och energi och bara genomleva motgångarna.

Peace, love and understanding.