Hur gör andra par när de bråkar?

Typ såhär bråkar vi (men inte om just detta):

På telefon:

-Hej, jag är hemma snart. Har barnen ätit eller?

-Oj, nej vi spelar tv-spel. Jag tänkte att vi väntar på dig

-Jasså, men då kommer ju barnen i säng rätt sent?

-ehm, ja det blir kanske lite senare än vanligt. Jag har städat hela dagen och skulle bara sätta mig och pusta ut lite, jag tänkte väl inte på att klockan var så mycket. Nåja, det är väl inte hela världen att de lägger sig en timme senare någon gång ibland

-Jag håller inte med, men vi kan prata om det sen. Vi ses om en stund.

Senare på kvällen:

-du, angående tidigare. För mig känns det jätteviktigt att barnen har rutiner och får den sömn de behöver. Jag är nog lite överdriven med detta och du har säkert rätt i att en timme hit eller dit ibland inte spelar någon roll, men av någon anledning så känner jag väldigt starkt inför det här. Jag ser att du verkligen fått mycket gjort här idag och förstår att du behövde en stunds återhämtning när du var klar, men jag blev ändå irriterad när jag kom hem och barnen inte var redo för sängen. Är det jätteknäppt?

-nej inte alls, jag vet ju att det här är viktigt för dig. Ibland glömmer jag det eftersom jag inte är likadan själv. Så länge barnen får den sömn de behöver i genomsnitt och inte klagar över att de är hungriga så tycker jag inte att det gör något om vi äter och lägger oss lite senare ibland. Men jag vet att vi är väldigt olika där och jag är ledsen att jag gjorde dig irriterad.

-Tack. Det handlar också lite om att jag vill ha lugn och ro på kvällen. Att barnen ska gå och lägga sig så att vi får tid för för oss själva och för varandra.

- Ja, det kan jag förstå. Samtidigt så kan jag själv känna ett behov av en halvtimmes lugn och ro även om det inte är kväll. Det var därför jag satte mig och spelade.

-okej. Vi kanske kan diskutera det här mer framöver och komma fram till någon lösning som känns bra för oss båda?

-ja, jag ska fundera över detta och återkommer.

-tack!

På allvar? 

Har ni djupa diskussioner om sex också där en av er återkommer efter viss fundering?

Hur bråkar andra par?

Jag är gift med en man sedan många år som det är otroligt svårt att bråka med. Jag är en ganska temperamentsfull person med mycket känslor inombords, glad som ledsen och dessa syns nästan alltid på utsidan. Jag kan bli snabbt arg eller irriterad men det går snabbt över. (under min uppväxt kunde jag och min pappa skrika åt varandra massor, vi var hetsiga båda två och sen gick det snabbt över) Min man är en mer tystlåten person med känslorna kvar på insidan. Däremot blir han också lätt irriterad om något tjorvar, barnen eller skruvarna eller missar bussen eller vad det nu är och fräser åt sånt eller skriker på barnen om det går tillräckligt långt.

Vi bråkar dock i princip aldrig verbalt. Inte för att vi inte tycker olika utan för att det bara inte funkar. Jag kan bli jättesur för något han gör eller inte gör. Men om jag då visar det, säger något eller visar med kroppsspråk osv så blir han så himla sur på att jag blir sur. Dvs allting handlar då om att jag blir sur (vilket jag enligt honom aldrig har rätt att bli) så hela diskussionen går liksom i baklås.

Så jag vet liksom inte vad man får bli sur över, när och hur man får visa att man blir sur på något som partner gör eller inte gör och hur det då ageras ut? Handlar bråk alltid bara om att en tycker någon gjort något fel och den andra tycker inte att hen gjort fel så att diskussionen liksom bara handlar om själva surandet?

Jag vet verkligen inte hur andra gör!

 

Tar ett konkret exempel. Igår hade jag gjort massor med ärenden och varit borta hela den tidiga kvällen. Ringer hem typ halv åtta och bara utgår från att familjen ätit mat för en stund sedan efter ena barnets träning (vi äter kanske 17.30-18 om  ingen tränar, direkt efter träning och dusch om någon tränat, typ sitter ner senast kl 19). Visar sig att ingen ätit, maten är inte ens påsatt och de sitter och spelar tv-spel. Han säger ungefär ?jag trodde vi skulle vänta på dig?. I mitt huvud är det fullständigt orimligt att ens tänka tanken på att vänta på mig med att göra klart maten när ett barn har varit och tränat (=behöver äta), det snart är läggdags för samma barn och klockan är mycket. Så jag blir sur. Vilket jag visar tydligt när jag kommer hem med att säga ungefär att jag inte förstår hur det de ens kan komma på iden att vänta på mig när klockan är så mycket osv. Han tycker då att han hade städat hela huset så han behövde koppla av lite och därför spelade tv-spel. Vilket jag ju inte har några problem med i sig, om klockan bara inte varit kl 20 innan maten stod på bordet. Dvs det normala hade ju varit att fixa maten snabbt, äta och sen kunde alla slappa som de ville.

Men han blir skitsur över att jag är sur och tar upp detta. Och allt handlar om att jag är sur, han tycker inte han gjort något fel utan det är bara jag som gör en höna av en fjäder. Medan jag tycker det är så himla slappt att bara sätta sig och spela tv-spel och helt strunta i tiden och maten.

Den kvardröjande känslan hos mig blir bara att jag gjort fel och att jag inte heller får något utlopp för känslorna för jag förväntas bara bita ihop om dem.

 

Hur gör andra??!!

Så mycket jag känner igen mig. Min man surar också och kan absolut inte prata känslor när det är något som ör lite jobbigt. Det är ju oftast inget man direkt märket de första pren. Han reagerar med att blu sur och vägrar fortsätta prata om vad det nu gör honom sur så det hår inte att lösa. Han vill gärna som person lyfta fram att han är så trevlig omtyckt och en fantastisk chef. Själv tycker jag att det är lite konstigt att behöva prata så om sig själv. Han är trevlig och bra men har också en mycket stor brist att prata känslor och förstå att andra kan bli sårade. Sista veckan har det blossat upp ordentligt igen så jag frågade honom om det är så att han inte mår bra om det kan vara så att han har en depression. Bl a så behövde vår son ga en medicin som vi fick utskrivet. Den behövdes hämtad ut på eftermiddagen så att sonen kunde börja direkt. Jag är riskgrupp för Corona så jag har inte varit i affärer på flera veckor men skriver listor till manen att handla känns inte så svårt. Mannen börjar skriks att det är sp jobbigt för han får göra allt och han kör till alla träningar mm. Just träningarna älskar mannen att vara på så det är därför han kör. Jag gör istället allt hemma utan att klaga. Så just i det jär fallet fick hag åka till

Apoteket så sonen fick sin medicin och jag har fått åka och handla i veckan alla ggr också så han inte blir överansträngd.Om några beslut inte går via honom så blir han sur alltså inga viktiga saker. Han tycker allt är jättejobbigt och vill inte att de äldre barnen kommer förbi för det ör jättejobbigt. Jag har vid flera tillfällen försökt att vi ska gå i parterapi det vill han inte. Jag tror han ör rädd att höra att en del saker han gör inte är det rätta givetvis glr jag också fel saker men det är så svårt att prata med en som inte kan prata känslor.

Det är flera saker i din text som signalerar narcissism, tex att det är viktigt för honom vad andra tycker om honom. Och med egen erfarenhet kan jag säga att det inte går att gräla med en narcissist, de har ju alltid rätt i allt. Varför skulle de ändra sig när allting är någon annans fel?

Hur bråkar andra par?

Jag är gift med en man sedan många år som det är otroligt svårt att bråka med. Jag är en ganska temperamentsfull person med mycket känslor inombords, glad som ledsen och dessa syns nästan alltid på utsidan. Jag kan bli snabbt arg eller irriterad men det går snabbt över. (under min uppväxt kunde jag och min pappa skrika åt varandra massor, vi var hetsiga båda två och sen gick det snabbt över) Min man är en mer tystlåten person med känslorna kvar på insidan. Däremot blir han också lätt irriterad om något tjorvar, barnen eller skruvarna eller missar bussen eller vad det nu är och fräser åt sånt eller skriker på barnen om det går tillräckligt långt.

Vi bråkar dock i princip aldrig verbalt. Inte för att vi inte tycker olika utan för att det bara inte funkar. Jag kan bli jättesur för något han gör eller inte gör. Men om jag då visar det, säger något eller visar med kroppsspråk osv så blir han så himla sur på att jag blir sur. Dvs allting handlar då om att jag blir sur (vilket jag enligt honom aldrig har rätt att bli) så hela diskussionen går liksom i baklås.

Så jag vet liksom inte vad man får bli sur över, när och hur man får visa att man blir sur på något som partner gör eller inte gör och hur det då ageras ut? Handlar bråk alltid bara om att en tycker någon gjort något fel och den andra tycker inte att hen gjort fel så att diskussionen liksom bara handlar om själva surandet?

Jag vet verkligen inte hur andra gör!

 

Tar ett konkret exempel. Igår hade jag gjort massor med ärenden och varit borta hela den tidiga kvällen. Ringer hem typ halv åtta och bara utgår från att familjen ätit mat för en stund sedan efter ena barnets träning (vi äter kanske 17.30-18 om  ingen tränar, direkt efter träning och dusch om någon tränat, typ sitter ner senast kl 19). Visar sig att ingen ätit, maten är inte ens påsatt och de sitter och spelar tv-spel. Han säger ungefär ?jag trodde vi skulle vänta på dig?. I mitt huvud är det fullständigt orimligt att ens tänka tanken på att vänta på mig med att göra klart maten när ett barn har varit och tränat (=behöver äta), det snart är läggdags för samma barn och klockan är mycket. Så jag blir sur. Vilket jag visar tydligt när jag kommer hem med att säga ungefär att jag inte förstår hur det de ens kan komma på iden att vänta på mig när klockan är så mycket osv. Han tycker då att han hade städat hela huset så han behövde koppla av lite och därför spelade tv-spel. Vilket jag ju inte har några problem med i sig, om klockan bara inte varit kl 20 innan maten stod på bordet. Dvs det normala hade ju varit att fixa maten snabbt, äta och sen kunde alla slappa som de ville.

Men han blir skitsur över att jag är sur och tar upp detta. Och allt handlar om att jag är sur, han tycker inte han gjort något fel utan det är bara jag som gör en höna av en fjäder. Medan jag tycker det är så himla slappt att bara sätta sig och spela tv-spel och helt strunta i tiden och maten.

Den kvardröjande känslan hos mig blir bara att jag gjort fel och att jag inte heller får något utlopp för känslorna för jag förväntas bara bita ihop om dem.

 

Hur gör andra??!!

Jag har en man som överhuvudtaget inte tål kritik. Säger man till honom vad man tycker om att han inte gjort något han sagt att han ska göra och man säger ett par såna grejer på en dag tjurar han resten av dagen och känner sig förtryckt av mig. Han tar ansvar för matlagningen, men när det passar honom, vilket innebär att han startar upp först på kvällen när han börjar bli hungrig och tar 2-3 timmar på sig att bli klar. Vid det laget är jag, gravid och illamående, halvdöd av hunger. Har sagt till honom flera gånger men han skulle aldrig få för sig att fråga, ?vilken tid vill du äta idag?? Detta måste förändras när bebisen är här, jag vet sedan förutom ju outhärdligt det är att amma trött och hungrig..

Problemet är att du lägger dig i hans föräldraskap. Han är en vuxen människa och gör det på sitt sätt. Du har ingen rätt att bli sur för att han inte gör så som du skulle ha gjort. Utgår ifrån att era barn är stora nog att klara sig någon timme utan mat, klarar av att säga när de håller på och svälter ihjäl och även stora nog att stappla iväg till kylskåpet och ta nåt att äta själv om de inte står ut längre.

Problemet är att HAN inte kan sköta sitt föräldraskap. Han är en vuxen människa och borde se barnens nästa först. Hon har absolut rätt att påpeka detta om han fallerar i en så simpel uppgift. Oavsett hur stora barnen är behövs det en vuxen som guidar, och det ska inte vara på hennes axlar att rodda.

Men om det inte fungerar för dig att han lagat maten så är det väl bättre att du lagar maten? Det är ju jättekonstigt att du som vuxen är halvdöd av hunger för att du väntar på att han ska laga mat åt dig. 

Typ såhär bråkar vi (men inte om just detta):

På telefon:

-Hej, jag är hemma snart. Har barnen ätit eller?

-Oj, nej vi spelar tv-spel. Jag tänkte att vi väntar på dig

-Jasså, men då kommer ju barnen i säng rätt sent?

-ehm, ja det blir kanske lite senare än vanligt. Jag har städat hela dagen och skulle bara sätta mig och pusta ut lite, jag tänkte väl inte på att klockan var så mycket. Nåja, det är väl inte hela världen att de lägger sig en timme senare någon gång ibland

-Jag håller inte med, men vi kan prata om det sen. Vi ses om en stund.

Senare på kvällen:

-du, angående tidigare. För mig känns det jätteviktigt att barnen har rutiner och får den sömn de behöver. Jag är nog lite överdriven med detta och du har säkert rätt i att en timme hit eller dit ibland inte spelar någon roll, men av någon anledning så känner jag väldigt starkt inför det här. Jag ser att du verkligen fått mycket gjort här idag och förstår att du behövde en stunds återhämtning när du var klar, men jag blev ändå irriterad när jag kom hem och barnen inte var redo för sängen. Är det jätteknäppt?

-nej inte alls, jag vet ju att det här är viktigt för dig. Ibland glömmer jag det eftersom jag inte är likadan själv. Så länge barnen får den sömn de behöver i genomsnitt och inte klagar över att de är hungriga så tycker jag inte att det gör något om vi äter och lägger oss lite senare ibland. Men jag vet att vi är väldigt olika där och jag är ledsen att jag gjorde dig irriterad.

-Tack. Det handlar också lite om att jag vill ha lugn och ro på kvällen. Att barnen ska gå och lägga sig så att vi får tid för för oss själva och för varandra.

- Ja, det kan jag förstå. Samtidigt så kan jag själv känna ett behov av en halvtimmes lugn och ro även om det inte är kväll. Det var därför jag satte mig och spelade.

-okej. Vi kanske kan diskutera det här mer framöver och komma fram till någon lösning som känns bra för oss båda?

-ja, jag ska fundera över detta och återkommer.

-tack!