Hur gör andra par när de bråkar?

Problemet var ju löst när jag kom hem en halvtimma senare, då precis var maten klar och allt åt. Så jag behövde inte lösa något. Men irritationen som jag byggt upp ensam i bilen över detta fanns kvar eftersom jag inte fick prata om det ordentligt. Utan det blir att jag slänger ur mig någon kommentar om det på den nivå jag vågar - eftersom det känns som att jag går på ett minfält när jag säger något (typ "jag förstår inte hur du bara kan sätta dig och spela tv-spel istället för att laga middag när klockan är si och så") och då går han totalt i försvar och bara tycker jag gör en stor grej av det. 

Problemet hos oss är att jag är väldigt planerad och strukturerad och sällan gör slarvfel (dvs missar sällan saker eller har sönder saker osv bara av rent slarv och nonchalans). Medan han rätt ofta bara är lite lat eller slarvig och inte tänker sig för och därför går saker sönder, han missar saker osv). Och då blir han jättesur om jag påpekar det. Jag får alltså inte känna de känslor jag känner och det är det som skapar en stor frustration hos mig. Men det kanske är jag som har fel där, att det är fel hos mig att jag känner känslorna och inte bara har överseende med hans tabbar? För ja, det är klart att det inte är stora saker som går fel, två dagar senare är de ju helt betydelselösa. 

Tycker du att han har rätt att uttrycka sin frustration?

Ja absolut! Som sagt, vi äter normalt sett vid 17.30-18 om det inte är aktiviteter och är ett barn på träning så äter vi så fort det barnet är hemma och har duschat och är redo. Då står maten på bordet och väntar. 

Vi bråkar inte. Är vi oense eller det har dykt upp något missförstånd så reder vi ut det i normal samtalston. Vuxna människor behöver inte surna till eller fräsa ifrån eller höja rösten mot varann.

Blir jag sur så är det för att jag blir sur på riktigt, och då är det inget som ?går över? efter ett tag med mindre än att man får en förklaring eller saker förändras. Folk som vräker ur sig en massa skit och sen slätar över det med ?men det menade jag ju inte, det var ju bara något jag sa när jag var arg? förstår jag mig inte på. Uppenbarligen hade du det i dig eftersom du sa det...? Varför säga sånt man inte menar?

Men folk är ju olika. Är glad att ha funnit en man med ett temperament som passar mitt och som inte vräker ur sig elakheter eller blir arg utan anledning.

Jo på sätt och vis men det var ju bara för att jag spontant ringde om en annan sak och han insåg att han borde laga mat som han satte fart, hade jag inte råkat ringa hade det sannolikt dröjt en bra stund till innan han började. 

Det är mitt problem, att jag ofta för en inre dialog med människor jag blir sur på. I många fall kan det ju vara typ en person i trafiken, någon bekant eller någon annan som jag inte träffar och alltså aldrig kommer säga detta till. Men just till honom sitter ju irritationen kvar när vi ses en stund senare. 

Och ja jag förstår ju i sig att han går i försvar. Han säger aldrig "jag gjorde fel, förlåt" eller "jag missade detta, korkat av mig" utan går direkt över till att bli sur på mig för att jag är sur. Så det känns som anledningen till att konflikten triggas. Skulle han bara säga "sorry, blev fel, dumt" så tror jag att jag snabbare bara skulle släppa sakfrågan. Nu dagen efter är ju sakfrågan glömd men irritationen över irritationen finns kvar eftersom jag just har känslan att inte bli lyssnad på och inte få känna som jag känner. 

Och jag känner mig just nu rätt irriterad på honom för mycket mindre grejor, jag vet det. Det är ju en klassiker man läser om i tidningarna att par har för mycket hemmatid med varandra nu i Coronatider och att man då får mer konflikter.

Så hur vill du att han ska reagera när du blir sur och anklagar honom för att ha gjort fel? Vad är det för reaktion du är ute efter?

Hade jag fått höra att jag gjort något fel hade jag gått i försvarsställning direkt oavsett vad jag gjort. Jag har svårt att erkänna att jag gjort fel om någon påpekar det på ett hårt sätt. Däremot kan jag definitivt ta på mig att jag gjort något fel om vi kan skratta bort det tillsammans eller om jag själv tar upp det. Men just att bli anklagad är väldigt känsligt för mig. Det kanske är så för din man också.

Hade jag varit ihop med ett oansvarigt barn som hellre leker framför datorn än fixar mat till barnen, ja då hade jag nog surnat till.

Men samtidigt får väl ungarna ha lite mål i mun och säga ifrån att de är hungriga? Givetvis väntade han inte medvetet på TS utan fastnade i leken och kunde/orkade inte slita sig. Hade han på allvar brytt sig hade han ju kunnat skicka ett sms med en enkel fråga och oavsett påbörjat maten så att den var färdig absolut senast när TS kom hem.

Så ja, i fallet här hade jag nog hållit alla hemmavarande ansvariga och fixat något lätt åt mig själv bara eftersom TS rimligen kunde utgått från att de redan käkat. Ett bråk hade jag inte startat, för vad hade det lett till? Hade förklarat vad han gjorde för fel och förväntat mig bättring till nästa gång.