Bo hemma som vuxen

Bodde hemma länge efter jag tog studenten.

Men det berodde på många olika saker, psykiskt ohälsa, yngre syskon och en sjuk förälder. I flera olija länder är dwr inte konstigt att man bor hemma med familjen och äldre släktingar.

Vet flera som bodde hemma efter studenten då de pluggade vidare efter gymnasiet, jobbade för att få inkomst innan de flyttade. Samt så beror det på hur lätt det är att få lägenhet.

Det blir svårare att hitta hyresrätt och bostadspriserna ökar, då är det inte konstigt att fler människor sitter fast hemma. 

Jag har passerat femtio och jag liksom de flesta jag kände flyttade hemifrån inom ett par år efter gymnasiet, till egen bostad eller flyttade ihop med pojk-/flickvän. 

Bland mina äldre släktingar var det annorlunda. De bodde kvar om det inte fanns någon direkt anledning att flytta. (Arbete långt hemifrån, familjebildning som krävde mer utrymme etc - och om den som gifte sig skulle ta över en gård flyttade nya frun - vanligen -  hem till honom, svärföräldrar och ev hemmaboende systrar). Det var inte särskilt ovanligt att vara "hemmason" eller "hemmadotter" och bo kvar hela livet om man inte bildade egen familj eller behövde flytta för försörjningen. Kommer på rak arm på fyra fall i närområdet där två eller fler ogifta syskon delade hushåll hela sitt liv, har fortfarande kvar en äldre släkting som gjorde så. Inte bara att man kanske inte flyttade, det förekom också att man hade flyttat för att arbeta men flyttade tillbaka t ex för att man själv pga ohälsa inte kunde fortsätta jobba med det man gjort eller för att äldre föräldrar behövde hjälp. Det kanske förekommer en och annan idag som gör så men bland generationerna födda fram på trettiotalet var det direkt vanligt. Min mamma hade en syster som gjorde så, en faster och flera kusiner och nästkusiner. En annan av mina mostrar (tjugotalist) flyttade hem med barn något halvår i trettioårsåldern medan hennes man höll på att bygga nytt hus på annan ort. Min egen mamma (fyrtiotalist) och pappa separerade tidigt och mamma flyttade hem till föräldrarna (och systern) under föräldraledigheten och tillbringade alla ledigheter där, liksom jag. Sådant har förmodligen påverkat min syn på saken - jag tycker inte det är så konstigt med flergenerationshushåll. Skall dock sägas att dessa vuxna hemmaboende barn inte satt och blev uppassade av mor och far, de drog sin del av lasset, med hemarbete, yrkesarbete och inkomster efter förmåga. 

Om våra barn hittar studier där vi bor och vill stanna hemma till uppåt trettioårsåldern får jag väl ta ställning till det då. 

Jag tror att många som reagerar mot det nu dels ser framför sig förvuxna tonåringar som inte tar en vuxenroll i det gemensamma hemmet, dels har större krav på både fysiskt utrymme och att få köra sitt eget race.

Hyresmarknaden är helt klart annorlunda nu än för ett eller ett par decennier sedan. Hyresvärdarna har blivit mycket hårdare med vem som får ta över ett kontrakt. Det går inte längre att ha studentkollektiv där den som står på kontraktet lämnar över det till någon annan när hen flyttar ut. Du kan inte heller ringa runt till hyresvärdar och få en lägenhet för att du verkar vara en rekorderlig person och råkar ringa just när de fått något ledigt; du måste stå i kö. Och om du skriver kontrakt på en halvbra lägenhet ryker alla dina köpoäng och du är lika långt ifrån drömlägenheten som du var när du först ställde dig i kön.

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år, och det är ingenting jag rekommenderar. Det har gjort att jag har behövt arbeta en massa under mina studier. Under masterutbildningen jobbade jag dessutom heltid. Fruktansvärt kämpigt! Jag har därför rekommenderat barnen att stanna hemma så länge som möjligt. Då slipper de ta studielån. Förhoppningsvis möjliggör ett hus en känsla av ett privatliv.

Jag skämmer gärna bort mina barn så länge de tar hand om sig själva och sin omgivning genom att leva ett liv som genomsyras av god hälsa och utbildning.

Bodde hemma tills jag studerat klart på högskolan och fått ett jobb. Då var jag 25 år. Var väldigt omogen och ville inte alls flytta hemifrån tidigt. Dessutom bodde jag mycket hellre hemma i "fina" villsförorten" än i en förort. Mitt första "jobb" var en praktikplats i ett annat europeiskt land. Fick ett riktigt jobb efter examen och mina föräldrar fixade lägenhet med förstahandskontrakt i bra område. Det var skönt att ha betalt tillbaka studielånet innan jag fyllt 40.

Hade flera kurskamrater som bodde hemma hela studietiden.

Jag "flyttade" till studentrum på annan ort som föräldrarna betalade första året. Detta eftersom min bror utbildade sig i den stan vi växte upp.

Hade jag inte träffat en kille hade jag lungt flyttat hem och pluggat ett par år. Inga konstigheter att bo kvar hemma i områden där det är svårt att få bostad och där man pluggar.

Dock finns det ju människor som inte lyckas växa upp och som faktiskt också bor kvar hemma av den anledningen.

Själv hoppas jag att barnen klarar växa upp och bygga en bra framtid och tänker att jag inte kommer behöva sparka ut dem. Jag tror dock att åtminstone sonen kommer bo hemma något eller några år efter gymnasiet och då är man ju vuxen.

Varför behövde du jobba så mycket? Nog för att jag slet ekonomiskt med bara studiemedel och lite sommarjobb, men det gick ju.

Jag flyttade också hemifrån som 18-åring och trots de ekonomiska vedermödorna rekommenderar jag det varmt. Jag hjälper hellre mina barn med reda pengar, än att de bor kvar - för deras skull. Men alla är så klart olika!

Det jag hade behövt för att slippa ständig ekonomisk oro var typ en tusenlapp till i månaden och studiemedlet idag är ca 1000 kr högre än på min tid (penningvärdet omräknat), så ger jag mina barn en slant varje månad borde de kunna leva gott på det.

Studielånen kan man betala av hyfsat snabbt sen bara man får ett jobb. Det tog mig ca 10 år och då var jag periodvis arbetslös och har inget höglöneyrke, typ svensk medelinkomst.

Men kanske har mina barn inte alls den frihetslängtan som jag hade. Vi får se. Jag ville bara ut och iväg, vara egen, vuxen och fri! Kosta vad det kosta ville!

Fast sådär var det när jag pluggade också. Förutom att man kunde ringa runt till privatvärdar då, men det kan man ju fortfarande. Samma som då, de stora värdarna har kö, de små får man smickra sig in hos.

Fast hade det inte varit bättre kunna spara ihop till några hundra tusen under något år hemma istället. Bara för att man bor hemma betyder det ju inte att man inte växer upp och tar ansvar för sitt eget liv.

Och vill man satsa på sina studier så är ju förutsättningarna bättre med studiero och mindre avledande kring saker (markservice).

Eftersom jag flyttade som 15 åring så visst växte man upp lite fortare (var i stort sett less på festande när jag fyllde 20) och studier var inte speciellt högt upp på listan precis. Mitt barn 23 år är idag mognare än h*ns pappa är idag som snart 60 åring.. 

Vad gäller det första: Inte för min del. Jag hade stor längtan efter eget boende redan som 16/17-åring. Kände mig instängd och ofri. Om andra bor hemma är det helt ok med mig men jag, precis som någon annan skrev, hade hellre bott i en hydda i skogen är kvar hos föräldrarna (och då har jag ändå snälla och bra föräldrar). Just för att längtan efter ett fritt, eget liv var så stor hos mig är jag nyfiken på de som inte känner så. Dessutom blir det inga pengar över att spara när man lever på studiemedel.

Vad gäller det där med att växa upp och ta eget ansvar är vi helt enkelt inte överens. I mitt tycke tar man inte eget ansvar för sitt eget liv om man lägger över det du kallar markservice på någon annan, eller lever på andras pengar så att man istället kan spara sina egna.

Det var så jag kände som tonåring också. Jag ville sköta mig själv.

Nu utgår du från att den som bor i föräldrahemmet inte bidrar som en vuxen, men det kan lika gärna vara så att han/hon gör minst sin del av hemarbetet och bidrar med sin del av kostnaderna. Det blir i de flesta fall betydligt billigare och mindre hemarbete om man är flera vuxna som delar på det än med separata boenden. Hur sammanboendet läggs upp för vuxna som lever tillsammans är ju upp till dem själva att bestämma, oavsett vilken relation de har till varandra.

En slacker som bara går till sitt eget jobb och inte lagar mat, diskar, tvättar, städar etc, eller någon som inte bidrar ekonomiskt, kräver ju dels ett vuxet barn som vill leva så, dels föräldrar som accepterar det. Sak samma som om ett par väljer/accepterar att ha det så i en samborelation eller äktenskap.

Jag tycker emellertid att man tar ansvar över sitt liv om man som 18 åring bor hemma medan man studerar på universitetet. Har man dessutom riktigt höga krav på sig och vill satsa på att i framtiden kunna doktorera så är det helt okej för vår familj att vi tar större delen av markservicen de veckor studierna är som intensivast. Efter studierna är det även klokt att kunna bo hemma för att spara ihop till en större kontantinsats, och därmed inget vi betraktar som oansvarigt i betydelsen att det skulle vara ett slappt beteende. Vi är ett team där vi hjälps åt och där vi föräldrar ger mer eftersom vi i regel har hunnit bygga upp en stabil tillvaro med helt andra ekonomiska muskler. Detsamma gäller även när barnen får barn, att de även hjälper de på samma sätt. 

Däremot är det en helt annan sak om man vill flytta hemifrån för att man har det behovet (eller kanske lever i en dysfunktionell familj). Men jag kommer inte betrakta det som mer ansvarsfullt om ett av mina barn väljer den vägen. Jag förstår dock och respekterar det valet. Mina barn är alltid välkomna hem om de ändrar sig och vi kommer att försöka hjälpa dom så mycket vi kan. 

Ja, så kan det ju vara. Det har ni rätt i. Att spara pengar är att ta ansvar på sikt. Jag har mest tänkt på det där med att hitta själv hur man vill sköta sitt hem, laga sin mat, komma och gå utan att föräldrarna vet vad man gör, se andra platser, bo på nya sätt, möta nya människor - den känslomässiga delen av att bli vuxen och hitta sin plats i världen.

Det livet jag levde i den åldern var liksom inte förenligt med att bo kvar i flickrummet. Och det var inget vilt liv, men fritt och eget.

Jag undrar fortfarande vad som skulle vara pinsamt med att bo i samma parhus som sina föräldrar.

Jag förstår inte heller. Vi kanske kan gissa att den som tyckte det har svans och bor i ett berg i skogen...

Tack för alla vyvidgande svar! Jag har varit fast i tanken på hur jag och mina vänner gjorde när vi tagit studenten. Alla flyttade iväg till andra städer/länder. Många flyttade dessutom sen en eller flera gånger för att kunna byta lärosäte och få en så bra utbildning som möjligt. Och när jag och mina kursare pluggat klart flyttade vi igen för att få jobb. Ingen av de jag pluggade med bor kvar i den universitetsstaden. Att flytta har för mig blivit synonymt med att ta sig fram i livet. Men det finns så klart andra sätt att göra det.

Vet många som bor kvar hos mamman flera år efter 20-årsdagen .Det är vanligt och problemet är ofta att det är svårt att hitta lägenhet och jobb och det är bekvämt att bo hos mamma .