Dumpad av bästa vän

Jag kan förstå att du tycker det känns jobbigt att inte få några tydliga svar.

Och det tycker jag att hon borde ha gett dig när du frågade.

Det är inte för mycket begärt om ni känt varandra i många år.

Kanske kan det vara så att hon mår dåligt av någon anledning och inte orkar prata om det?

Jag har en väninna som jag känt sedan barnsben.

Vi blev osams en gång och pratade inte med varandra på ett längre tag.

Det visade sig att hon inte alls mådde bra.

Hon tog själv upp kontakten igen och vi pratade ut.

Hon behövde bara en paus för att reda upp sina egna problem ett tag.

Kanske är det samma sak med din väninna? Att hon bara behöver en paus?

Kan du inte be henne om en vettig förklaring och säga att du har svårt att släppa varför och att du ältar detta. Gör hon inte det så får du verkligen omvärdera henne och arkivera henne bland människor man klarar sig bäst utan. En riktig vän beter sig inte som en fiende över en natt..

Jag har varit i samma situation som din kompis för ungefär ett år sedan. Min fd bästa vän och jag umgicks också i princip varje dag i telefon, vart bästa vänner i flera år, våra barn var också vänner etc.

Oftast pratade vi om henne eller hennes problem, vilket jag tyckte var okej eftersom jag ville stötta henne och hjälpa henne att må bättre. Men när jag ville berätta något så lyssnade hon oftast inte, utan fortsatte istället att prata om henne.

Hon var väldigt mån om att vi skulle ses, men jag var alltid den som fick komma och hälsa på henne - trots att hon flera gånger lovat att hon skulle komma till mig. Men när det närmade sig så hörde hon antingen inte av sig, eller så hade hon bokat in något helt annat.

Jag tog upp detta med henne, men då kom hon med ursäkter. Tänkte att det är så hon är och jag får acceptera det om jag vill vara vän med henne.

När jag kom och hälsade på de sista gångerna så var hon inte alls intresserad av att umgås med mig, även fast hon sa att hon var det innan jag kom. Antingen så hade hon planerat saker med andra, eller så satt hon försjunken i sin telefon. Det kändes bara som att jag var där som barnvakt. Så jag undrade varför jag ens skulle komma dit?

Sedan efter en utekväll var hon riktigt otrevlig och otroligt respektlös, helt oprovocerat. Hon hade snäst åt mig förut, men aldrig på det här sättet. Jag kände mig fruktansvärt sårad och åkte hem. Jag trodde att hon skulle be om ursäkt, men efter några dagar hörde hon av sig som om allt var som vanligt. Hon frågade vad det var när hon märkte att jag var låg, och jag berättade att jag var ledsen över det hon sagt. Hon sa att hon inte förstod vad jag menade (trots att hon visste precis vad hon sagt), och förminskade mina känslor. Då rann bägaren över för mig, jag orkade helt enkelt inte prata med henne något mer och slutade höra av mig. Jag visste att om jag skulle fortsatt att diskutera detta med henne så hade hon bara vänt på det, och jag hade mått ännu sämre.

Visst saknar jag henne, hon hade otroligt fina sidor med - som jag under en lång tid intalade mig själv vägde tyngre än hennes beteende mot mig. Men jag orkade inte bli sårad eller bortvald mer, det tog för mycket energi från mig och skadade min självkänsla.

Så jag tror som sagt inte att sådant här händer över en kväll, ibland orkar man bara helt enkelt inte med tjafset. Om du fått en förklaring att du tar för mycket energi och hon ligger på gränsen till utmattning, har du frågat vad du kan göra för att lösa situationen? Hon kanske är ledsen över något som hänt mellan er eller bara är helt utmattad och inte orkar ge dig en längre förklaring just nu, för att hon är rädd att det leder till timslånga diskussioner eller gräl. Ibland krävs inte mycket för att man ska tippa över kanten om man redan är utmattad, och då gör man allt för att undvika det.

Fruktansvärt. Hade blivit helt förstörd om min bästa vän hade gjort så. Vi är i 50-årsåldern, har hörts varje dag i 10 år, och ställer upp för varandra i vått och torrt, pratar om allt, berättar allt. Vi är fullt överens om att man får en enda sådan vänskap i livet.

Hon är på något vis skyldig era år ihop att berätta varför. Har du pratat mycket om dig själv?

Jag drog mig undan från en nära vän som jag ställt upp mycket för, men som inte alls klarade att finnas när jag fick problem med ett av mina barn. Hon var vara inte en kvalitativ vän nog. Gick inte riktigt att förklara för henne, hon hade aldrig kunnat ta den diskussionen

Lycka till

Ja man blir ju fruktansvärt ledsen, hon hörde ju dessutom till min ?vardag?, liksom hörde till.

Kan också känna att man inte gör så, utan man förklarar vad det är och varför. Eller om man börjar störa sig på något så säger man det... sånt som man faktiskt skall kunna säga till en god vän.

Ja jag har pratat mycket om mig själv den perioden jag mådde dåligt. Men sa ganska ofta att ?jag vill inte belasta dig genom att älta det eller det?. Hon sa alltid att ?men vad har man annars vänner till?.

Jag vet med mig att jag kan bli ältig när nåt jobbigt händer som jag själv inte har makt att förändra. Därför var jag supernoga med att lyssna på henne väldigt mycket. Även saker hon gjorde som jag inte var ett dugg intresserad av såsom vissa av hennes hobbys och uppdrag. Så jag känner verkligen inte att jag bara belastade henne, utan försökte ge lika mycket tillbaka även om jag var långt nere.

Jag hade kunnat tagit vilket svar som helst bara jag fått veta, hade inte heller haft problem att ändra något om hon så önskat. Tyvärr är hon en person som när man säger till henne att något hon gjort varit jobbigt så tar hon extremt illa upp. Så hon kanske tänkte att jag var likadan.

Varit gånger hon sagt att hon velat skydda mig tex nåt elakt nån annan sagt, och jag har varit tydlig med att ?bara säg det, så vet jag?. För mig är det värre att som bästa vän undanhålla saker än att ta en hård sanning.

Jag tänker att livet går ju upp och ner, nästa gång är det hon som inte ligger på topp. Då får jag ställa upp för henne... ungefär så.

Ibland får man bara nog av människor. Det är väldigt svårt att förklara exakt vad det är och då blir det vaga formuleringar som att de tar ens energi vilket förtydligat betyder att kontakt med dem resulterar i negativa känslor och på sikt sämre livskvalitet.

Förtydligar man lite till kan det vara att den andre har ett sätt att vara som alltför ofta gör mig irriterad/ledsen/frustrerad eller får mig att känna mig trött eller dålig.

Vilka av känslorna det är och exempel på vad i ert umgänge som orsakar detta kan man naturligtvis fråga. Risken är bara att när bägaren till slut har runnit över finns väldigt väldigt lite energi och tolerans kvar för ifrågasättandet som kan uppstå. Det vill säga jag förklarar vad som tar min energi och du säger att jag har fel.

Ingen annan människa som inte är mitt barn har rätt att bestämma var jag lägger min energi

Det är ju så det måste få vara i nära relationer, att man stöttar varandra..i vårt och torrt och att man turas om att bära ryggsäcken.

Det jag dock landat i de senaste 10 åren är att basen i vänskap måste vara att man har mysigt, trevligt och roligt ihop - att vara lyssnare/terapeut och stötta måste komma sekundärt. Men min bästa vän är grunden att vi fnittrar, pladdrar och delar allt. Sedan har det också visat sig att relationen är superstars i riktig kris, vilket stärker den ännu mer.

Jag har en annan vän som jag under många år agerat lyssnare och terapeut åt, men insåg efter ett tag att det alltid car någon form av problem eller kris i hennes liv, allt var liksom komplicerat. Jag insåg att det liksom inte fanns plats för det vanliga umgänget, och att bara skratta, prata och göra saker ihop. Det blev en tung relation som.hag märkte att jag inte blev glad av.

Så jag har dragit mig lite undan. Inte så att vi inte alls umgås, men hon står mig inte så nära längre,och jag har satt lite gränser för hur stor plats en sådan relation får ta. Jag kände mig helt dränerad på energi efter våra promenader/möten/middagar

Min uppfattning när det gäller den fd nära vännen som jag lämnat pga att hennes ständiga komplicerade problematiska liv tog all energi jag hade, var att jag aldrig skulle kunna förklara varför för henne.

Hon skulle inte lyssna, och inte ta till sig min synvinkel, utan det skulle bli en argumentation och debatt om saken. Rätt och fel. Det är jag inte beredd att ha eftersom det inte finns någonting att debattera om, det är min synvinkel och känsla, och den har jag rätt till.

Till skillnad från min bästa vän, där jag kan uttrycka något, och jag sedan märker att hon tänkt och tagit in det jag sagt, så känns denna väninna helt resistent mot att göra någonting på någon annans villkor

Mitt tips till dig är att sätta dig och verkligen ärligt fundera över hur vänskapen var för henne. Hur var det att ha dig som vän?