Reflektion av någon som är arg på sitt barn

Att ha en tvååring kan vara en ständig kamp. I den åldern har barn väldigt mycket vilja (och ovilja) men samtidigt noll koll på vad som är rimligt. Man kan behöva vara rätt hård och gå emot det barnet säger att det vill, för som vuxen vet man vad som blir bäst i slutänden. Just situationen där man ska få på sig ytterkläder och ge sig iväg någonstans är ofta extra konfliktfylld. Barnet lever ju i nuet och har svårt att förstå det där med att man måste göra A för att ta sig till B och göra C. Att barnet inte beter sig likadant mot dig är för att ni inte har det starka bandet som brukar finnas mellan barn och föräldrar. Barnet vet att mamma alltid finns där oavsett, så hennes gränser kan man utmana till max utan att det finns risk för att hon försvinner.

Ibland är det bättre att inte ge sig in i förklaringar.

Min egna erfarenhet av min son var. Om det var något som gällde, inga förklaringar, inget utrymme för diskussion. Det ledde till mindre konflikter.

Däremot fick man välja vad som verkligen gällde.

I de situationerna som du beskrev

Strumporna. Inga strumpor alls hade varit min lösning (åh andra sidan hade jag nästan alltid med mig extra strumpor vantar och mössor eftersom det finns naturlag som säger att de antingen blir blöta, leriga eller försvinner).

Vagnen, inga förklaringar. En tvååring kan normalt inte ta in förklaringar och har glömt förklaringen efter två minuter.

Men så fruktansvärt patetiskt att stå i bakgrunden och tala högt och demonstrativt. Om du vill göra skillnad ska du agera. Nu blir du bara en patetisk kärring som framstår korkad.

Läste du det jag skrev inom parentes på det första du nämner här, det med vagnen? Isåfall hade du inte behövt kommentera såsom du gjorde. Skillnaden är HUR man säger nej.

Och ett mycket bestämt nej kan fungera utmärkt ibland.

Barnpsykologer brukar rekommendera tydlighet och inte en massa förklaringar. Samtal och förklara är jätteviktigt, men in6i situationer som du beskrev.

Oj ,wow. Hade inte förväntat mig en massa människor som tycker det är okej att låta barnet gå i blöta strumpor och tycka att barnet får skylla sig själv. Herregud, hon straffar ju barnet. Om jag har missat ta med extrastrumpor till mina barn så får kag ju hitta en lösning. Och det gäller även om tioåringen blöter ner sina strumpor.

Var de alltså hemma och hon tvingade ändå på barnet blöta strumpor? Det är ju faktiskt jättekonstigt. Så små barn har inget konsekvenstänkande och lär sig ingenting av såna straff.

Och var de inte hemma är det faktiskt hennes jobb att ha extrakläder med sig.

Det låter generellt som att hon behöver lära sig lite om barns hjärnor - att hon inte förstår sitt barns begränsningar. På 1177 finns bra information om vad barn i olika åldrar klarar, generellt. Du kan ju låtsas som att du hittat de sidorna och visa och säga typ: kolla vilka fina sidor om barn jag hittade!

Jag hade inte låtit barnet gå i blöta strumpor men resten... det märks att du inte har barn. Det är tålamodsprövande och det krävs en supermänniska för att alltid behålla lugnet.

Nej man behöver inte förklara barnet pedagogiskt varför hen måste åka vagn, ett så litet barn har ingen nytta av att få en lång utläggning om det. Tydlighet är bättre. Vissa saker ska barn få bestämma beroende på situation men andra saker är det föräldern är till för att bestämma. Mitt barn rusar gärna ut på bilparkeringar för att beundra bilar till exempel. Då måste jag kliva in och vara tydlig med att det inte går för sig. Ingen fiskussion och ibland måste jag höja rösten rejält för att tränga igenom bubblan. Om jag skulle bry mig om alla fördömmandr blickar jag fått av unga med spädbarn eller utan barn alls hade han blivit påkörd för länge sedan. Man måste också vara tydlig med att NU är det dags att klä på sig ytterkläderna och gå till förskolan, annars kommer hela familjen försent till allt annat. Att ställa sig och förhandla och förklara i det läget för en person som inte har kapacitet att ta in det som förklaras är bara kontraproduktivt.

Som mamma till två st. f.d. tvååringar och två st blivande tvååringar kan jag ju säga att det inte alltid finns tid, ork, möjlighet och kapacitet hos den vuxne att alltid vara pedagogisk, glad och tålmodig i alla situationer alltid. Två år är verkligen "the terrible twos" av en anledning... Jag tror denna mamma gör så gott hon orkar just nu, och du kommer (om du någon gång får barn) få lite djupare förståelse för andra. Jag var världens bästa förälder ...innan barnen kom. Det kan nog många skriva under på.

Jag uppfattar det som att mamman försöker sig på "naturliga konsekvenser". Där t.ex. "du har blött ner strumporna, så nu är det obekvämt" är den naturliga konsekvensen, medan "du har blött ner strumporna, nu blir det ingen bolibompa när vi kommer hem" är ett straff. Så är jag en sån där mamma som alltid haft med två uppsättningar extrakläder till mina ungar för det mesta, för att bespara MIG gnäll när kläderna BLIR blöta, leriga, eller liknande. Det där med vagnen hade jag inte heller börjat diskutera eller förklara eller resonera mer kring med en tvååring. Absolut är barn kompetenta efter sina förmågor, men komplexa resonemang är sällan något en tvååring kan ta in, så det blir ofta bara en längre "kamp" än att säga "Nej, den här gången blir det att åka vagn för det tar för lång tid annars". Det är ju också en förklaring, även om hon lät sur.

Få åldrar är så kämpiga under småbarnsåren som tvåårsåldern. Är ibland som att man får ett nytt barn över en natt.

Nu sa hon ju inte ens ordagrant *nej* i situationen. Och det jag sa om att det är hur man säger nej som räknas. Och med det menade jag inte ordagrant NEJ utan när man nekar, man kan neka utan att säga nej alltså