Reflektion av någon som är arg på sitt barn

"Väääänta bara tills du får egna barn". Jag förstår faktiskt inte det, självklart kan man vara både påläst och ha åsikter fast man inte har egna barn.

Jag har en 3,5-åring. Har aldrig blivit arg på henne, höjt rösten eller förminskat henne.

At ha känsloregister och var autentisk - visa sina egna personliga gränser - ja självklart. Hota och spela maktspel, bestraffa (som vissa kallar konskvenser) nej INTE okej!

En förälder som bestraffar en tvååring genom att låta denne gå i blöta strumpor ("för att du har själv orsakat det") gör självfallet fel. Det är, oavsett omständigheter, dåligt föräldraskap och hen bör träna på att sluta med sånt.

För övrigt tror jag det ganska ofta är föräldrarna själva som skapar konflikter kring påklädning osv. Deras stress och besatthet vid icke nödvändiga detaljer triggar barnet. Att det alltid ska "vara såsom jag vill att det ska vara".

Och ja - jag har själv ett litet barn, en dotter. Och visst kan jag bli irriterad och till och med arg när vi ska få på utekläder osv. Men jätteförbannad, och konflikt varje gång? Aldrig. Ofta har vi mest roligt, vid påklädning. Skulle det vara konflikt varje gång är det ju självfallet JAG som gör fel. Hur skulle det annars kunna vara?

Som mamma till två st. f.d. tvååringar och två st blivande tvååringar kan jag ju säga att det inte alltid finns tid, ork, möjlighet och kapacitet hos den vuxne att alltid vara pedagogisk, glad och tålmodig i alla situationer alltid. Två år är verkligen "the terrible twos" av en anledning... Jag tror denna mamma gör så gott hon orkar just nu, och du kommer (om du någon gång får barn) få lite djupare förståelse för andra. Jag var världens bästa förälder ...innan barnen kom. Det kan nog många skriva under på.

Jag uppfattar det som att mamman försöker sig på "naturliga konsekvenser". Där t.ex. "du har blött ner strumporna, så nu är det obekvämt" är den naturliga konsekvensen, medan "du har blött ner strumporna, nu blir det ingen bolibompa när vi kommer hem" är ett straff. Så är jag en sån där mamma som alltid haft med två uppsättningar extrakläder till mina ungar för det mesta, för att bespara MIG gnäll när kläderna BLIR blöta, leriga, eller liknande. Det där med vagnen hade jag inte heller börjat diskutera eller förklara eller resonera mer kring med en tvååring. Absolut är barn kompetenta efter sina förmågor, men komplexa resonemang är sällan något en tvååring kan ta in, så det blir ofta bara en längre "kamp" än att säga "Nej, den här gången blir det att åka vagn för det tar för lång tid annars". Det är ju också en förklaring, även om hon lät sur.

Få åldrar är så kämpiga under småbarnsåren som tvåårsåldern. Är ibland som att man får ett nytt barn över en natt.