Reflektion av någon som är arg på sitt barn

"nu kastade du maten på golvet så nu blir det ingen mat idag" "du sprang ut på gatan och då blir man påkörd". som vuxen ansvarar man för att en tvååring inte går med blöta kläder. Hur kan man tänka att en tvååring ska ansvar för vad den gör?!

Du resonerar förnuftigt, men jag personligen håller inte med om "the terrible twos". Dvs - jag ser det inte alls som en naturlag. Har utöver eget barn haft många barn runtom mig, och det är väldigt olika hur barn är i den åldern.

Mitt eget barn är krånglig kanske en gång av tio. Inget mer med det, alltså inget fånigt "jag slår mig för bröstet bla bla bla", utan bara ett konstaterande. Barn är olika. Och i många fall är det föräldrarna som driver på beteendena. Vi har en otrolig förmåga att inte inse att det ofta är vi som skapar konflikter och dysfunktionella beteenden. Inte av ovilja, men därför att vi liksom med allt annat i livet har bristande förmågor vid olika tillfällen.

Undra om hon tilltalar sin partner eller chef på liknande sätt  Jag har alltid tyckt att det är helt onödigt att vara nedlåtande i sitt sätt att uttrycka sig eller att utdela konstiga straff eller icke-åldersadekvata konsekvenser av handlingar. 

TS, det går alldeles utmärkt att guida sina barn mot vuxenlivet utan att bete sig som mamman i din trådstart, även om man är trött, sliten och stressad Ofta får man ett bättre samarbete av andra om man inte är grinig, det gäller även ihop med 2-åringar. Dessutom blir ett tydligt utrop mer effektivt om det används sällan

"Väääänta bara tills du får egna barn". Jag förstår faktiskt inte det, självklart kan man vara både påläst och ha åsikter fast man inte har egna barn.

Jag har en 3,5-åring. Har aldrig blivit arg på henne, höjt rösten eller förminskat henne.

"Väääänta bara tills du får egna barn". Jag förstår faktiskt inte det, självklart kan man vara både påläst och ha åsikter fast man inte har egna barn.

Jag har en 3,5-åring. Har aldrig blivit arg på henne, höjt rösten eller förminskat henne.

Som med det mesta: det går bra att ha åsikter och är bra att ha läst många böcker men det är aldrig samma sak som praktisk erfarenhet. Aldrig någonsin. Tvärtom så framstår man bara som en smula arrogant om man framhärdar i det.

Blir du aldrig arg på ditt barn? Det låter smått otroligt. Jag undrar hur ditt barn kommer att reagera när någon annan blir arg på henne.

Som med det mesta: det går bra att ha åsikter och är bra att ha läst många böcker men det är aldrig samma sak som praktisk erfarenhet. Aldrig någonsin. Tvärtom så framstår man bara som en smula arrogant om man framhärdar i det.

Blir du aldrig arg på ditt barn? Det låter smått otroligt. Jag undrar hur ditt barn kommer att reagera när någon annan blir arg på henne.

Som med det mesta: det går bra att ha åsikter och är bra att ha läst många böcker men det är aldrig samma sak som praktisk erfarenhet. Aldrig någonsin. Tvärtom så framstår man bara som en smula arrogant om man framhärdar i det.

Blir du aldrig arg på ditt barn? Det låter smått otroligt. Jag undrar hur ditt barn kommer att reagera när någon annan blir arg på henne.

Nej, jag har aldrig blivit arg på henne. Låter nästan som om du anser det nödvändigt bli arg på sitt barn

Varför? Hon har aldrig gett mig en anledning att bli arg. Det beror knappast på att hon är ett underbarn, eller att jag är en supermamma. Jag har också mina tillkortakommanden; jag använder min mobil för mycket, och vi äter i soNej, jag blir aldrig arg på henne. På dig låter det nästan som om det är nödvändigt att bli arg på sitt barn. Hon har aldrig gett mig en anledning. Det "värsta" hon har gjort är att rita med kritor på väggen, det går bort genast med en fuktig trasa.

Hon är knappast något underbarn och jag är verkligen ingen supermamma. Jag tillbringar för mycket tid vid mkn mobil och vi äter i soffan ganska ofta. Jag är hemma med henne, så vi har sällan bråttom någonstans. Hon är enda barnet så det finns oftast möjlighet att kompromissa om hon har en annan åsikt än vad jag har.

Hon kommer förmodligen att bli ledsen när någon blir arg, det är väl en ganska naturlig reaktion skulle jag tro.

Det finns inget självändamål med att bli arg på ett barn men jag tror inte att man gör sitt barn en tjänst om man alltid sväljer allt och har en låt gå-attityd för saker som att rita på väggarna. Visst det går bort men det är ju inte poängen. När hon sen inte bemöts med samma attityd i förskolan utan faktiskt får sig en åthutning för dåligt beteende så har hon inga verktyg att hantera detta.

Sen ska man ju inte bli rosenrasande och stormskälla, men man kan faktiskt bli arg utan att gorma och skrika.

Det finns inget självändamål med att bli arg på ett barn men jag tror inte att man gör sitt barn en tjänst om man alltid sväljer allt och har en låt gå-attityd för saker som att rita på väggarna. Visst det går bort men det är ju inte poängen. När hon sen inte bemöts med samma attityd i förskolan utan faktiskt får sig en åthutning för dåligt beteende så har hon inga verktyg att hantera detta.

Sen ska man ju inte bli rosenrasande och stormskälla, men man kan faktiskt bli arg utan att gorma och skrika.

Dethär med att bli arg på sina barn... Först vill jag säga att jag själv inte har några barn och trots det förstår jag att man självklart blir arg ibland, tappar humöret, ryter ifrån, eller vad det nu kan vara... Men att som utomstående stå och se på, då man själv inte har barn, gör att man får modeller av hur man inte vill vara och hoppas att man klarar av att bete sig när/om man själv får barn...

Jag har nämligen en kvinna i min bekantskap som jag blir så ledsen av när jag ser henne vara arg/tappa humöret med sina barn. Hennes barn är världens underbaraste barn, jag älskar dem. Det gör att det skär lite extra i hjärtat när jag står och tittar på... Jag tycker att hon beter sig fel, jag vet även att hon använder sig av fel metoder, hon använder sig av bestraffningar och/eller förminskningar och det gör mig ledsen.

Ska ha den senaste situationen som exempel, barnet på 2 år har gjort sina strumpor våta, de ska åka och mamman lägger på barnet de våta strumporna. Barnet gnäller lite och säger att han inte vill ha på sig de våta strumporna (vem vill de?), då fnäser hon *jo, de e du som har gjort dem våta!* och sen är det så, barnet får gå ut med de våta strumporna.

Samma barn vill gå istället för att åka i vagnen, *nej de tar så länge*. (Detta kan jag dock förstå men det är samma typ grej iallafall, förminskande)

Jag kommenterar om vi måste va så arga, då säger kvinnan till mig *så vi ska aldrig få va arga men du ska få vara*. (Jag är typ aldrig arg så detta var nog bara det första mothugget hon kom på att säga bara antar jag...) Sedan fortsatte hon *testa ha honom en hel dag när han är såhär*, gärna svarar jag... Hon fortsätter *tror du man alltid kan vara snäll å glad eller?* sedan gör hon sig till med förvrängd glad röst och säger till barnet på två år *Klä på dig overallen nu då*... : / Varpå jag säger att jag förstår att man inte alltid kan det...

Barnet vill att jag ska klä på honom istället, *nej!* svarar mamman.

Finns väl 100

Hon är en bra mamma överlag. Det är bara i arg-situationer som det alltid ska va en massa *de va ju du som gjorde de*-uttryck.... Bestraffningar, hatar det alltså... Önskar att jag kan bråka med mina framtida barn på ett bättre sätt....