Är min sambo egoistisk?

Jag håller helt med dig. Jag anser dock att man helt enkelt inte har rätten att kräva eller bör utgå ifrån att ens partner ska betala allt/stå för mycket bara för att man är i ett förhållande. Att han står för 50% av kostnaderna kring barnet är för mig en självklarhet (dock har han enligt Ts till och med gått med på att betala 70% av allt) men det som stör mig lite är att Ts vill ha mer. Hon vill att han ska betala ännu mer och stå för ännu mer.

Det tycker jag är fult. För i min värld så har man inte rätt till sin partners pengar bara för att man råkar vara ett par. Men Ts vill att han även ska sponsra hennes fritidsaktiviteter som bio och fika. För 70% av allt gällande barn, mat och avgift räckte inte. Jag har dock svårt att se hur hon kommer vända på varenda öre utifrån 30/70-dealen. Hon betalar 2000 kr i "hyra" just nu utifrån 50/50 så ser absolut att 7000 kr/månaden kommer räcker gott och väl till fika och bio.

Du är väldigt bestämd i dina åsikter vilket gör mig nyfiken Jag undrar lite över din syn hur ett par som älskar varandra och har barn ska hantera sin ekonomi? Och barn som man gemensamt bestämt ska födas (vare sig det var planerat eller ej). Det är trots allt väldigt många familjer där paren inte tjänar rätt lika. Och även under förutsättningen att ingen är arbetsskygg, extremt slösaktig och vill att barnet/barnen ska få en harmonisk uppväxt (= inte bråk om vem som ska vabba t.ex för att man då förlorar massa pengar).

För egen del (är kvinnan här) är jag den som tjänar lite mer, är den som tagit mest föräldraledigt och vab och var den som hade en bostadsrätt som gjort att vi kunnat köpa hus sen. Men för mig har det varit självklart att under föräldraledighet och åren med vab så har vi slagit ihop våra inkomster, betalat av våra gemensamma räkningar och sen delat på det som är kvar att själva bestämma över (och att båda då har en buffert för husproblem). Ingen av oss skulle tjäna på att den andra var hemma med vårt barn. Det blir väldigt många bråk mindre av det.

Nja, jag är nog inte så bestämd. Det enda jag tycker i just den här sitsen som ts är i är att hon trasslat till det lite, kräver mer av sin sambo även om han bjussar på en hel del. Att hon gnäller och bråkar över fikapengar och att hon har en egen buffert att ta av. Känns som ett omoget beteende. Att inte ta ansvar över sitt eget och sedan kräva det från både hennes sambo, eller ser en lösning i att bo gratis hemma hos mamma.

Det verkar helt enkelt inte finnas någon vilja hos ts att klara sig på egen hand. Och inte heller några skrupler att tjata sig till andras pengar eller se en möjlighet att leva på sin egen mor.

Jag förstår om det varit panik om man tar hjälp runt om av nära och kära. Men nu skriver hon att hon har så hon klarar sig, och även ett sparande. Ändå ska det levas på andra.

Fick du svar på dina frågor?

Nja, om jag ska vara ärlig :). Eller jo, jag förstår det som att du inte tycker att den som är hemma med barn ska kompenseras särskilt mycket trots att det verkar som att behålla barnet är ett gemensamt beslut. Och att den som är hemma ska ha det betydligt sämre än vanligt ekonomiskt - eller behöva leva på sparpengar? Trots att partnern tjänar väldigt bra och inte behöver fundera en sekund över ekonomin.

Personligen tycker jag fortfarande att det är mer rättvist att slå ihop sina månadsinkomster under åren med föräldrapenning och vab (i synnerhet dessa år) för att undvika massa bråk om vem som ska vara hemma med barnet för båda drabbas då lika mycket. Och i synnerhet om en tjänar väldigt bra och en måste nalla av sparpengar.

Sen som familj tycker jag man ska finnas där för varandra och då gäller det även om en blir arbetslös eller sjukskriven. Vilket plötsligt kan uppstå även för den som tjänar mest och förhållandena blir tvärt om. Men det är jag det.

Jag håller med om en hel del av vad du skriver. Däremot gillar jag att man tänker till i livet, att man tar hand om sin egen skit och inte tjatar till sig det som andra jobbat för.

Barn tjatar sig till andras pengar. Vuxna tar ansvar för sitt eget liv, och då ingår ekonomi.

Det hade varit en annan sits om det var en tillfällig kris, men det verkar inte detta vara.

Vet ej om någon redan skrivit detta då jag bara skummat igenom allas svar...

OM du inte har råd att vara FL så var inte det. Du kan ju ta sommaren, sen studerar du klart med CSN-bidrag och pappan är hemma med barnet. Vill/kan/behöver du amma så får han komma med barnet och du har rätt att ta pauser för amning, så det är såklart lösbart.

När du är klar med VFU så jobbar du, hittar du inget fast/längre vik så tar du alla påhugg du kan inom vilket arbete som helst, pappan är hemma heltid med babyn, så det är lugnt på hemmafronten.
När du arbetat upp din SGI till max, så kan du börja ta ut föräldraledighet igen på heltid eller deltid, så räcker dina föräldradagar längre då de är värda mer. Då har du säkert råd att både fika och bidra med 50% hemma.

Eftersom du inte har råd med annat så är det väl inte mycket att prata om? Låt pappan steppa upp och ta ansvaret för barnet tidigt. Så kan du ta dina dagar när de faktiskt är värda något!

Alltså, det här är ju helt tokigt. Hur kan det ha kommit hit, i samhället? För 50+ år sedan var det självklart att man gifte sig innan man flyttade ihop, och blev man trots allt med barn innan så var det bråttom att gifta sig. Sedan hade man alla pengar tillsammans.

Jag skulle ALDRIG att acceptera att leva så här - d.v.s. om jag var ung och min man också, och ingen hade barn sedan förr. Träffas man i 40-årsåldern med var sina barnkullar, så kan det ju kännas viktigare att säkra upp levnadsnivån och arvet för sina egna barn. Men två unga människor utan bagage, som tänker sig att leva sina liv tillsammans, och nu väntar ett barn också... hur kan det ens KOMMA sig att de fortfarande sitter och räknar på "mina" och "dina" pengar..?

Som sagt: jag skulle ALDRIG ha accepterat något sådant, på den tiden då det var aktuellt för mig. 

Och därför reder man ut ekonomin och ser till att ha jobbat ett par år innan man skaffar barn. 

Det är bara kvinnor som förlorar i dessa lägen, varenda gång. Det är ni som måste tänka på er ekonomi, för det är det inte många män som gör.

En av de första små "böcker" jag hittade i bokhyllan som barn år 1978 hette "Att skiljas som vänner". Jag lärde mig läsa tidigt och där var teckningar i den av Pelle och Anna när de skulle dela på sina saker så det var därför jag fastnade för den.

(Där stod dock inget om att Pelle kan vara en våldsam idiot som tar stryptag på Anna, eldar upp hennes saker eller trakasserar henne i tre år efter separationen men det är en annan historia)

Redan då stod det dock varningar för att kvinnor betalar mat och löpande räkningar medan män betalar kapitalvaror som finns kvar, och då fortsätter äga dessa den dag man ska separera.

När man läser här på forumet känns det som inte ett smack har hänt sen dess. Samma kvinnor som klagar och lever på smulor eller inte har råd att lämna en skitkass relation. Samma problem att hennes pengar går till mat och kläder medan han aktiesparar och lägger in extra till pensionen, och sen i hälften av fallen drar med sina pensionspoäng dessutom.

När ska ni bli smartare och lära er förhandla?

Precis, och det bör gälla åt båda hållen. Nu har sambon gjort henne med barn men ska knappt behöva påverkas när barnet föds trots att han tjänar väldigt bra? Om vi visste att sambon tjatat om att hon skulle göra abort för att de inte har råd hade jag hållit med dig.

Jag håller till stor del med om det du skriver så länge man lever utan gemensamma barn. Men den dagen man väljer att bli föräldrar (planerat eller oplanerat) så blir situationen något helt annat eftersom den som satsar sin tid på barnet alltid kommer att förlora ekonomiskt.

Ärligt talat förstår jag mig inte på folk som går med på att vara sambo när man pluggar, den andre jobbar och ändå betalar man 50/50 av allt. Fastän en har en ordentlig lön och den andre har bara lån. Hur kan man göra sig själv en sån otjänst? Menar inte alls att man ska "snylta" på den med mer pengar, men herregud, varför sätter man sig i en situation där man själv går på knäna och ens partner skryter över att han "tjänade 50k på investeringar på en dag"? 

Och nu ska ni starta en familj, fastän ni verkar se på varandra mer som rumskompisar när det kommer till det ekonomiska... Du är alltså mamman till hans barn och han är okej med att du inte ens kan köpa dig kläder som passar din nya kropp, utan att du går omkring i sånt som spänner åt i magen? Det här är ju faktiskt bara sorgligt. Helt ärligt. 

Jag vet att du sa det under ett bråk, men om jag var du skulle jag ärligt talat överväga att flytta hem till din mamma åtminstone i några månader tills bebisen kommer, bara så att du kan spara lite pengar om du ändå får bo gratis där. Han ser ju enbart till sig själv, så varför ska du göra annorlunda? Du går ju back på att bo med honom. Varför ska du offra dig själv, oroa dig för ekonomin då han har det väldigt bekvämt ekonomiskt och inte vill att ni båda ska leva jämställt som en familj?