Frun vill ej ha sex, varför fortsätta?

Den här kommentaren har jag läst ofta här på FL och den gör mig så förvånad och förvirrad.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan jämföra vänskapsrelationer med kärleksrelationer. För mig är det enorm skillnad.

Den kärlek jag känner för min man har jag aldrig känt för en vän.

När jag ser något vacker eller kul vill jag dela det med honom. Om jag mår dåligt är det honom jag vill prata med, honom jag vill ha tröst hos, och om han mår dåligt önskar jag att jag kunde ta hans börda, hans smärta, hans sorg. Den är honom jag vill planera semestrar med, det är honom jag vill se min framtid med. Inget av detta känner jag för mina vänner. Dessutom älskar jag att känna hans närhet, hans lukt.(Även utan sex) Han får mig glad. Jag känner mig viktigt hos honom. Att den enda skillnaden skulle vara sex är otroligt ofattbart. Helt obegripligt.

Ja, jag vill ha sex med honom, men det är en del av allt det andra.

Tom mitt ex känner jag en alldeles speciell omsorg för fortfarande, som jag inte känner för andra vänner.

Ännu en tråd av en man som inte har en fru som vill vara gift eller i ett förhållande.

Förstå mig rätt, hon säger att hon vill det, hon säger att hon älskar mig...

Men hon förstår inte att sex är lika viktigt i ett förhållande som alla andra saker man gör i ett förhållande.

Jag undrar lite vad som skulle hända om jag började skita i bröllopsdag,  morsdag, födelsedagar etc. då det inte är viktigt för mig. Jag menar om sex inte är viktigt för henne, och hon aktivt gör valet att helt sonika skita i att vi är två i detta förhållande. Varför skulle jag då behöva göra saker jag inte vill. 

Alltså ärligt, vad är skillnaden? Förklara gärna för jag ser ingen.

Jag har skrivit och läst otaliga gånger på det här forumet, och det är alltid samma visa. Skilj dig, skaffa en vid sidan etc. etc.

Men jag älskar min fru, öven fast hon skiter totalt i mina känslor så älskar jag henne. Jag älskar min familj. Jag skulle aldrig vilja dela på den om jag fick bestämma.

Vad jag funderat senaste dagarna på är dock varför fortsätter man? Jag menar inte förhållandet etc. Jag menar totalt sett.

Vad fyller jag för funktion? Jobbar hemma precis som en majoritet, träffar ingen. Har inget sexuellt umgänge med min fru. En kyss då och då på sin höjd. Inte ens smekningar, oralt eller något sådant. Alltså inget.

Jag har mina barn. Så jag antar att det är därför man fortsätter att existera. Att jag ska finnas för någon annan har jag vetat om, det skriver man på när man skaffar barn. Man kan då inte göra det egoistiska och avsluta detta kapitel (eller alla kapitel för den delen).

Man är ett skal. Ett skal som jobbar, lagar mat, städar, finns där. Men som inte får något i utbyte förutom kärlek från barnen.

Helt ärligt, situationen som den är börjar påverka något enormt. Det är liksom allt på en gång nu. Tror jag bara behöver skriva av mig. Inget kommer att ändras. Men jag måste se över vad min existens uppfyller.

Det är nog bra att jag jobbar hemma.

Tänker du att din existens skulle bli mer värdefull om du hade sex oftare?

Är förhållandet en transaktion där du deltar för att få sex, och om du bara fick det skulle det överväga om resten av relationen försvann?

Om man lever i en kärleksfull relation och älskar sin partner, ja då lider man av att inte ha någon sexlust. Jag förstår precis vad du menar. Men TS´ fru verkar inte lida av det och slutsatsen är att hon inte längre älskar sin man utan ser honom som en kompis och försörjare.

Vad har du/ni  gjort för att försöka få tillbaka lusten?

Jag har MS och har ingen känsel i underlivet. Därför känner jag inget pirr heller vid annan beröring och har således tappat förmågan att bli kåt också.

Jag har MS och har ingen känsel i underlivet. Därför känner jag inget pirr heller vid annan beröring och har således tappat förmågan att bli kåt också.

Du har mina sympatier om det är värt något. Måste vara hemskt.

Jag tror de flesta har förståelse för din situation och förhoppningsvis har din partner det också. Det är en stor skillnad om man kan visa attraktion och bekräfta varandra ändå, det blir lättare att uthärda. Men en viktig skillnad tror är att det är en gemensam sorg.

Jag tror som sagt att min exfru är asexuell, fast de sidorna kom upp först efter att vi flyttat samman. Först försvann sex, sedan resten av initimiteten.
Hon kunde inte riktigt erkänna det och jag undrade vad tusan jag gjorde som fick henne att tappa lusten. Det var inte bara sex som saknades, hon kunde aldrig spontankyssas eller krypa upp i min famn när vi satt i soffan, söka min närhet. Det var min "uppgift". Och jag tröttnade på att hela tiden ta initiativ... och att bli avvisad.
Samtidigt blev hon upprörd om jag slutade.

Med tiden blev det ett blame-game som infekterade hela vår relation. Trots det så fanns det naturligtvis sidor jag älskade men avsaknaden av intimitet frätte sönder mig.

Så svårt är det väl inte att förstå, har du aldrig hört talas om "till slut var vi bara som vänner"? 

Det är ju precis det som är poängen, det ÄR skillnad på vänrelationer och parrelationer. En parrelation kännetecknas ju av en intimitet som inte är som en vänrelation och där spelar ju sex en väldigt vilktig roll. Och det är ju klart att tar man bort den ur ekvationen så minskar intimiteten avsevärt och närmar sig en mer åt vänhållet. Bristen på sex kan ju även påverka känslorna man har för varandra och till slut finns ju inte så mycket kvar som skiljer det från en vänrelation.

Fint skrivet, jag håller med. Men det är ju precis det jag markerade som TS´ fru INTE gör. Hon bryr sig inte om att han mår dåligt av bristen på sex och närhet. Det jag läser mellan raderna hos TS är att han mår minst lika dåligt av att hon inte bryr sig om hans känslor som av det uteblivna sexet.