Anonym (Sorgligt) skrev 2021-06-11 05:33:14 följande:
Jag upplever att papporna i stor familj aldrig tar halva föräldraledigheterna. Kvinnan föder en massa barn för att hon vill ( vill slippa jobba och bara gå hemma) Mannen vill egentligen inte ha ungarna men går med på det. Pappan tar ingen föräldraansvar alls. Efter en 10 år och en större kull med barn så lämnar mannen familjen och kvinnan blir ensamstående med usel ekonomi. Mannen har dålig relation till sina barn. Han skaffar en ny liten familj med en ny kvinna och då har han lärt sig av sina misstag och tar halva ansvaret för dom nya barnen.
Kvinnan släpar fram sin stora kull genom bidrag( sjukskrivningar ) alt ett dåligt betalt jobb. Kvinnan tvingas till långa dagar och barnen får växa upp med sena dagar i barnomsorg. Detta trots att kvinnan när hon var gift ansåg att alla mammor som sätter barn långa dagar på dagis/ fritids är dåliga mammor. Barnen växer upp i relativ fattigdom vilket ökar risken för dålig psykisk och fysisk hälsa. Barnen får npf-diagnoser, dåliga betyg och känner sig bortvalda av sin pappa..
Detta är vad jag tänker i mitt huvud. För att jag sett det tusen gånger hos de barn med problembeteende som jag möter i jobbet. Statistiken säger samma sak.
Men någon familj ska väl alltid vara undantaget som bekräftar regeln.
Jag har också stött på några sådana familjer, men jag ser det kanske ur en annan synvinkel. Så här ser jag det:
Pappan känner sig manlig och viril när han gör sin kvinna gravid. Det ger honom också bättre kontroll över henne, eftersom hon inte gärna kan ränna runt med stor mage och småbarn i släptåg. Det viktiga för honom är att visa upp för alla att han kan göra barn. Resten - allt praktiskt kring barnen - överlämnar han åt mamman. Den dagen då mamman är helt utsliten och barnen inte längre är små och söta, då drar han vidare utan att se sig om. Kvinnan, som mest varit hemma med barn, har usel ekonomi och en kropp som är sliten. Hon är ensam om ansvaret för barnen och orkar inte i längden jobba för två. Hon blir sjuk, försöker jobba ändå för att försörja familjen och blir då ännu sjukare.
Det lustiga är att omgivningen gärna skuldbelägger kvinnan, precis som du gör här. Hon har gått genom graviditeterna, hon har fött barnen och tagit hand om dem, hon står där och ska försörja dem, och ändå är det hon som kallas lat och arbetsskygg. Inte pappan.