Hej, jag heter Kata och jag har aspergers syndrom/autism1. Jag har också sömnstörningar, viktproblem och återkommande depressioner. Jag bor i egen lägenhet men jag har boendestöd 5 dagar i veckan och jag "jobbar" på en daglig verksamhet.
Vad önskar ni veta?
Jag ångrar att jag skrev nu, jag känner nu att det blev dumt, det är bara det att jag tror att jag har diagnosen själv
Och försöker lära mig acceptera mig själv det blev fel kan man ta bort inlägg?
Han har ingen Asperger-diagnos, men svår ADHD, men det är i princip samma sak. Symptomen överlappar.
Jag tror även att man kan bli "missfosterifierad" av att få själva diagnosen, genom att när man får den börjar man se sig själv som lite dummare och mindre kapabel än andra människor, dessutom ser även folk i omgivningen ner lite på en person med en sådan diagnos vilket avspeglar sig i hur de bemöter personen. Detta gör att personen tror att den klarar av mindre än vad den egentligen gör och därav blir mer funktionshindrad och beroende av andra än vad den egentligen skulle behöva vara.
Jag kommer hoppa över alla förolämpningar och svara på kärnan i ditt inlägg. Att man blir mer autistisk när man får en diagnos. Det kan tyckas så för omgivningen men det stämmer inte. För mig (och för många andra framförallt kvinnor) så maskar vi (alltså försöker spela neurotypiska) jag mådde pissdåligt av många saker men vågade inte be om hjälp för när jag gjorde det mötes jag med oförstående och irritation ibland till och med ilska. Jag höll det dåliga måendet inom mig och blev tillsist psykiskt sjuk. När jag väl fick en diagnos började jag be om hjälp och krävde mer anpassning från min omgivning. Utåt såg det ut som att jag helt plötsligt fick en massa svårigheter men i verkligheten blev jag bara mig själv. Ett exempel är att jag blir helt hysterisk när jag t.ex missar bussen. Tänk att du är med ditt barn i ett köpcenter, helt plötsligt är ditt barn borta, du börjar med att se dig oroligt omkring sen blir du mer och mer hysterisk så känns det ofta för mig. Visade jag det blev folk arga så jag slutade med det, det betyder inte att jag inte hade kvar mina känslor, de blev inte ett dugg bättre, jag dolde dem bara. När jag fick min diagnos så tillät jag mig visa vad jag kände vilket fick utomstående att tro att jag helt plötsligt började bli hysterisk över saker jag klarat bra innan.
Tack, vad glad jag blir 
Forskning, utbildningar mm är nästan alltid ur ett neurotypiskt perspektiv, vi med autismdiagnoser tillfrågas sällan. Om du förstår engelska rekommenderar jag följa Paige Layle på Youtube hon är helt fantastisk även om jag inte håller med om exakt allt.