En asperger-tjejs bekännelser

Hur kom det sig att du sökte utredning?/Vad var det som föranledde utredningen? 

Ja det där med att vara på gränsen har förbryllat mig sedan jag gjorde utredningen för några år sedan. Vad ska jag göra liksom? Jag uppfyllde tydligen ca 85-90% av diagnoskriterierna. Jag har funderat mycket på om det hade varit bättre att få en diagnos eller inte. Sist och slutligen har jag kommit fram till att det väl är bra att jag inte har 10% mer problem än jag redan har. 

Under behandlingen för utmattningssyndrom fick jag lära mig känna igen tecknen på stress tydligare. Det gör att jag kan stoppa den där uppåtgående stresspiralen så jag inte blir hysterisk av stressen. Under utredningen uppmanade de mig att lära mig hitta strategier för att göra en sak åt gången. Det vet jag inte om jag har blivit bättre på, men jag kanske märker i ett tidigare skede när jag håller på att göra 1000 saker på en gång. 

Socialtjänsten och socialpsykiatrin ingriper i nödfall. Det är inte något som man uppmanar folk att vända sig till. 

Skönt att du har hittat det som fungerar för dig Där är nog skillnaden, jag kan bara fokusera på en sak i taget och inte hantera min stress på det sättet bara jobba runt den. 

Nu håller jag nästan på att kapa TS tråd här, men jag håller på att kämpa så mycket för att hitta saker som fungerar i mitt liv. Jag har varit långtidssjukskriven så länge att försäkringskassan inte längre tycker att jag är sjuk. Jag börjar återgå till arbete men har haft så mycket problem av mina autistiska drag att arbetsgivaren börjar tröttna på mig. Hur får jag ett nytt jobb och vad ska jag göra som passar mig? Hade jag haft den där diagnosen hade jag kanske fått mer hjälp från samhället på den punkten. 

Någon annan som har några frågor/tankar/funderingar/undringar?

Det trista svaret är ja, du hade fått mer hjälp om du haft en diagnos. Hemskt men så är det tyvärr

Vad har du för problem som ställer till det på jobbet?

Jag har jobbat inom socialpsykiatrin i över 20 år och känner inte alls igen det du skriver. Här är det väldigt vanligt att psykiatrin uppmanar personer att söka stöd, och hjälper till att ta kontakt med biståndshandläggare.

När man har blivit beviljad stöd, vilket de flesta som söker blir, så träffar personal från socialpsykiatrin ofta personen tillsammans med kontaktperson eller annan personal från psykiatrin. Detta för att få en så bra bild som möjligt hur behovet av stöd ser ut. Ibland vill personen hellre ha med en anhörig eller vän. Sedan har vi ett kontinuerligt samarbete med nätverksträffar där även andra som kan finnas runt klienten är med, socialsekreterare, andra vårdgivare, god man, förvaltare etc.

Så har vi jobbat i vår kommun i många år. Har även genom åren haft studiebesök från andra kommuner, och de flesta jobbar på liknande sätt.

Det är en lång historia, men i korthet har jag svårt att hålla många bollar i luften. Jag kan lösa komplicerade problem, men har svårt att strukturera och planera. Jag fördjupar mig i problemet och fixar det, men kan missa en massa annat som också borde göras. 

Till viss del tror jag att jag saknar exekutiva funktioner. Jag kan liksom fastna i tankegången och så får jag inte så mycket gjort, eller jag kan få något gjort men det tar för lång tid. Långsamheten är något jag fått kommentarer om nu och då på olika arbetsplatser. 

Jag funkar inte bra i dåligt fungerande grupper. Jag tar åt mig för mycket av känslor och stämningar men kan liksom inte hjälpa till att reda ut det. 

Var får man ett jobb med de här egenskaperna? :(

Hej, ursäkta att det dröjt med svar. Varit upptagen hela dagen.

Jag tror att en stor orsak till att jag inte drabbats av depressioner under dom senaste åren har att göra med hur jag numera bor. Långt ute på landet och livet här är väldigt lugnt och förutsägbart. Inrutat. Fri från yttre störningar och massa olika intryck, och dom sociala kontakterna är minimala här vilket gör att min hjärna får chans att vila. Att dessutom vara arbetslös har definitivt hjälpt, mina sömnsvårigheter blir mindre påträngande då och att inte ha alla dom där intrycken som bombarderar en på en arbetsplats gör att jag inte går in i väggen med jämna mellanrum längre. Det vart tidigare just ett katastrofalt stort problem för mig, och jag förstod aldrig varför jag aldrig fick det till att fungera. Försökte verkligen att undvika att hamna där, men hur jag än gjorde så misslyckades jag. Nu förstår jag ju varför, autismen är orsaken och jag hade ju behövt anpassning för att kunna klara av det. Det enda jobb jag egentligen haft där jag inte gått in i väggen var då jag jobbade som personlig assistent åt en man som bodde ungefär som jag gör nu. Jag hade enbart den brukaren, så vart privat anställd. Går nu och väntar på att få stöd och hjälp med det här, för att gå arbetslös resten av livet vill jag ju inte. Vill så gärna utbilda mig till något, har drömt om det hela mitt liv. Tidigare drömyrken går nog bort dock.

En annan sak som hjälpt mig att hålla mig på rätt sida om måendet är att lära känna mig själv på djupet. Lära mig vilka mina begränsningar är, att då be om hjälp mer (oavsett hur pinsamt det må kännas) än att försöka låtsas vara normal och pusha mig till att göra sådant jag faktiskt inte klarar av ensam. Men också lära mig vilka tecken på att jag håller på att bli överbelastad är, så jag har en chans att ändra kursen. Acceptera att jag inte kan göra saker och ting på samma sätt som andra, eller göra dom lika fort eller ha energi till allt på en gång. Att vara tydlig med andra att man kan få behöva göra saker och ting på ett annat sätt, utan att skämmas över det.

Men jag lär mig fortfarande, min diagnos är fortfarande rätt ny och även om jag misstänkt detta länge så har det varit svårt att greppa att det faktiskt är så här. Det jag kämpar mest med just nu är konflikten som uppstår inom mig själv när vissa triviala vardagssaker är så svåra, det borde bara vara till att göra det men det går verkligen inte. Jag ÄR liksom intelligent och har ett skarpt logiskt tänkande, men ändå får jag inte till vissa saker. Skulle troligtvis behöva hjälp av ett boendestöd någon gång i veckan, men är inte riktigt där ännu. Det tar emot, vill kunna klara allt själv.