En asperger-tjejs bekännelser

Hey-o! Vad händer?

Här blir jag nyfiken. Har du fått redskap för att lära dig hantera den hysterin när du missar bussen, eller är det inte möjligt?

Jag har gjort en utredning och de kom fram till att jag har tydliga autistiska drag, men ingen diagnos. Jag har också en del problem med att jag stressar för mycket för sådant jag egentligen inte behöver stressa för. NPF-Utredningen gjordes när jag drabbades av utmattningssyndrom. De skickade mig också på behandling för stressproblematik och jag tycker jag fått en del verktyg. 

Vad skönt att du fick hjälp. Det är svårt när man är på gränsen till en diagnos då har man problemen men tillhör samtidigt inte LSS och har därmed inte rätt till samma hjälp.

När jag väl har missat bussen tycker jag bäst om när omgivningen är förstående och stöttar på samma vis som om något jobbigt har hänt (för det har det) Jag kan inte göra något när bussen väl är missad men jag kan förebygga med bra planering och leva så stressfritt så möjligt. Mitt liv blev mycket bättre när jag accepterade att jag inte kan bli mer stresstålig utan måste förhålla mig till hur jag fungerar.

Vilka strategier har du blivit hjälpt av?

Jag börjar ana att jag är lika...klarar vardagen sämre nu när alla aktiviteter är borta pga corona. Inte konstigt om jag är som min son. Eller han som mig blir det ju

Hur kom det sig att du sökte utredning?/Vad var det som föranledde utredningen? 

Ja det där med att vara på gränsen har förbryllat mig sedan jag gjorde utredningen för några år sedan. Vad ska jag göra liksom? Jag uppfyllde tydligen ca 85-90% av diagnoskriterierna. Jag har funderat mycket på om det hade varit bättre att få en diagnos eller inte. Sist och slutligen har jag kommit fram till att det väl är bra att jag inte har 10% mer problem än jag redan har. 

Under behandlingen för utmattningssyndrom fick jag lära mig känna igen tecknen på stress tydligare. Det gör att jag kan stoppa den där uppåtgående stresspiralen så jag inte blir hysterisk av stressen. Under utredningen uppmanade de mig att lära mig hitta strategier för att göra en sak åt gången. Det vet jag inte om jag har blivit bättre på, men jag kanske märker i ett tidigare skede när jag håller på att göra 1000 saker på en gång. 

Hej, ursäkta att det dröjt med svar. Varit upptagen hela dagen.

Jag tror att en stor orsak till att jag inte drabbats av depressioner under dom senaste åren har att göra med hur jag numera bor. Långt ute på landet och livet här är väldigt lugnt och förutsägbart. Inrutat. Fri från yttre störningar och massa olika intryck, och dom sociala kontakterna är minimala här vilket gör att min hjärna får chans att vila. Att dessutom vara arbetslös har definitivt hjälpt, mina sömnsvårigheter blir mindre påträngande då och att inte ha alla dom där intrycken som bombarderar en på en arbetsplats gör att jag inte går in i väggen med jämna mellanrum längre. Det vart tidigare just ett katastrofalt stort problem för mig, och jag förstod aldrig varför jag aldrig fick det till att fungera. Försökte verkligen att undvika att hamna där, men hur jag än gjorde så misslyckades jag. Nu förstår jag ju varför, autismen är orsaken och jag hade ju behövt anpassning för att kunna klara av det. Det enda jobb jag egentligen haft där jag inte gått in i väggen var då jag jobbade som personlig assistent åt en man som bodde ungefär som jag gör nu. Jag hade enbart den brukaren, så vart privat anställd. Går nu och väntar på att få stöd och hjälp med det här, för att gå arbetslös resten av livet vill jag ju inte. Vill så gärna utbilda mig till något, har drömt om det hela mitt liv. Tidigare drömyrken går nog bort dock.

En annan sak som hjälpt mig att hålla mig på rätt sida om måendet är att lära känna mig själv på djupet. Lära mig vilka mina begränsningar är, att då be om hjälp mer (oavsett hur pinsamt det må kännas) än att försöka låtsas vara normal och pusha mig till att göra sådant jag faktiskt inte klarar av ensam. Men också lära mig vilka tecken på att jag håller på att bli överbelastad är, så jag har en chans att ändra kursen. Acceptera att jag inte kan göra saker och ting på samma sätt som andra, eller göra dom lika fort eller ha energi till allt på en gång. Att vara tydlig med andra att man kan få behöva göra saker och ting på ett annat sätt, utan att skämmas över det.

Men jag lär mig fortfarande, min diagnos är fortfarande rätt ny och även om jag misstänkt detta länge så har det varit svårt att greppa att det faktiskt är så här. Det jag kämpar mest med just nu är konflikten som uppstår inom mig själv när vissa triviala vardagssaker är så svåra, det borde bara vara till att göra det men det går verkligen inte. Jag ÄR liksom intelligent och har ett skarpt logiskt tänkande, men ändå får jag inte till vissa saker. Skulle troligtvis behöva hjälp av ett boendestöd någon gång i veckan, men är inte riktigt där ännu. Det tar emot, vill kunna klara allt själv.

Har också aspergers. Iq på ca 135-140. Är udda som person. Jag är hyfast välbestäld och köper mig fri från de flesta av mina tillkortakommanden. Ett pågående arbete att hantera/leva med de övriga.

Fråga!

Du lever ett liv jag mycket väl hade kunnat leva. Får för mig att du har en stor potential. Vad är dina drömmar för framtiden om du får välja fritt?

Tror du att du kommer att klara av just det i framtiden? Finns det några strategier som skulle kunna hjälpa dig? Tex bildkort med de olika stegen i hur man tvättar, eller något annat?

Vad kommer du att plugga för något?