En asperger-tjejs bekännelser

Om du kan tänka dig att plugga vidare så tycker jag att du ska boka en tid med en studievägledare. Sen tycker jag att du ska satsa på en arbetsplats med låg personalomsättning som inte jobbar i grupp eller som jobbar i mindre team. Om du tror att du skulle må bra av det är det många arbetsplatser som gått över till distans på hel- eller deltid nu under Coronan och som troligtvis kommer fortsätta med det.

Jag tycker också du ska satsa på att jobba deltid, det går att leva på en 75% lön.

Jag tror du kan komma runt det mesta på rätt arbetsplats förutom struktur och planering och att du är långsam. Det ska vara om du hittar ett arbete med strikta rutiner där man gör samma sak varje dag. Egentligen kanske du skulle behöva en kontaktperson på ditt arbete som kan hjälpa dig sådant finns om du går via arbetsförmedlingen men frågan är om du behöver en diagnos.

Visst var du sjukskriven nu eller minns jag fel? Boka i så fall en tid med din läkare och en representant från Arbetsförmedlingen så kan de säga vad som gäller för exakt dig.

Det är ingen fara, kan vara väldigt långsam på att svara ibland :)

Känner igen mig i detta också. Jag bor nu i en stor stad, men är uppvuxen på landsbygden, och jag kan sakna detta enormt mycket just för att allt blir mer lungt och stilla även i mitt huvud när jag är där. Mitt barn har alla rötter i stan nu, så det blir svårt att flytta tillbaka förrän han flyttar.

Jag blir efter en periods arbete extremt stressad, arg, kan inte sova, har en enorm stress bara inför att gå dit, ibland nästan panikkänslor. Det som fungerat hyfsat för mig är liknande som för dig, fast på ett boende på natten. Jag har iof sociala kontakter där med de som bor där ibland, men inte alls samma intensitet som dagtid, och det är svårare med många kollegor, hantverkare som ska fixa saker, arbetsteurapeuter, sjuksköterskor som kommer på besök, anhöriga, många telefonsamtal etc etc

Trivdes med att gå runt och fixa på natten, hade till och med energi att baka till dagen osv ibland. Tyvärr blev jag placerad på den dagtjänst jag har nu mot min vilja när jag blev fast anställd.

Jag har senaste åren försökt utbilda mig till ett annat mer akademiskt yrke, då jag tycker om att studera och som du är hyfsat intelligent, tror dessutom det hade fungerat bättre för mig, men jag får inte mer csn-lån och därför har allt rasat lite för mig då det är svårt för mig att arbeta och studera samtidigt. Jag klarar ju inte ens nuvarande jobbet.

Ser nog mig själv i mina hemtrakter igen om några år. Och hoppas att jag kan hitta en lösning som fungerar för mig. Just nu försöker jag få beviljat lönebidrag till min arbetsgivare så de kanske kan tänka sig att placera mig på en tjänst jag klarar av/alternativt försöka få ett arbete som är lättare för mig på det sättet. Vill verkligen inte leva på lägre än existensminimum hela livet.

Låter onekligen rätt lika ja. Jag hoppas du finner en lösning, verkligen tråkigt du blev flyttad mot din vilja. Så himla dumt att det blev så, din arbetsgivare förlorar ju på det i längden dessutom. Du blir ju sjuk av arbetet. Har du funderat på att ta hjälp av sjukvården(ev Företagshälsan) och FK för att få till så du kan gå tillbaka till det format som faktiskt funkade för dig?

Hur gammal var du när du kunde flytta hemifrån? Hur ordnade det sig?

<3

Kanske vet du bättre än jag. Jag har ju ingen större erfarenhet med det. 

Jag är inte ts men svarar ändå. 

Jag var 21 år. Där jag bor (Stockholm) är det svårt att få lägenhet så jag fick hyra rum och bo i andrahand något som är stressande för de flesta men ännu värre för någon med autism. När jag var inneboende var det mycket konflikter och jag var ständigt på helspänn. 

Min bror som har autism (troligtvis steg 2 enligt DSM- 5) och en lättare utvecklingsstörning bor i vanlig lägenhet med boendestöd, kontaktperson, godman och daglig verksamhet. Han behövde hjälp med allt praktiskt som rörde flytten och fixade inget själv men det fungerar bra med hjälpinsatserna han har och han trivs. 

Något du kan göra för att hjälpa din dotter är att ställa henne i bostadskö så fort hon är tillräckligt gammal. Jag ställde mig när jag var 18 år och det var guld värt att ha något extra års försprång, de flesta ställde sig inte i kö förrän de faktiskt behövde en lägenhet absolut inte när de gick i tvåan på gymnasiet. 

Ett vanligt misstag jag ser är föräldrar som absolut vill ta hand om sina barn själva när de är tillräckligt gamla för att flytta. Det hindrar barnet från att bli vuxen, föräldrarna blir utbrända och isolerade och allas liv blir sämre. Kan barnet inte bo själv är en gruppbostad, någon annan form av stödboende eller egen lägenhet med t.ex boendestöd tusen gånger bättre. Det blir en sundare föräldra- barnrelation och att få klara sig själv är precis lika viktigt för oss med autism som alla andra. Jag vet att resurserna inte bara faller ner från himlen och att det är en flera års ständig kamp för att få dem men det lönar sig på sikt. 

Ja, har försökt med det i ett halvår ungefär, men de är emot att placera mig till en tjänst som fungerar. jag vet inte riktigt varför. Har dock fått en ny chef iom omplaceringen, och hon verkar lite negativt inställd till psykisk ohälsa i allmänhet, känns som hon känner att hon har bättre koll på mig dagtid, eller liknande. Har precis träffat företagshälsan, så får se om deras åsikter kanske ändrar något.

Och ja, det är verkligen dumt när det finns något som har fungerat, jag jobbade 100% då.

Men hjälp vad onödigt. Antar du redan har försökt detta men frågar ändå, har du kopplat in facket? Kanske kan få saker och ting att röra på sig.

Ja, har kontaktat facket både lokalt och försökt att få dem att ta tag i det regionalt, vilket de ändå lagt tillbaka på facket lokalt.

Båda de fackliga representanterna jag haft har varit rädda och tysta och inte haft nåt att säga mer än att jag borde få en tjänst som passar mig.