Dottern vantrivs i bonusfamiljen

Men vad är det som gör att hon inte trivs?

De flesta tonåringar jag känner hänger mest på sina rum om de inte är med kompisar.

Har hon ett bra rum?
Får hon ta hem kompisar?
Har reglarna i hemmets ändrats rejält sen sambon flyttade in?
Behandlas barnen olika?
Får hon egentid med dig?

Eller handlar det mer om att hon är van vid att vara "kvinnan" i familjen och nu inte känner att hon syns på samma sätt? På gott och ont...

Hur bor ni? Och som många andra redan undrat över, vad mer konkret består problemet av? 

Hej!

Jag gissar här att dottern själv föreslagit isärflytt, eller har hört dig bolla med det som lösning? Detta kan nu vara något dottern siktar mot, om det är som någon påpekat, att hon trivdes bättre med "sin roll" när bonusfamiljen inte fanns. Detta tycker jag itne är särskilt bra.

Barn kan också vända sig mot en "riktig" förälder - någon som hört talas om gifta föräldrar som övervägt att flytta isär för att en tonåring vantrivs? 

Jag skulle tipsa om att - gärna inom ramen för familjeterapin - säga att isärflyttning inte är ett rationellt alternativ. Det är tråkigt att dottern inte gillar sin nya failj, men hon borde på någon nivå ändå respektera en vuxens rätt till att få bo med sin käresta. 

Jag skulle skarpt vända frågorna till: Nu är det ett faktum att vi delar ett hem, och vi kan alla göra ansträngningar för att få det att fungera. Vad konkret kan vi göra? Och brainstorma omkring det. Men så länge dottern tror att hon kan vinna "jackpott" (en lösning som bara gynnar henne), kommer hon inte leta efter andra lösningar.

Att en tonåring vantrivs och har dåligt mående är (tyvärr) inte något ovanligt. Det kan också bara vara inbillning från hennes sida att allt blir bättre om bara bonusmamman försvinner, som en magisk lösning som förändrar allt. Men det kommer leda till andra problem - t.ex. en olycklig pappa, ekonomiska konsekvenser etc. Detta är kanske något dottern borde prata igenom med en psykolog också?

Sammanfattningsvis; se hur diskussionen skulle gå om du säger att en isärflyttning bara skulle gynna dottern, och trots att du älskar henne så är det en för stor sak att be om. Det skulle skada de vuxnas realtion, och förstöra tryggheten för två andra barn, dessutom skulle det kosta en hel del att hitta två nya lägenheter (eller tänker sig dottern att bara du och hon ska bo i en lägenhet för fem?). Dessutom måste alla människor till viss grad ta ansvar för sitt eget mående - har dottern gjort en aktiv ansträgning för att må bra annars? Med allt detta i åtanke, fråga dottern: kan det finnas något annat man kan göra för att förbättre situationen?