Parterapi eller är det för sent

Alla gnäller på att mannen är en idiot men ingen som tänkt att TS är en lika stor idiot ? Hon går till en okänd kille och snyftar ut på gymmet och tror hon är kär i den här killen, som hon inte känner alls. 

Killen kanske reagerar konstigt men det kan bero på att han är livrädd. Människor gör konstiga saker då. 

Ts är verkligen en levande klyscha hur många kvinnor blir efter långa förhållanden. Gnäller på den hon faktiskt är tillsammans med och hittar massa fel och jämför med gymkillen. 

Ja jag är själv kvinna. 

Jag försöker att inte gnälla, detta är ett rop på hjälp.
Min egna identitet verkar att vara helt utplånad i denna relationen.
Jag är rädd och osäker och försöker att finna styrka för att orka med, orka ut.

Låt mig gissa du hittade alla fel i relationen när du fick upp ögonen för den snygga killen på gymmet som lyssnar så pass. 

 

Verkligen? jag klagar sällan på min man efter snart20 år tillsammans. Men till skillnad från TS så har mig veterligen aldrig min man väck mig mitt i natten för att han kräver att prata, kontrollerat mig, berättat för alla att vi skulle gifta oss innan han ens frågat mig, kallat mig hemska namn och dessutom låter mig jobba heltid + få ta hand om hemmet och hushållet till 100% utan att hjälpa till. Mitt självförtroende har heller aldrig körts i boten av min man. Kanske är därför jag inte har behov att beklaga mig?

 

När man blir misshandlad, såsom TS blir av sin man så når man till slut botten. Att hon pratar med en man på gymmet verkar vara ett desperat försök att fly ett vardagsliv där hon är olycklig. Hade TS man varit en bra person så kanske hon aldrig ens lagt märke till denna man på gymmet från början. Jag tror denna man är del i TS kamp att bryta sig loss.

Ja, du ska verkligen utsätta sina barn att bo på två ställen! det kan inte vara bra för dem att konstant se sin mamma förminskas av deras pappa och får se hur illa en partner kan behandla sin sambo. Var ett gods föredöme för barnen och gå isär så de inte tror att man kan behandla någon på detta vis.

Sen att du älskar honom har väl inget att göra med att ni måste vara ett par?? Du kan väl älska att han är pappa till era barn?

Separera, gå i terapi för att bygga upp dig själv, få distans till din man som kontrollerar dig, skaffa EGNA vänner (testa appen GoFriendly) och intressen och gå INTE in i en relation med killen på gymmet. Risk finns att du kan bli riktigt sårad på nytt när du är i ett så känsligt tillstånd. Släpp inte in en man i ditt liv förändras du känner dig stabil! 

Stålsätt dig. Stå upp för din rätt att vara lycklig och må bra!! Låt inte sambon utpressa dig emotionellt. 

Jag är bara glad att jag orkar och kan skriva här om min situation, detta är något som pågått i snart 5 år. Den personen jag träffar på gymmet ser jag som en fin medmänniska han är dessutom CP-skadad. Han har alltid sagt behöver du prata med någon så vet du var jag finns, han har aldrig sagt något illa om min man.
Han har inte heller sagt vad jag borde göra, bara varit stöttande.
Det finns faktiskt osjälviska människor som tar sig tid att lyssna.

Igår drack han och kom med skuldkänslor och vädjade för att sedan vända och vara anklagande, han förstår inte att jag har nått gränsen för vad jag orkar med.
Han säger också att jag kommer att bli mycket ensam då barnen inte kommer att vara med mig hela tiden. Han säger att jag kommer att få ett skitliv.
Då jag alltid lyssnat på honom och inte har några andra att prata med tar det väldigt hårt.

Du klarar inte av att tänka när du är i din hemmiljö eftersom din man anklagar dig, bråkar med dig osv. 
Sen räcker det inte att gå i terapi EN gång. Säg det till din man! Om ni är beredda att verkligen jobba på er relation så måste man gå många gånger. Fattar han inte det så tror jag du hellre ska lämna. Just nu verkar det handla om att han tycker det är DU som ska jobba på relationen medan han inte behöver tänka eller förändra något? 

Kontakta en kvinnojour. Du behöver hjälp med att räta ut dina tankar och i vilken ordning man gör saker om man ska separera. 
Hotar han dig t.o.m så är det verkligen farligt. Han ger dig dåligt samvete runt barnen men det finns många, många som skilt sig och där allt går bra och många barn som t.o.m sen säger att det blev bättre efter att mamma och pappa slutade bråka när de bodde tillsammans. 

Ring socialtjänsten om du vill prata med någon ytterligare. Man kan ringa och ansöka (dvs inte göra en orosanmälan) om stöd. Då måste Soc aktivt jobba med frågan. Det kan handla om rådgivande samtal till dig tex. 

Du kan skapa ett liv utan honom! Du kan vara stark utan honom! För dig, för dina barn! Han är inte expert på ditt liv, det är bara du som är, han vet ingenting. Om du inte har någon annan just nu så prata med din vårdcentral om en kuratorskontakt, innan han trycker ner dig totalt. Du behöver stöd. Och du kommer stå starkare efteråt!