Parterapi eller är det för sent

Som sagt: han misshandlar sig. Ha alltid med dig att hans beteende har bara med honom att göra. Honom och hans osäkerheter, bristande självkänsla och behov av att manipulera dig. Han är livrädd att du ska lämna honom, för då måste han ju klara sig själv. Och det gör han nog inte. Men det är inte ditt problem eller fel. Han vill framstå som den starke, men det är han inte. Han är svag, annars hade han inte ens tänkt tanken att behandla dig så som han gör. Han är inte bättre än dig, och det är han fullt medveten om. Hans reaktion nu beror på att han fattar att du börjar inse det också. 

var lugn och sansad och säg bara att ditt liv är inget han behöver bekymra sig för. Du kommer orda upp det. Fortsätter han så avbryt bara och säg att det är inget han har med att göra längre.

Det är ju inte värre än att du får skaffa dig ett umgänge? eller hur? Och det kan ju bli nära vänner eftersom denimet kommer ha koppling till honom. Testa appen -gofriendly- som är en knytpunkt för kvinnor (enbart) som söker vänner i området la bor. Man kan haka på bokcirklar, middagar, mellokvällar eller träningspass. 

ta kontakt med mammor till dina barns vänner, bjud in till mamma och barnhäng (när du har eget). Men framförallt- fortsätt gång terapi för att bygga upp digsjälv och få handfasta tips hur du ska hantera vissa situationer.

och sluta lyssna på någon som vill dig illa. Han villa ha dig kvar, för sin egen skull! annars hade han inte behandlat dig så som han gjort.

Jag förstår mig inte på mig själv, varför reagerar jag inte när alla beskyllningar, skuldbeläggande och att barnen används mor mig.
Jag borde känna att jag avskyr honom men ändå älskar jag honom!?
Är det andra känslor som jag har egentligen såsom rädd att bli ensam, rädd att förlora barnen, rädd att min familj skall vända sig emot mig.
Det känns som jag tappat fotfästet.

Du behöver hjälp med att navigera i dina egna känslor. Du kan gå på enskilda samtal hos familjerådgivningen, ring och boka tid.

Håller med

Jag var på ett enskilt samtal igår vilket min man protesterade emot, han ville att vi skulle lägga fram våra problem som en familj inte separat.
I samtalet kom det fram att det har byggts upp ett beroende av min man under 20 års tid som vi varit tillsammans, att han har ansvarat för alla större frågor kring bostad, ekonomi etc. I detta har jag tappats bort då jag har varit trygg med detta men samtidigt blir det svårt när jag skall göra allt detta själv.
Jag frågade om mina känslomässiga bindningar då jag säger att jag älskar någon som gör mig så illa, mycket av detta går tillbaka till min barndom då jag alltid  försökt att göra mina föräldrar stolta och nöjda.
Men även det att jag ser honom i våra barn jag projicerar känslorna som jag egentligen har för barnen vidare på honom, jag måste koppla bort och separera detta då det är han som gör mig illa inte barnen. Även det att jag känner att jag älskar mina barn alltså måste jag tvångsmässigt även älska honom.
Fick rådet till nästa besök att skriva upp alla dumheter han håller på med.
Jag frågade samtalspersonen hur stora chanser det finns att något som spårat ur kommer att kunna räddas, han sa att chansen är ungefär 10 procent.
Vidare att det var bättre och bryta tidigare för alla parter då det ofta slutar i ett totalt haveri.  

Jag frågade även samtalspersonen om vad som startat allt detta, om det var för att jag träffat personen på gymmet som pratar med mig och kanske öppnat mina ögon. Han trodde att det nödvändigtvis inte behöver vara detta utan hans erfarenhet säger att det kan vara någonting annat där ljuset inte är satt på.
Hans erfarenhet efter många år som samtalspartner var att problemen brukar vara att mannen har varit otrogen och träffat någon annan i smyg, den andra parten märker då att saker och ting har förändras och reagerar på detta.
Det skapas ett förakt en önskan att den andra parten skall göra slut osv
Jag skulle föröka få fram var som hänt egentligen.  

Bra att du hade enskilt samtal, självklart måste du fortsätta med det. Jag håller med samtalspartnern om mycket men du behöver inte alls försöka få fram vad som hänt, det spelar ingen roll och kommer inte leda er någon annanvart ändå. Det enda som händer är att din man kommer att skälla och bråka ännu mer. Jag tror dessutom inte att det är så att han nödvändigtvis varit otrogen och för att vara ärlig så spelar det väl ingen roll nu när ni ändå ska gå isär. Det räcker gott och väl att han är ett svin med kontrollbehov och förtryckartekniker som han använder emot dig. Det behöver faktiskt inte vara mer än så.

Sluta gräv i vad maken gör, tycker eller tänker. Se till att börja leta eget boende istället.

Vad fint att du tagit dig iväg på enskilt samtal! Fortsätt med det så att du får bolla dina tankar. 

Vad det gäller att något skulle ha ?hänt? så behöver det inte alls ha hänt något överhuvudtaget. ibland finns en situation redan från början men man ser den inte, av en eller annan anledning. Ibland förändras saker istället sakta över tid, så sakta att man först inte reagerar. Förrän man plötsligt undrar varför det är som det är

Det viktiga nu är att du fokuserar på vad du känner och vad du vill.

Terapeuten tog även upp det faktum att min självkänsla och självförtroende verkad att vara på botten, det är efter att flera år systematiskt blivit nertryckt och förkrympt. Jag tar på mig skulden för alla fel och att det hänger på mig hela tiden, det är jag som gör fel och skall få dåligt samvete.
Jag är även den som skall rätta in mig i ledet och bli "vanlig" igen tillfredsställa alla runt omkring mig, det är jag som blivit fel.
Han sa att det är svårt att bryta sig ut och göra det som är rätt när så många krafter vill annat.