Parterapi eller är det för sent

Nu försöker min tidigare sambo göra allt för att jag skall flytta hem, han bombarderar mig med fina ord hur underbar jag är och har varit.
Att han aldrig skulle ha varit den han är utan mitt stöd, att barnen är så fantastiska är helt och hållet min förtjänst.
Han skriver även dikter till mig och kärleksfulla ord.
När jag ringde upp den jag samtalat med i enskild terapi för att fråga vad detta är sa han att, detta är förmodligen bara ett sätt att få dig tillbaka men att det senare bara blir som vanlig igen. Han sa även att nu har du chansen att få distans och tänka efter vad du verkligen vill göra med ditt liv, att om jag går tillbaka finns risken att jag bara får mer av det som jag fått så många gånger tidigare.
Håll i och håll ut var hans råd, det blir bättre när det ljusnar. 

Ja ditt ex går nu igenom flera olika stadier av ilska, lirkande och ledsamhet i olika cykler som han utsätter dig för. Svara inte på hans meddelanden, oavsett om det är vänligheter eller elakheter.

Tidigare sambon dök upp hemma hos mig och ringde på dörren uppklädd och med blommor ville att vi skulle gå ut och äta, ja sa blankt nej och hotade med polisen. Mina föräldrar kom efter en halvtimme för att hålla mig sällskap.
Han kändes som en gammal sunkig möbel efter att man har köpt en ny, jag börjar omvärdera vad jag har offrat delar av mitt liv på. 

Skaffa säkerhetskedja eller vägra öppna om han kommer oanmäld. Om han undrar varför du inte öppnar så skicka meddelande att du inte tar emot besök som du inte har bekräftat i förväg.

Bra att du börjar se den andra sidan "på riktigt", de där känslorna kommer bara att förstärkas med tiden.

Träffade även en barndomsvän idag och hon undrade hur det var med allt, jag försökte att hålla masken men började gråta hon förstod då att det inte stod rätt till. Istället för att förklara allt visade jag henne vad jag skrivit här och hon började också att gråta, hon förstår vad jag genomlider.
Hon var samtidigt lite förvånade då hon aldrig under vår uppväxt någonsin tänkt att jag skulle vara en person som accepterar att bli behandlad såhär.
Även hon skulle stötta då det känns svårt.
 

Bra gjort att blåvägra. Håll i, håll ut, se ljuset i tunneln. Och fortsätt prata med din barndomsvän. 

Om man bara skummar igenom vad du skriver. Så funderar jag på om du borde ha blivit författare...

Nu har jag bott i min nya lägenhet tillsammans med mina barn en tid och fått lite mer distans till min tidigare relation. Barnen har varit den stora trösten i allt detta då jag ofta och gråtit och haft svårt att sova. 
Barnen stortrivs och tycker att det blivit mycket lugnare.
Jag ser fram emot sommaren och lite ledighet. 

Det låter mycket bra! Jag har följt tråden och hoppades verkligen att du skulle ta dig loss. 

Har ni löst allt med ekonomi, hus osv? 

Sambon lade om lånen för kedjehuset så att han hade råd att bo kvar samt lösa ut mig. Han säger att han har dejtat några som verkar intressanta men att han saknar mig och vill att jag flyttar tillbaka.
Jag har sagt till honom att jag måste få mera distans till allt och även kunna lära känna nya vänner, han säger då bara att du vill väl bara träffa nya män för spänning. Jag vill bara kunna bestämma själv vad jag vill göra och inte vara beroende av någon annan. Att kasta sig in handlöst i något nytt gör nog bara en ännu mera trasig. Det känns som att jag har blivit krockskadad för resten av livet. 
Min bekant från gymmet var och hälsade på han var mycket glad och sa att jag såg mycket lyckligare ut.