33årig kvinna vill skaffa barn men det vill inte 30årig partner göra

På vilket sätt är det sårbart för barnet att vara utan syskon? Eller är det dina fördomar om endabarn (eller att du är ett endabarn som inte gjort annat i livet än längtat efter syskonen du inte fick?) som spökar? 

Man blir inte sårbar bara för att man inte har några syskon!

"Vart ska barnet vara övriga skolveckor om TS bara har fem semesterveckor?" Tja, vad sägs om förskolan/fritids? Eller så kanske TS har ett superbra nätverk omkring sig som kan hjälpa till och ha barnet lite då och då på sommaren eller annan lovvecka? 

Dumpa. Med en jävla gång. Han är ett svin och du är förblindad av kärlek. Han försöker förhala det hela tills det är för sent och samtidigt snacka om ?naturligt? (vilken bullshit) och manipulera dig till att inte frysa ägg  för då skulle hans plan om förhalning gå i stöpet. Han försöker också manipulera dig att stanna och släppa din dröm för honom genom att snacka om att det är viktigast att du har honom och att du älskar honom osv. Nepp. Det kommer aldrig bli några barn med honom för han kommer aldrig vilja eller ?vara redo? som han kallar det för att förmildra hur det låter däremot kommer er relation garanterat att ta slut och det antagligen om x antal år när din fertilitet kört i botten och då kommer han direkt gifta sig och skaffa 3 ungar med nästa kvinna han träffar. Klassiskt.

Du är redan 33 år…du har inte tiden att vänta upp till 5 år för att se om det då är läge…! 

Din fertilitet har redan minskat och även om det finns kvinnor som får sitt första barn när de är över 35 så är oddsen  att det lyckas mycket mindre… 

Du måste fundera på hur viktigt är det med barn för dig ? Kan du inte se dig själv utan barn så måste du klargöra det för pojken ( kallar honom inte man att han måste ta ett beslut..antingen försöker ni få barn NU eller så måste ni gå skilda vägar och DU påbörja processen till att skaffa barn på egen hand.

Att jag säger NU är just för att din fertilitet minskar för varje dag om man ska hårdra det… för en kvinna som är under 25 tar det om jag inte minns helt fel i snitt 6 månader att bli gravid..upp till ett års försök är helt normalt …är man över 30 kan det vara betydligt svårare.. och tiden man har på sig att försöka med IVF om något hos någon av er är fel blir kortare iom att det finns en övre åldersgräns där för kvinnor 

 Lite uppdatering från att ha startat tråden igår. 

jag blev uppringd av en klinik som jag lämnade intresseanmälan om igår. Dom rekommenderar att jag går dit med min kille för att göra en fertilitetsutredning tillsammans. Detta för att testa och klargöra hur det faktisk är för oss båda och efter utredningen överväga om vi ska frysa ägg eller inte.
på nåt sätt tycker jag att det lät rimligt, för då blir det svart och vitt vad som gäller för oss liksom blir det så lätt att skaffa barn eller inte. Hur funkar vår kropp i frågan.  kanske även tankar kring planering kommer väckas hos honom? 

jag tänker oavsett hur resultatet blir så kommer jag frysa mina ägg, om det blir han som kommer befrukta dom eller om det blir någon annan så finns fortfarande barn möjligheten där. 

Tycker det låter väldigt sunt att ta reda på förutsättningarna för att skaffa barn om 5 år innan ni beslutar hur ni ska göra. Det kan ju visa sig att ni är knallfertila båda två eller tvärtom, då har ni ju iallafall något konkret att utgå ifrån. Lycka till! 

Försök att kompromissa med honom men ha en plan. Det är svårt att hitta någon man passar med så ha tålamod. Men kom fram till något på någon månads sikt.

Om han tänker efter måste han väl ändå förstå det orimliga i att en kvinna på 33 år ska vänta i 5 år.

2 år, ok men 5!?

Väldigt stor skillnad på om du får barn vid 36 och 38 års ålder eller 39 år och 41. 

Även familjelivet blir roligare då för att man är i ungefär samma ålder som de andra föräldrarna.

Ja, jag är ett endabarn som alltid saknat syskon. Klart att man var sårbar, t.ex. när man bråkade med någon tjej och hon hotade med att hämta sina bröder som skulle slå en (och vid ett tillfälle faktiskt gjorde det också). Själv hade man ingen att hämta och det visste de andra barnen. De kunde behandla en hur som helst...

Och även som vuxen sticker det till, när man hör hur andra syskonpar och -skaror ställer upp för varandra i olika sammanhang. De har den tryggheten livet ut. Själv har man bara osäkra pojkvänner och vänner, som när som helst kan släppa taget. Ska kanske säga att jag har egna vuxna barn nu, så nu känner jag inte så mycket så längre. Nu är dom mina "syskon". Men det tar många år att komma dit... Många år av ensamhet och otrygghet. 

Jag tycker synd om ungarna som ska gå på dagis och fritis året om, till och med på loven. Gör inte du det? Vilket nätverk TS har vet vi ju inte. Men så mycket vet jag, att även om folk SÄGER att dom ska ställa upp när barnet kommer, så brukar det inte bli ens tillnärmelsevis så ofta och mycket som en ensam mamma behöver. Och det kan ALDRIG bli som att dela barn med barnens andra förälder, som från hjärtat bryr sig lika mycket om dem, samt har ett ansvar. Ingen annan än föräldrarna har ju EGENTLIGEN något ansvar. De är fria att säga "nej vi vill inte ha lille Putte boende hos oss under Påsklovet". Det kan ingen säga något om.

Är själv ett endabarn och känner inte alls igen mig i din bild. Men så har jag en mamma med syster där de aldrig varit överens så det där med att "man har alltid varandra" när man har syskon är en sanning med gigantisk modifikation. Samma sak med pappa som har 5 syskon. Där är de inte ovänner men de umgås inte direkt heller med varandra. 

Tycker jag synd om barn som är tvungna att gå på förskolan och fritids jämt? Nja, både och. Men måste man så måste man och det är inte mer med det. 

Jag lever med mina barns pappa och det är ett jäkla pusslande för att få ihop ledigheter. Vi vill ju vara lediga tillsammans också, inte bara ensamma med barnen. Så det blir en hel del fritids för dem, fast de har två föräldrar.

Och jag är ett ensambarn som inte ville ha syskon, som till och med bad min mamma att inte skaffa några fler barn. Jag såg mina kompisar slåss med sina syskon, avundsjukan syskonen emellan och bråk om allt.

Så jag är ett lyckligt ensambarn!

Jag skulle absolut inte dölja infrysningen. Dels för att det inte är upp till honom om TS fryser ägg eller inte, men också för att han ska förstå att TS har kanske inte har ytterligare 5-8 år kvar att vänta innan hon försöker skaffa barn. Att det är smart för henne att skaffa en försäkring för att ha några bra ägg kvar då hon absolut vill ha barn. Att det inte bara är något hon säger utan att hon är väldigt seriös.

Följer han med till kliniken kan säkert någon där också förklara för honom hur kvinnokroppen fungerar och att man kanske inte kan förlita sig på att allt fungerar "naturligt" i 38-40-årsåldern, även om det gör det för vissa.